Tolv års isolering – en överlevares historia

1400 seminarier på Almedalen. Några intressant, andra mindre intressanta men det är sällan som man hittar ett seminarium som berör så att tårarna kommer. Temat var de funktionshindrades villkor på arbetsmarknaden. Ett tema som jag både har ett professionellt intresse i men också ett högst personligt då jag har flera personer i min närhet med olika former av funktionsnedsättningar. Mångfald för mig är långt ifrån den politiska korrekthet som är så utbredd på arbetsmarknaden kring de här frågorna. Men oavsett ingång till den här frågan är det svårt att inte bli berörd av autentiska berättelser. Berättelser som vittnar om brustna drömmar, ensamhet och en känsla av diskriminering.

När Per fick sitt första jobb på en restaurang, så tog för honom vad han själv beskriver som en tolv år lång isolering slut. En isolering som innebar att han i stort sett var utestängd från samhället. Att ha ett jobb nu innebär att han äntligen kan ta del av olika aktiviteter som samhället erbjuder. Men vad som är än viktigare är att jobbet också har givit honom självkänslan tillbaka. Bara att få höra honom berätta om hur jobbet i sig gör att han känner sig behövd, att han gör nytta och bidrar till samhället, gör att det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är dock bitterljuva tårar som inte bara beror på hans berättelse utan även på den vrede som väcks över att det överhuvudtaget ska behöva vara så här.
Pers funktionshinder är både dyslexi och ADHD och visst är det ett funktionshinder men inte av den kalibern att man inte kan utföra ett arbete. Det finns gott om arbetsuppgifter som efter lite anpassning skulle passa honom utmärkt och där han skulle kunna göra ett riktigt bra jobb till gagn för både honom själv, arbetsgivaren och samhället i stort.

Max hamburgerrestauranger insåg det och gav Per möjligheten att gå från bidragsberoende till stolthet. Synd bara att det tog tolv år innan en arbetsgivare upptäckte att funktionshinder inte är detsamma som arbetsoförmögen. Det är precis denna resa som vi, vi som har ett ansvar måste göra. Ingen ska kunna gömma sig bakom politisk korrekta formuleringar, barmhärtighetstänkande eller att man överlåter till någon annan att ta ansvar. Att skapa mångfald är en fråga om mänskliga rättigheter men det handlar också om att se möjligheter och inte fastna i problemen.

jaime