Inlägg

Trakasserier – ett dilemma för chefen

/0 Kommentarer/i /av

Det finns många anledningar till konflikter och missnöje på arbetsplatsen. Något av de mer svårlösta är de som handlar om trakasserier. Jag använder begreppet trakasserier som ett samlingsbegrepp för allt som berör mobbning, kränkningar, utfrysning samt sexuella trakasserier. Dessa frågor har på senare år varit föremål för en hel del kritik. Kritiken har dock i mina ögon snarare handlat om förlöjligande och förminskning av problemen än något annat. Maciej Zaremba beskriver fenomenet ”med alla kränkningsanmälningar” som ett sätt att döda nödvändiga och viktiga diskussioner medan författarparet Eriksson och Rennerfeldt liknar det till och med vid en balkanisering på arbetsmarknaden. Det vill säga att beskyllningar om trakasserier på arbetsplatsen leder till slitningar mellan olika grupper på arbetsplatsen  som inte ligger i arbetsgivarens intresse.

För chefer är trakasserier minerat mark. Det omedelbara problemet blir att chefer alltför ofta försöker lösa problemet genom att inte agera överhuvudtaget. Förutom att det kan få arbetsrättsliga konsekvenser så löser det knappast problemet utan skapar en klassisk surdeg. Återstår frågan – hur trakasserier ska hanteras? Att i sådana situationer tar parti för någon part kan också leda fel. Frågan är om någon part överhuvudtaget har rätt eller fel? Initialt blir chefens roll i dessa infekterade frågor, som utredaren eller medlare. En annan variant är den att sätta ned foten, men med risk för att det bara flyttar diskussionerna till andra arenor, utan att någon lösning egentligen kommer till stånd.

Om det framkommer att någon medarbetare känner sig trakasserat så är det alltid ett tecken på att något inte står rätt till på arbetsplatsen. Att i det läget börja ifrågasätta om det verkligen rör sig om trakasserier, förminskar eller förlöjliga det inträffade, vilket riskerar att straffa sig. Kort och gott kan sägas att hanteringen av trakasserier tillhör den högre ledarskapsskolan och är krävande att hantera, men egentligen finns det inget alternativ. Eller, jo det finns det. Men att sopa under mattan eller utse en syndabok förlänger eländet snarare än löser det och då blir chef en del av problemet istället för lösningen.

Ta för guds skull inget eget ansvar!

/0 Kommentarer/i /av

Vid det här laget har jag hunnit tröttna på debatten om de elaka mobbande cheferna eller chefer som påstås sanktionera det på olika sätt. Att dra samtliga chefer över en kam så som DN i sitt rubrikval gör, känns väldigt märkligt. Märkligt är det i den bemärkelsen att forskarna vågar sig på en sådan stark generalisering för ett område som är extremt svår att få hållbara belägg för. Inte helt oväsentligt är att undersökningen bygger på svar som till stor del insamlats under rådande lågkonjunktur. I dessa tider är det många företag, medarbetare och chefer som under lång tid fått gå på knäna för att rädda verksamheten. Att det blir gnissel i maskineriet medarbetare emellan eller chefer och medarbetare emellan är föga förvånande. Men att gå från det till slutsatsen att ”diktatoriska chefer (står) bakom mobbning på arbetsplatser”, känns mindre vetenskapligt och mer sensationslystet.

En annan bisarr företeelse i samband med det är att man på något sätt verkar förutsätta att chefer är allsmäktiga, ser och hör allt och att den enskilde individen sällan har ett eget ansvar. Trakasserier i alla dess former hör inte hemma på en arbetsplats. Att arbeta förebyggande mot trakasserier är ett viktigt chefsuppdrag men samtidigt ett svårt sådant. För det första finns det aldrig några garantier mot att trakasserier ändå kommer att uppstå, trots ett bra förebyggande arbete. För det andra måste det komma till chefens kännedom att trakasserier förekommer. För det tredje gäller det att hålla tungan rätt i mun och kunna skilja mellan verkliga (oftast systematiska) trakasserier och andra upplevelser som inte nödvändigtvis behöver röra sig om trakasserier. Det kan vara fråga om missförstånd, överreaktion, uteblivna belöningar eller en upplevd orättvis behandling. Här kommer jag in på ett annat problem nämligen att förvägra medarbetare rätten att klassa det inträffade som trakasserier genom att som chef, facklig företrädare eller medarbetare ge sig själv ett tolkningsföreträde över vad som är trakasserier och vad som inte är det. Det finns därför mycket att tänka på och ta hänsyn till innan man slår fast att ”diktatoriska chefer står bakom mobbning på arbetsplatser”.

Att hantera trakasserier på rätt sätt är ett av de svåraste problemen som en chef kan ställas inför. Chefen har ett stort ansvar här men ingen kan begära att han eller hon ska kunna hantera frågan själv och ingen på arbetsplatsen kan undgå sitt eget ansvar i det inträffade. Att stå bredvid och se på medan kollegan far illa … är riktigt illa. Trakasserier är därför alltid ett misslyckande för chefen, facket, medarbetarna och den enskilde individen som trakasseras.

jaime