Kraven på politiker är stora. De ska vara välförankrade i sina partier, men också ha erfarenhet från ”verkligheten”. De ska vara som folk är mest, men absolut inte ha några skelett i garderoben. De ska ha visioner, men måste också vara praktiskt lagda pragmatiker. Läs mer
Jag lyssnade igår på ett seminarium här i Almedalen anordnat av Kristdemokraterna där Ledarnas Annika Elias pratade jämställdhet, karriärnormer och chefskap. De andra två i panelen var Tomas Wetterberg från Män för jämställdhet och Hans Boris från Ett band för livet. Två av de få män i Sverige som är aktivt engagerade i jämställdhetsfrågan.
När man jobbar med jämställdhetsfrågor får man ofta höra att man borde anställa en ung snubbe från Handels – för då skulle jämställdheten bli fixad snabbare än man hinner säga individualiserad föräldraförsäkring.
Men det kanske inte vore så dumt.
För visst verkar det enklare för män att driva jämställdhetsfrågor? Tänk på hur smarta vi tycker män med mjuka värderingar är. Om de dessutom har en tydligt definierad manlighet så är det dessutom lite extra kreddigt.
Bengt Westerberg. Claes Borgström. Sture Nordh. Per Schlingman. Anders Borg. Det är män som alla har lagt korten på bordet i jämställdhetsfrågan och närmast helgonförklarats av både kvinnor och män för att de vågar.
Att Stefan Löfven nu plockar poäng genom att hota med både könkvotering till börsbolagens styrelser och individualiserad föräldraförsäkring är strategiskt och smart men inte så förvånande.
Självklart är det lättare för honom att sätta ner foten och driva frågorna än det var för Mona Sahlin.
När en kvinna driver jämställdhetsfrågor blir hennes politiska engagemang alltför ofta reducerat till privata åsikter. Trots att jämställdhetsfrågan inte längre enbart är en kvinnofråga.
Det hade varit guld om fler män drev jämställdhetsfrågan lite till mans, lite till vardags. För den handlar lika mycket om att ge pojkar och män bättre förutsättningar att vara hela individer med alla livets valmöjligheter som den handlar om kvinnors.
Klara Adolphson
De senaste dagarna har det varit ett nästan totalt fokus på krisen för socialdemokraternas partiordförande i den inrikespolitiska bevakningen. Juholtaffären visar med all tydlighet hur viktig ledaren är. Ett helt parti kan dräneras på väljare på samma sätt som ett företag kan möta företagsdöden med fel ledare.
Och nu, när sökandet efter nästa ledare tar vid, är det uppenbart hur få kandidater som finns till denna för partiet så avgörande post.Varför är inte partiledarskapet, chefsskapet över det största riksdagspartiet helt självklart attraktivt och något som människor tävlar om att få? Känns uppdraget för stort, ansvaret för tungt eller känner man sig inte redo att bli granskad?
När Ledarna i höstas frågade svenska chefer hur de ser på sin egen roll, svarade nästan 100% att man ser sig som en förebild för sina medarbetare. Det innebär att de själv anser sig behöva axla rollen som moraliskt och etiskt föredöme på jobbet. Och i en bok som kommer ut på SNS nästa vecka, ”Chefsarbetets etik”, skriver författaren Carl-Reinhold Bråkenhielm om de uråldriga myter som omger chefs- och ledarskap. Den gode herden, Messias som stiger ned till människorna, för att ta ett par exempel. Och jag har själv tidigare skrivit om känslan som väcks hos alla när någon vi utsett till ledare inte visar sig hålla måttet.
I dagens Sverige är chefs- och ledarskap lågt värderat. Unga människor väljer lika gärna en specialistkarriär eftersom jämförbara chefsuppdrag sällan ger bättre lön eller andra villkor, men däremot större ansvar och längre arbetsdagar.Statusen i att vara chef är inte särskilt hög och vår konsensuskultur gör att mandat och befogenheter kan kännas otydliga.
Ovanpå detta kommer kraven på chefer att vara förebilder som tål en hård granskning. Kanske är det inte så mycket att förvånas över att kön till ett av Sveriges toppjobb inom ledarskap inte lockar några stora skaror av kandidater?
Ledarna är Sveriges chefsorganisation
med över 100 000 medlemmar.