Medarbetarskap ger mig huvudbry
Du liksom jag stöter säkert på begreppen medarbetarskap och självledarskap titt som tätt. Det skrivs både böcker och artiklar på ämnet. Men vad är det egentligen man menar och hur är det relaterat till det ledarskap som utövas av den som är utsedd till chef?
Medarbetarskap handlar om att medarbetare själva ska ta initiativ och känna ansvar, inte bara för sina egna arbetsuppgifter, utan även för helheten såsom utvecklingen av verksamheten, arbetsklimat, kvalitet, effektivitet m.m. Syftet är att ta tillvara all den kompetens var och en besitter. Självledarskap kan beskrivas som att förstå vad du ska göra, prioritera i vilken ordning det ska göras utan att någon behöver instruera eller tala om detta för dig. Helt enkelt att leda sig själv.
Liknande inriktning kan man utläsa av syftet med den utredning som regeringen tillsatt, Tillitsdelegationen. ”Målet är att styrningen av den offentliga förvaltningen i högre utsträckning ska baseras på tillit. Medarbetarnas kunskap och erfarenhet ska bättre tas tillvara så att välfärdstjänsterna genererar större nytta och kvalitet för medborgarna.”
Allt det här låter ju väldigt bra, men det förutsätter att den som vill visa medarbetarskap, självledarskap eller känna tillit har en chef som utövar ett ledarskap som tillåter allt detta. Det här får mig naturligtvis att undra över hur dagens ledarskap faktiskt fungerar i praktiken. Kanske är jag naiv, men jag har länge levt i tron att de allra flesta chefer också strävar efter detta. Att de vågar delegera, inkluderar sina medarbetare, lyssnar på deras synpunkter, använder deras kompetenser, vågar släppa kontrollen och har tillit till sina medarbetare för att både ge ansvar och mandat.
Jag och mina kollegor träffar tusentals chefer varje år. Min uppfattning är att de allra flesta redan utövar just ett sådant inkluderande ledarskap, eller åtminstone gör sitt bästa för att nå dit. För inte kan det väl vara så, att de chefer vi möter och samtalar med är en unik minoritet av insiktsfulla chefer och ledare?
Istället för att skapa nya begrepp och modeller är det hög tid att ta bladet från munnen och börja prata om det som faktiskt avses, d.v.s. värdet av chefer som ges förutsättningar att utöva ett tillåtande och inkluderande ledarskap och som också belönas för just detta. Då är jag övertygad om att vi kommer att få se både medarbetarskap och självledarskap blomma.
Hur visar du tillit till dina medarbetare?
