Inlägg

Svedala sätter bocken till trädgårdsmästare

/0 Kommentarer/i , /av

I Svedala, en kommun i det inre av Skåne, har politikerna bestämt sig för att lösa situationen med en ansträngd ekonomi genom att ta över makt och ansvar kring rekrytering till verksamheten från cheferna. Inte helt oväntat möts detta av protester, som vi kan läsa i Sydsvenskan.

Men inget är nytt under solen. Detta beteende har jag själv utsatts för som chef i Göteborg, både på sent åttiotal i kommunen och i början av tvåtusentalet på Sahlgrenska. Ingen gång ledde det till framgång. De chefer som klarade av att hålla sina budgetramar innan gjorde det också efteråt, och för de andra verksamheterna hade beslutet ingen effekt eftersom det handlade om nödvändiga rekryteringar för att klara sitt uppdrag gentemot medborgare respektive patienter. Det finns mer och mindre skickliga chefer, men jag har ännu inte träffat på en enda chef i offentlig verksamhet som för skojs skull blåser en massa pengar på ”onödiga” rekryteringar.

Att vara chef innebär att du har ansvar för den dagliga verksamheten, men också för utveckling och planering för framtiden. Om du avhänds ditt viktigaste redskap, att bemanna verksamheten, är du i praktiken inte chef längre.

Offentlig sektor står inför ett jättestort dilemma när det gäller personalbehov, och inte minst chefsrekrytering, de kommande åren. Och det är inte bara vi på Ledarna som säger det. SKL och de flesta större verksamheter delar denna uppfattning. Att då som  politiker – i det här fallet i Svedala – försöka styra genom att direkt blanda sig i verksamheten och ta bort viktiga mandat för cheferna sänder helt fel signaler. Politiker ska hålla sig i ”vad-frågorna” och styra med mål och strategier. ”Hur” den kommunala verksamheten styrs ska skötas av cheferna.

Chefer måste ha rimliga förutsättningar för sitt uppdrag och tydliga mål att rätta sig efter. Klarar du som chef inte av det du har åtagit dig så är det en fråga för arbetsgivare och individ. Kollektiva panikåtgärder leder ingenstans.

 

Vem vill ha Sveriges viktigaste chefsjobb?

/1 Kommentar/i /av

Chefer är viktiga personer. En bra chef kan göra skillnaden mellan en bra och dålig arbetsplats, och skillnaden mellan goda resultat eller sämre. Av det följer att om man vill försäkra sig om goda resultat så ska man satsa på chefen. Så sker också på väldigt många ställen, men med ett undantag: Den svenska skolan!

Många av Sveriges rektorer har under en rad år fått se sina uppdrag överlastade och beskurna på nödvändiga kringresurser. En rektor har till uppdrag att leda en eller flera skolor och förskolor. Rektorn har ansvar för en stor personalgrupp, ofta en rejäl – om än otillräcklig – budget, skolans pedagogiska innehåll och dessutom  hundratals elever. Ovanpå detta kommer kontakter med alla föräldrar och sociala instanser inom samhället. Ett fantastiskt spännande och utmanande chefsuppdrag. Om det hade haft rimliga förutsättningar.

Inom kort går en stor del av Sveriges rektorer i pension och återväxten är klen. Av alla utlysta chefspositioner i landet är rektorsuppdragen de som lockar minst, med bara två sökanden per tjänst. Detta är något som borde oroa våra politiker mer än allt annat inom skolans område!

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skriver professor Mats Alvesson att skolan måste styras med nya grepp, med fokus på resultat. Det verkar rimligt, styrning mot uppsatta mål tillämpas inom all verksamhet, så varför inte inom skolan. Men det Mats Alvesson missar är att det snart inte finns någon inom skolan som har utrymme att arbeta med dessa frågor. Utan engagerade rektorer med förutsättningar för att utföra sitt uppdrag faller alla reformer platt till marken.

Så den första prioriteten måste vara att göra skolans chefsuppdrag attraktiva och lockande för nya duktiga chefer. För är det rimligt att Sveriges viktigaste chefsuppdrag är så dåligt utformade att ingen vill ha dem?

Modernt ledarskap bygger på tydlighet

/1 Kommentar/i /av

Ibland läser man inlägg i media som får pulsen att rusa och blodet att susa i öronen av ren och skär ilska. För mig händer detta oftast när jag känner mig orättvist påhoppad och beskylld för saker som inte stämmer.

Denna gången är det organisationsforskaren Louise Bringselius som i Sydsvenskan drar slutsatser om det usla förändringsledarskap som bedrivs i offentlig sektor, med hänvisning till fusionen av Skånes universitetssjukhus.

Om sakfrågan har jag ingen kunskap och tänker därför inte uttala mig. Men som chef i mer än 25 år tycker jag desto mer om de generella slutsatser som forskaren drar om ledarskapet i offentlig sektor.

Hon menar att medarbetarna generellt tystas ned och likriktas och att samverkansprocesser är skenövningar i syfte att dupera medarbetarna. Trots att det är hos medarbetarna som den ”verkliga” kunskapen finns. Förändringar kan aldrig ske snabbt, alla måste få tid att vänja sig och påverka processen. Dessutom måste ledarskap i offentlig sektor bedrivas med högre etik än inom privat sektor eftersom den finansieras av skattemedel.

Tydliga ramar

Men forskaren missar poängen. Chefer är satta att leda utveckling och förändring, att definiera vad som ska göras när styrelse och nämnd sagt sitt om mål och riktning. Medarbetarnas kunskap ska tas tillvara, det är självklart, men besluten måste fattas av den som sedan ska ta ansvar för dem. En klok chef för en ständig och öppen dialog med medarbetarna, för att lyssna på tankar som har värde för verksamheten, men är tydlig med inom vilka ramar som påverkan ska ske.

Problemet ligger i otydligheten kring vad som medarbetarna kan och ska ha synpunkter på. Och när, under vilken del av processen.

Jag tror nämligen inte att Skånes skattebetalare tycker att det vore ok att det beslut som fattas av deras valda politiker rivs upp av de anställda på sjukhusen. Så när ”ledningen medger att förändringen har gjorts uppifrån och ner”, har de bara gjort sitt jobb.

Etik

Slutligen måste jag vända mig mot att ledarskapet skall bedrivas med någon annan, högre etik inom offentligt finansierade arbetsplatser. Återigen blandas två saker.

Arbetsplatser i offentlig sektor är inga demokratiska instanser och medarbetarna är inte medborgare i första hand utan anställda. Offentliga arbetsplatser har precis samma krav på effektivitet som privatägda och nödvändiga förändringsprocesser kan inte ta längre tid här.

Chefer i offentlig sektor har några av arbetsmarknadens tuffaste – och roligaste – chefsjobb. De flesta har fantastiska medarbetare som brinner för sitt jobb.

Äkta samverkan på arbetsplatsen bygger på tydlighet i uppdrag och roller. Modernt ledarskap har inget med flum och otydlighet att göra.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna