Ekonomifakta publicerade nyss den sorgliga statistiken över andelen kvinnliga chefer per sektor. Under perioden 2001-2007 har ökningen varit ett par procent, och större delen av den står kommun och landsting för. Inom privat sektor är fortfarande andelen kvinnliga chefer bara strax över tjugo procent. Samtidigt visar en rapport att trettio stora detaljhandelsföretag har ledningsgrupper som består till två tredjedelar män och endast två av dessa företag har en kvinnlig vd.
Kort sagt händer det absolut ingenting när det gäller att i praktiken erkänna mäns och kvinnors lika goda förmåga att leda och utveckla företag.
De unga kvinnor som till äventyrs vill lägga sin kraft och sin förmåga på en chefskarriär vet redan från början att de sannolikt aldrig kommer nå toppen. De behöver bara titta på den högsta ledningen, bolagens styrelser, för att få klart för sig att könskvoteringen är benhård och den har inget med kompetens att göra.
För hur ska man annars förklara det faktum att endast ett fåtal av Sveriges skickligaste kvinnor erbjudits en plats i styrelserna, medan män med långt mindre kompetens upprätthåller poster inte bara i en utan i ett flertal styrelser samtidigt.
För det kan väl inte vara så illa som Birgitta Johansson-Hedberg sade i en artikel i DI i veckan ”man ska komma ihåg att det här är den enda arbetsmarknad som finns för manliga direktörer som går i pension tidigt”.
Kompetens någon?
Annika Elias
Ordförande i Ledarna
