Inlägg

Hejja rektorerna!

Ikväll är det Kompetensfestival på Rektorsakademien. Runt 250 rektorer och skolledare kommer och temat för kvällen är projektet Framtidskompetenser. Jag har blivit inbjuden att tala om vikten av ett innovativt ledarskap. Inbjuden är också Richard Gerver, som framgångsrikt jobbat med ledarskap inom den brittiska skolvärlden.

En av de viktiga framtidskompetenser som man lyfter fram i Rektorsakademiens projekt är normbrytande. Normbrytande är alltså en kompetens som skolbarnen av idag ska tränas i.

Är det inte fantastiskt?! Att vi har en skola i Sverige idag, där barnen ska uppmuntras att bryta normer!  Om det blev verklighet skulle ju mitt jobb med att vända upp och ned på tillväxthämmande föreställningar om kompetens, ledarskap och kön bli så otroligt mycket lättare.

Men hur sjutton ska det gå till? Hela det traditionella skolsystemet är ju uppbyggt utifrån att eleverna inte ska ifrågasätta. Och för att den moderna, slimmade skolan ska fungera måste eleverna anpassa sig, kunna fungera strömlinjeformade i grupp, vara lugna och tysta. Och snällt lära sig saker enligt logiken naivt barn vs. klok vuxen.

För visst är det så att skolans värld fortfarande ligger och balanserar på den där paradigmeggen mellan en traditionell och en postmodern syn på lärande?

Jag tänker att skolan rimligtvis kämpar med ungefär samma saker som alla andra institutioner idag. Att spana så långt in i framtiden som det går och samtidigt värna om det som redan fungerar och göra mer av det. Vad är det som säger att skolan skulle vara förskonad från komplexiteten i kunskapssamhället, bara för att man sysslar med kunskap?

Men vad krävs det för ledarskap för att få en gigantisk organisation som skolan att flytta sig? Vad ska jag säga till de här rektorerna och skolledarna ikväll, som kan få dem att se utmaningarna och våga göra förändringar inte bara av första, utan av andra ordningen? Förändringar som inte bara är förbättringar utan som förändrar hela systemet, så att det verkligen blir möjligt att på riktigt skapa normbrytande kompetenser hos eleverna?

Det fins ett citat av regissören Josef Fares som jag tycker är ett bra exempel på ett normbrytande ledarskap:

”Om någon frågar mig ”vad ska vi göra nu?” så vågar jag svara ”ingen aning!”.”

Att inte vara för snabb på svaret. Att våga befinna sig i okunskap. Att bjuda in organisationen, lärarna, eleverna och föräldrarna för att skapa det nya ihop. Det är att bryta normen för ledarskap, det är att innovera ledarskap och samtidigt att skapa förutsättningar för innovation i sin organisation.

Innovationsforskarna är överens om att radikal innovation bara kan skapas om man kan stå ut med att inte veta och orkar se sin egen inkompetens. Men ni hör ju själva, ”att våga befinna sig i okunskap”. Det är kanske inte det största fokuset i en kunskapsproducerande verksamhet. Det utmanar ju verkligen den traditionella bilden av rektorn/ledaren/läraren där yrkesidentiteten ofta är uppbyggd utifrån att jag har svaret. Att jag har en aning.

Att bryta den normen är tufft för en ledare. Kanske ännu tuffare för en lärare. Och vad ska kunderna/föräldrarna säga?

Ja, vad ska föräldrarna säga? Kanske säger de: Vi vill att våra barn ska bli ordentligt rustade av skolan för att skapa det bästa samhället att leva i. Ett samhälle där inga gamla sanningar ska styra, där alla har rätt till sin åsikt och där en rektor inte nödvändigtvis är en vit, heterosexuell, medelålders man som har alla svaren. Där kompetens kommer i nya former. Och där vi är förändringskompetenta nog att känna igen den nya kompetensen när den kliver in genom dörren.

Hejja, rektorerna, vi vet att det är tufft, men vi finns här för er!

Klara Adolphson

En skola utan ledarskap

Igår lyssnade jag på premiärtalet – i dubbel bemärkelse – av Miljöpartiets nya språkrör som inledde politikerveckan i Almedalen. De uppehöll sig nästan hela talet vid utbildningsfrågor och problemen i skolan. Det som engagerade var framförallt lärarnas försämrade status och lärarlönerna.  Partiet vill också förbättra möjligheterna till en andra studiechans för de elever som av olika skäl misslyckats i gymnasiet.

Men inte med ett ord berördes ett av de allra största orosmolnen i skolans värld: Det faktum att ingen vill bli rektor eller skolchef! Arbetsförmedlingens statistik som Ledarna sammanställt visar att färre en en person, dvs i många fall ingen, söker chefsjobben inom skolan.

Skälen är naturligtvis flera, men en viktig åtgärd är att titta på vilka förutsättningar du har som chef i skolans värld. Som alla chefer i offentlig verksamhet arbetar du i full öppenhet inför alla och ditt jobb kan när som helst bli granskat. Du har ofta stora personalgrupper, med kompetenta och krävande medarbetare, många hundra elever och deras föräldrar som du ska kommunicera med. Ovanpå detta kommer tajta ekonomiska ramar och juridiska krav på myndighetsutövning. Och en lön som inte motsvarar varken arbetsinsats eller ansvar.

Är det då så konstigt att ingen vill ha jobben?

Men för att vi ska kunna återskapa en bra skola, med goda studieresultat och elever och medarbetare som trivs, räcker det inte med höjda lärarlöner och bättre ekonomi.

Det måste finnas engagerade , kompetenta och motiverade chefer i skolan som kan driva utvecklingen!