Inlägg

Vad väntar vi på?

/0 Kommentarer/i , /av

Äntligen har en av Sveriges absolut viktigaste framtidsfrågor, segregration och utanförskap, fått befogat utrymme i diskussionen.

I söndagens DN delgav Peter Wolodarski oss sina funderingar kring svenskheten och medborgarskap och tidigare i höst har vi sett statssekreterare Jasenko Selimovic  och Ylva Johansson debattera ur ett mer partipolitiskt perspektiv. Också i radio och SVT har frågorna fått mer utrymme den sista tiden.

Men få talar om det som är den viktigaste pusselbiten,  hur vi i praktiken ska se till att de som kan och vill får fotfäste på arbetsmarknaden och att svenska arbetsplatser äntligen blir en spegel av samhället i stort.

Den svenska arbetsmarknaden blir allt smalare. Vi har under många år konsekvent tagit bort jobb som kan skötas med lägre kompetens eller  lägre intensitet och odlar gärna myten om att utbildning löser alla problem.Men någonstans måste vi ändå våga säga att människor är olika. Det finns problem som handlar om bristande språkförståelse och för oss främmande kulturella uttryck. Det finns människor som behöver ha hjälp för att kompensera för funktionsnedsättning eller sjukdom, psykisk såväk som fysisk, och det finns många som bara inte orkar leva upp till kravet på 100%-ig leverans varje dag i livet.

Men alla dessa människor kan och vill också bidra och mycket går förlorat om vi bara ser problem och inte möjligheter.

Ett företag som insett detta och som en lång tid inte bara pratat utan också handlat är Max Hamburgare. I en debattartikel i torsdagens DI berättar representanter från företaget om en verksamhet som är sprungen ur ett affärsmässigt behov men som kommit att positivt prägla hela företaget.

Receptet är enkelt. Hitta chefer som brinner för frågan, ge dem kunskap och  förse dem med mandat . Sätt igång och handla. Vänta inte längre!

 

Helt fel spår om lönebildning i skolan

/0 Kommentarer/i /av

Det finns en stark – och bra – tradition att politiker ska hålla sig undan lönebildningen i Sverige. På senare tid har den brustit genom att politiker både på nationell och lokal nivå börjat agera i lärarnas lönesättning. Och inte med någon större framgång, eftersom de utspel som gjorts och görs visar på en häpnadsväckande okunskap om hur människor i Sverige vill ha sina löner satta.

I sig behjärtansvärda åtgärder för att skapa en lönekarriär för lärare leder till huvudlösa förslag om att lärare som skaffar sig specialistkunskaper ska få ett statiskt lönepåslag – lika för alla oavsett kvalitet och prestation.

Och i Stockholm skolor vill politikerna att elevernas studieresultat, så som de visar sig i de nationella proven, ska slå igenom på lärarlönerna utan hänsyn till den enskilde lärarens förutsättningar eller prestation. Om det skriver Peter Wolodarski en kritisk ledare i dagens DN.

I Sverige vill 7 av 10 arbetstagare ha sin lön satt i samtal med sin närmaste chef. Och lönen ska spegla det egna bidraget till verksamhetens framgång. Bland unga människor är siffrorna ännu högre, ja man ser det nästan som en självklarhet. Bland chefer, såväl i skolans värld som på andra håll, är frustrationen stor över att inte kunna använda lönerna som verktyg i att stimulera goda prestationer och skapa tydlighet kring verksamhetens mål.

Jag har ingen anledning att tvivla på de rapporter som säger att lärarlönerna i Sverige har halkat efter andra yrken med motsvarande utbildnings- och kompetenskrav. Men den väg man nu slagit in på för att rättställa det hela leder helt fel!

Om skolan ska kunna förmedla dagens värderingar kring individens betydelse för helhetens resultat och värdet av att alla gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar – ja då måste lärarna ha en lönesättning som speglar det.

Om vi ska kunna locka unga människor att ge sig in på lärarbanan måste lönesättningen upplevas modern och lönekarriären kopplas till den egna prestationen.

Och om rektorerna ska ha en sportslig chans att förverkliga skolans högt ställda mål får vi inte vrida ett av de viktigaste verktygen för ledarskapet, den individuella lönesättningen, ur deras händer.

Jag vill se en skola där lönesättningen speglar framtidens samhälle, inte gårdagens. Och där politikerna håller tassarna borta!

 

 

 

Nostalgi hör inte hemma i framtidens lönebildning!

/0 Kommentarer/i /av

Även i Ledarna fanns det tills för bara några år sedan äldre medarbetare som pratade nostalgiskt om ”nattmanglingarna på Blasieholmen”. Det som åsyftades var avtalsrörelsen i gångna tider, då arbetsgivarna och facken med stora åthävor spelade upp en trandans av krav och motkrav i löneförhandlingarna. ”Nattmanglingarna” skulle skapa en känsla av att det var alltför viktigt och hemligt för att de som det verkligen gällde – företagen och deras anställda – skulle kunna vara med och diskutera. Nej, dessa skulle istället dra en lättnadens suck över att några andra tog hand om de besvärliga lönediskussionerna.

Men detta tillhör historien. Trodde jag i alla fall, tills jag på morgonekot idag hörde hur Handels och deras motpart Svensk Handel suttit hela natten och ”granskat buden från medlarna”.

Vi upplever just nu en avtalsrörelse som kunde varit hämtad ur historien. Parterna stångas mer eller mindre offentligt om procentdelar – och ingen talar överhuvudtaget om det som lönen handlar om: Att du som enskild individ ska få lön efter prestation och ditt bidrag till företagets utveckling. För det är ju så som nästan alla löntagare i Sverige vill ha sin lön satt.

Men det finns ett tillbakablickande som är långt farligare än den lite löjeväckande nostalgi som gör att man känner sig viktig och betydelsefull efter en nattmangling.

Det är ett synsätt som innebär att man fastnar i resonemang om lönekarusellen på 70- och 80-talen och den sviktande ekonomiska stabilitet som ledde till en kostnadsspiral för företagen och en urholkning av reallöneökningarna. Svenskt Näringsliv – som i allt högre grad talar med kluven tunga – ägnar sig åt det i en artikel på DI debatt häromdagen. Samhällsdebattörer, som vanligtvis gjort sig kända för att vilja blicka framåt, som Peter Wolodarski i DN häromveckan, faller i samma grop. Och över detta resonemang tornar sig Industriavtalet upp. Ett avtal, som trots att det till vissa delar är framsynt, permanentar bilden av det centrala löneavtalets värde över allt annat.

Jag förnekar inte att historieskrivningen är korrekt. Men det är just det – historia!

Idag lever vi i ett kunskapssamhälle, där de flesta människor har en bra utbildning även inom LO-yrken. Vi ser en stark värderingsutveckling från kollektivism till individualism som omfattar hela samhället. Industrin sysselsätter en mycket liten del av den svenska arbetskraften och tjänstesektorn står för en växande del av svensk export. Det samhälle som kunde räddas av en starkt centraliserad lönebildning för fyrtio år sedan finns inte längre.

I dagens företag och offentlig förvaltning handlar det istället om att få alla medarbetare att vilja ge sitt yttersta på jobbet. Att bidra med sina kunskaper, sitt engagemang och sin innovationskraft. Ingen medarbetare är längre bara ”ett par händer”, alla är individer och har rätt att få sin lön satt därefter. Att envist blicka bakåt och klamra sig fast vid en gammal världsbild kommer inte gynna utvecklingen av Sveriges näringsliv. Om vi fortsätter att i varje läge sätta stabilitet före utveckling på lönebildningens område kommer vi snart att ha målat in oss i ett hörn. I det hörnet kan Svenskt Näringsliv, Medlingsinstitutet, Industriavtalets parter och Peter Wolodarski stå hand i hand och blicka in väggen, medan livet pågår bakom ryggen på dem.

Det går nämligen inte att bota nya åkommor med gammal medicin. Istället borde vi ägna våra krafter åt att förnya den svenska partsmodellen så att vi kan förena önskvärd stabilitet på nationell nivå med individens och företagens behov av en modern, ändamålsenlig lönebildning som sätter fart på Sverige.