Varför vågar inte Sverige?
Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är ”Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.
För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!
Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.
Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på ”high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av ”welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.
Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.
Om det bara vore så enkelt. Men om det nu verkligen fanns ett stort antal duktiga kvinnor, duktigare än de män som nu har chefspositioner, som satt hemma och stickade vantar i väntan på ett chefsjobb så hade lösningen varit mycket enkel: starta företag själv, gör en produkt som är 20% billigare med högre kvalitet än konkurrenterna, sälj den, expandera med ytterligare duktigare kvinnor. Eller också finns det ingen stor grupp missförstådda stackars kvinnor.
Vill bara påpeka att Sverige numera är ett av Europas framgångsrikaste länder. Detta tack vare liberalare arbetsmarknadsregler och lägre skatter. Mer byråkrati och statlig inblandning i tex form av tvingande kvotering kommer att leda till lägre tillväxt och konkurrenskraft. Om man följer med i media så förstår man att Italien och Spanien knappast är några föregångsländer eller hot. Det är snarare länder utanför Europa som springer ifatt oss och blir mer konkurrenskraftiga. Dessa länder håller inte på med sådana här pseudodebatter. Man jobbar!
I en annan artikel i Svd kan man dessutom se att det beror på att kvinnor inte vill bli chefer som gör att det ser ut som det gör: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dagens-chefsjobb-ointressanta-for-kvinnor_7954480.svd