Varför är svenska företag rädda för den etniska mångfalden?

16 promille, ja du läser rätt, 16 promille så stor är andelen med utländsk bakgrund som sitter i en styrelse eller ledning för de bolag som Veckans Affärer har granskat. För att sätta det i ett annat perspektiv handlar det om en enda person bland 641 styrelseledamöter och toppchefer.  Inkluderar man Västeuropa, USA och Australien så ökar andelen dramatiskt till hela 28 procent. En fullt acceptabel nivå kan tyckas men handen på hjärtat – det är knappast de grupper som har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är inte dessa grupper som går miste om kvalificerade toppositioner med grumliga formuleringar om språkkrav, social kompetens eller vilken dunst man nu vill blåsa oss i ögonen med.  Det här är rent ut sagt – skamligt!

Andra frågor som tidningen sökte svar på var bland annat om bolagen hade satt upp kvantifierbara mål för den etniska mångfalden. En intressant fråga med tanke på svårigheterna att kvantifiera vissa aspekter av den etniska mångfalden samtidigt som företag brukar kvantifierar precis allting. Men, ja du gissar rätt, inte när det kommer till mångfald. När det handlar om etnisk mångfald så verkar det som om andra företagsekonomiska regler gäller än de vi är vana vid.
För att slippa skämmas verka bolagen i sina årsredovisningar slänga in lite allt möjligt i mångfaldshatten. Bland annat att personer som kommer från det landet man är etablerat i ska ha möjlighet att nå höga poster. Bra, men knappast något som handlar om mångfald på hemmaplan.

Ett annat intressant fenomen som noteras är att argument som idag i det närmaste är bannlysta när det gäller jämställdhetsområde, fortfarande anses vara rumsrena när det gäller etnisk mångfald. Flera av bolagen värjer sig till exempel med argumentet att man går på kompetens och ingenting annat. I det resonemanget ligger alltså att endast 16 promille är lika kompetenta som de svenska herrarna (!). Carina Lundberg Markow, som är ägaransvarig på Folksam konstatera att företagen hellre pratar om jämställdhet än etnicitet. ”Jag märker tydligt hur många företag är rädda för att diskutera frågan”, kommenterar hon i tidningen.

För mig är det uppenbart att svenska företag är skitdåliga på mångfald eller som finansmannen Sven Hagströmer lakoniskt la fram det igår på Suptopia, där Veckans Affärer presenterade undersökningen –  svenska företag är duktiga på att prata om mångfald!

En uppgiven Jaime Aleite från sitt frukostbord