Vem vill köpa en blänkande burk med gröt?

Vilken position och vilket ansvar tar de olika aktörerna på den svenska arbetsmarknaden? En vän till mig beskrev nyligen avtalsförhandlingarna mellan ett LO-förbund och dess motpart som ren terrorbalans. Med den inställningen, eller verkligheten, så är det kanske inte så konstigt att man inte vill vara den förste som flyttar fötterna och öppnar för en utveckling av framtidens kollektivavtal.

Men man kunde ju tycka att organisationer som är mer inställda på tillväxt och samarbete skulle ta tillfället i akt att spela en roll i utvecklingen innan utvecklingen själv har sprungit ifrån dem. Men trots att alla varningslampor lyser så är det få aktörer som orkar öppna för en sån diskussion. Vi ser att organisationsgraden sjunker samtidigt som allt färre företag vill ha de traditionella kollektivavtalen. Ändå fortsätter arbetsmarknadens parter, på bägge sidor, att knyta fina rosetter på omslagspappret utan att diskutera paketets innehåll. Man snackar om att modernisera mötesformer och föryngra styrelser utan att ta sig an sakfrågorna. Hur länge kan en produkt som inte marknaden vill ha fortsätta att vara norm? Vi behöver kollektivavtal som upplevs som attraktiva och åtråvärda av användarna. Ganska enkelt egentligen. Eller så har jag fel, och det är som med den konserverade gröten.