Inlägg

Hands off politiker! Låt chefen vara chef!

/0 Kommentarer/i , /av

Den har kommit krypande, känslan av att villkoren i offentlig sektor försämras. Istället för tvärtom, vilket borde varit självklart med tanke på de enorma utmaningar välfärdssektorn står inför. Inte minst avseende behovet av nyrekrytering av chefer.

Det som blir alltmer tydligt är hur dåligt det politiska ledarskapet fungerar i många kommuner. Senaste exemplet är Göteborg, där så många som hälften av cheferna i stadsdelarnas ledningsgrupper har bytt jobb. Och tre av tio stadsdelsdirektörer har slutat. Allt enligt en artikel i dagens GP, där Anki Udd från Ledarna kommenterar så här:

”Många avhopp under en kort tid visar att något inte fungerar riktigt som det ska. En orsak kan vara gränsdragningen mellan politiker och tjänstemän. ”

Bengt Delang, stadsdirektör i Göteborg oroar sig i samma tidning för den stora omsättningen av chefer, men tror inte att gränsdragningen mellan politik och chefer är ett problem.  ” Det är den verklighet vi lever i. Så ser rollen ut. Uppdraget är att leverera det politikerna, våra folkvalda, bestämmer.”

Att politiker bestämmer och chefer levererar är inget som någon ifrågasätter. Politikerna arbetar med varför och vad, cheferna med hur. Det är en läxa som alla chefer i offentlig sektor lär sig tidigt. Men när politikerna börjar gå in på hur-frågorna, kortsluter beslutsvägar och sätter sin kortsiktiga politiska agenda först så blir det omöjligt att leverera som chef. Politiker lever i fyra-årscykler, men styrningen av välfärden måste ses på mycket längre sikt. Ett uthålligt ledarskap är den främsta garantin för effektivitet.

I en undersökning som Ledarna gjorde i höstas svarar så många som  hälften av cheferna att de ser sin handlingsfrihet kringskuren genom otydliga mandat och gränsdragningar. Lägg därtill genomgående sämre chefsvillkor än i näringslivet så är frågan om vem som vill vara chef  i offentlig sektor mer än berättigad.

Att ledarskapet är helt avgörande för kvalitet och effektivitet i välfärden är inget som  ifrågasätts i teorin. Det är praktiken som är problemet. Låt de kompetenta och engagerade cheferna i Sveriges kommuner och landsting vara chefer och håll tassarna borta från verksamheten politiker!

 

1,2 sökande per chefstjänst i offentlig sektor!

/0 Kommentarer/i /av

De flesta av oss tar det som självklart att vi har en väl fungerande välfärdssektor. Och precis som i all annan verksamhet har chefer i offentlig sektor stor betydelse för verksamhet, medarbetare och brukare. Det innebär att välfärdsektorn, för att fungera, är beroende av att attrahera nya chefer när chefstjänster blir vakanta.

Offentlig sektor har i jämförelse med den privata en relativt ålderstigen chefskår (fyra av tio är äldre än 55 år) och är i skriande behov av att attrahera nya chefsämnen. Och nog borde det vara lockande att arbeta med och leda så viktiga verksamheter som berör och gör skillnad för så många.  Trots detta duckar många för chefsuppdragen i offentlig sektor. I snitt finns 1,2 sökande till utlysta chefstjänster, att jämföra med 10 i privat sektor.

En omständighet som är försvårande för många, för att hantera sina chefsuppdrag på önskvärt sätt, är orimligt stora personalgrupper. Chefer i offentlig sektor är dessvärre vana vid detta. Det gäller inte minst de ”mjuka” verksamheterna som vård- och omsorg som i sin tur ofta leds av kvinnor. Trots att detta uppmärksammas år efter år, verkar personalgrupperna inte alls minska. Att leda 50 medarbetare är inte ovanligt.

Om vi bara fokuserar på de stora personalgrupperna är det är inte särskilt svårt att föreställa sig vilken utmaning detta för med sig som chef. Att bygga relationer till var och en, att genomföra individuella samtal åtminstone ett par gånger per år, att samla sina medarbetare för gemensamma möten, att arbeta med gemensamma kvalitetsförbättringar etc, etc.

En undersökning som genomförts av Vision och Kommunal visar till exempel att det saknas förutsättningar för att utöva ett vettigt ledarskap inom äldreomsorgen. Dessutom är medarbetarna så stressade att de inte hinner reflektera över kvalitet och förbättringsarbete. Det här påverkar naturligtvis alla oss som kommer i kontakt med i det här fallet äldreomsorgen.

Just nu pågår Kvalitetsmässan i Göteborg. En mässa som fokuserar på verksamhets- och samhällsutveckling och besöks av många chefer inom offentlig sektor. Ledarna finns självklart på plats för att göra offentliga chefers röst hörd bland politiker och andra debattörer.

Hur tror du att ditt ledarskap skulle  påverkas om du hade 50 medarbetare att leda?

 

Vem vill fly(ga) från chefen?

/2 Kommentarer/i /av

Jag kanske är tråkig och småsur men håll med om att reklamen för resor som tar dig ”10 timmar bort från din chef” är ovanligt fånig! Jo, jag förstår poängen att det är skönt att komma bort från jobbet och vara ledig,men är det verkligen chefen som ska illustrera  att man kan behöva ett avbrott ibland?

Det finns idag ett ganska utbrett chefsförakt i det svenska samhället. Det yttrar sig i allt från ifrågasättande av höga chefers löner till att chefen ges skulden för det mesta som händer på arbetsplatsen. Chefers kompetens ifrågasätts ofta och i rubriken lyser ordet ”chef” med stora feta bokstäver då en chef ens misstänks ha gjort något fel.

Samtidigt vet vi att 8 av 10 svenskar har stort förtroende för sin närmaste chef.

Många ungdomar väljer idag bort chefsyrket för att istället satsa på en karriär som specialist. Man vill gärna jobba med ledarskap, men lockas inte av ett uppdrag som chef som för många förknippas med gammaldags och stelbenta arbetsformer. Begreppet chef associeras med makt och förmynderi – det som lockar ungdomar är att påverka, utveckla och ta ansvar.

Sverige behöver unga välutbildade och engagerade människor som är villiga att ta på sig chefsuppdrag! Vi har Europas äldsta chefer idag och såväl näringsliv som offentlig sektor står inför stora utmaningar att få de bästa och mest lämpade att vilja ta ledningen. Mot den bakgrunden är det olyckligt att chefer än en gång framställs som något man helst vill fly ifrån!

Arbetet mot korruption måste ledas av chefen

/0 Kommentarer/i /av

Igår presenterades en rapport om allmänhetens förtroende för etik och moral i offentlig förvaltning. Bitvis var det ett plågsamt uppvaknande att inse att de senaste årens avslöjanden om korruption och allmän svajighet faktiskt påverkat vår syn. Åtgärder som ökad revision och slumpvis granskning av kommuners verksamhet är förslag som ska förbättra läget. Men i en ledare i dagens DN sätter Susanna Birgersson fingret på problemet genom att skriva så här:

”Det är en enorm skillnad mellan en organisation där man diskuterar var gränserna går för vad en politiker eller tjänsteman kan låta sig bjudas på eller hur man handlägger ärenden som rör bekanta, och en där man inte pratar om saken alls. Det är en fråga om, ja, ledarskap.”

För lika väl som chefer ibland varit de som är inblandade i skandalerna, är det cheferna som sitter på lösningen på problemet. I en undersökning som Ledarna gjorde i början av förra året säger så gott som alla chefer att de förstår och välkomnar sin viktiga roll som förebild och föredöme på arbetsplatsen. Många säger att man vill arbeta mycket mer med frågor kring etik och värderingar, men att man saknar ett uppdrag från den högsta ledningen. Brott och oegentligheter begås alltid av individer, men en korrupt miljö skapas av många. Ansvaret för det grundläggande värderingsarbetet ligger på den högsta ledningen, om det brister lämnar man fältet fritt för girighet och mänskliga svagheter.

Kontroller kan vara nödvändiga men kommer aldrig leda till en verklig förändring. För att komma åt de problem som blottas i rapporten finns det bara en väg att gå. Ge utrymme för en riktig dialog om värderingar och förhållningssätt på arbetsplatsen och låt cheferna visa ledarskap i frågan.

Det är inte lönen som är mödan värd….

/1 Kommentar/i , /av

..åtminstone inte för alla de chefer som sliter i restauranger, städverksamhet, vård och omsorg . Nej, man får hoppas att det är annat som driver dem att gå till jobbet varje morgon. Ett roligt uppdrag kanske, eller lojalitet med medarbetare eller t.o.m kunder, för man får ofta dåligt betalt för sitt arbete .

Det visar Ledarnas cheflönestatistik, som släpps idag. Hur ”stort” ledarskap du har i ditt uppdrag påverkar lönen iliten utsträckning. Många chefer – oftast kvinnor – i dessa branscher kan ha personalgrupper på femtio medarbetare och mer. Deras ledarskap är helt avgörande för att driva och utveckla verksamheten och ändå ser man löner på runt 30.000 och ännu lägre! Det är skamligt!

Skamligt är det också att gapet mellan mäns och kvinnors chefslöner ökar för tredje året i rad. Idag får en kvinna med ett helt likvärdigt chefsuppdrag 2000 kronor mindre varje månad. Uträknat på en livslön blir det stora summor, men det är kanske ändå inte det värsta. För att vi som nation ska behålla vår konkurrenskraft i framtiden måste chefsuppdragen inom företag och offentlig förvaltning locka till sig de allra bästa av den nya generationen.  Att i ett sådant läge signalera att ledarskap värderas olika beroende på kön är inte bara orättvist, det är också dumt!

Dumt är det också att betala chefer i offentlig sektor lägre löner. Medianlönen är 2300 kronor lägre än i privat näringsliv, trots att några av de tuffaste och mest komplexa chefsuppdragen finns där. När man dessutom väger in att sveriges kommuner och landsting står mitt i sin största utmaning någonsin – att få tillräckligt många människor att vilja jobba där för att klara välfärdsuppdraget under kommande år, så tar man sig för pannan. Årets lönestatistik befäster tyvärr bilden av att  offentlig sektor värderar ledarskapet lägre.

Så vad är då en chef värd? Ja, självklart beror det på uppdrag och prestation. Men varje chef är värd att få ett bra lönesamtal som tydligt kopplar den egna prestationen till utfallet, där kompetensen och resultatet är det som styr, inte kön eller status på verksamheten.

Chefer är viktiga. Väldigt få tjänar några fantasilöner men väldigt många gör ett fantastiskt jobb!

Kommunals utveckling utmanar

/1 Kommentar/i , /av

Till att börja med vill jag uttrycka både min förvåning och min uppskattning över Maria Ludvigssons insikt i SvD i lördags att fackföreningar faktiskt har bidragit till en positiv samhällsutveckling. Det är alltid klädsamt med en viss historiekunskap och att undvika att måla allt i svart eller vitt.

I Ludvigssons ledare kan vi sedan läsa om fackförbundet Kommunals strävanden mot att bli en modern organisation med ett tydligt existensberättigande i medlemmarnas medvetande.

Kommunal resonerar klokt. Dels så är det klokt och modigt att fråga vanliga medlemmar vad de tycker och inte enbart gå via de medlemmar som bär förtroendeuppdrag i organisationen. I ett LO-förbund är detta i sig säkert kontroversiellt, men inte desto mindre nödvändig för att initiera en öppen diskussion. Åtminstone om man vill fortsätta att vara ett efterfrågat alternativ i framtiden.

Dels har Kommunal hittat rätt sakfråga. I världens mest individualiserade land blir det allt mer självklart för människor som gör entre på arbetsmarknaden att ha en reell möjlighet att på egen hand påverka sin lön. Med dessa diskussioner skaffar sig nu Kommunal möjligheten att positionera sig som ett av framtidens framgångsrika fackförbund och springer på det sättet förbi många organisationer inom såväl LO, TCO och Saco.

Jag är övertygad om att Ledarna och Kommunal skulle kunna ha många spännande diskussioner om hur vi driver utvecklingen framåt och åstadkommer en mer fungerande lönebildning i Sverige. Tillsammans skulle vi kunna väcka många ur deras Törnrosasömn.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter.

Rovdrift på chefer i offentlig sektor

/4 Kommentarer/i , /av

I Halland, inom äldreomsorgen i Kungsbacka kommun, tycker man inte att chefer bidrar till kvaliteten i verksamheten. Den slutsatsen måste man dra, eftersom antalet chefer kan minskas drastiskt utan att kvaliteten påverkas. Det framgår av en artikel i Norra Halland på lördagen som beskriver planerade neddragningar inom äldreomsorgen.

Enhetscheferna kommer i fortsättningen att ha mellan 40-50 medarbetare, vilket får anses normalt enligt arbetsgivaren. Inom äldreomsorgen vill säga. Enhetschefer inom kommunens mansdominerade branscher som teknik eller plan- och bygg kommer undan med tio medarbetare per chef. Men det kanske bedöms som svårare och mer krävande arbete att leda medarbetare som arbetar med döda ting än att leda de som varje dag ska ta hand om sårbara och svaga gamla människor??

Låt mig bara påminna om den senaste tidens affärer och skandaler inom äldreomsorgen, såväl offentlig som privat. Alltifrån otillräcklig hygien, dålig nutrition till dåligt bemötande och värderingar. Tror någon att dessa problem blir bättre om man tunnar ut bland cheferna?

Vi vet redan att mobbing och dålig arbetsmiljö är vanligare inom offentlig sektor än inom privat, där chefstätheten är högre. Vi vet att offentlig sektor står inför jättelika problem att rekrytera chefer och medarbetare de närmaste åren. Vi vet också att chefer i offentlig verksamhet ( i en undersökning som Ledarna gjort) själva beskriver sitt arbete med ord som; maktlös, lågavlönad och trött .

Är då detta verkligen rätt väg att gå? I en kommun som i sin policy talar om att chefer och ledare ska skapa” ett öppet klimat med bra kommunikation. Ett klimat där tid ges till att lösa konflikter samt för reflektion och eftertanke” .

Vem, jag frågar bara vem, kan och orkar vara en bra och närvarande chef för 50 medarbetare som själva har tuffa och krävande jobb?

Inte jag. Och ingen annan heller.

Chefer måste få belöna!

/0 Kommentarer/i /av

Nej, det är inte slut än. DN fortsätter sin granskning av verk och myndigheter som ägnar sig åt ”intern representation”. Ett fint ord för att man bjuder varandra på kalas.

Senast ut är SÄPO, som dragit löje över sig genom att ordna en fest med James Bond tema, och bekräftat det många av oss länge anat att hela myndigheten lever i en fantasivärld. Och igår stod SVTs kommunikationschef och förklarade nervöst i nyhetssändning varför just deras medarbetare var värda en miljonfest som betalas med licenspengar.

Det är bra att slöseri beivras och att man ifrågasätter all verksamhet som sker planslöst och utan tydliga mål. Offentlig verksamhet ska ha en hög svansföring och vara noga med sina pengar  och det är rätt att ställa höga krav på cheferna.

Men det är en helt annan oro som drabbat mig de senaste dagarna, och det är att denna räfst ska få till konsekvensen att man inom offentlig verksamhet inte vågar låta cheferna belöna och uppmuntra sina medarbetare alls!

Jag har jobbat som chef i olika delar av offentlig sektor i mer än tjugofem år. Under den tiden har jag mycket sällan kunnat ge medarbetarna en julklapp (om jag inte betalat den själv -vilket har hänt) , än mindre bjudit på julbord eller annan middag ( om det inte skett hemma i mitt eget kök) och aldrig själv deltagit som gäst på en fest i min förvaltning. Tvärtom har dessa år kantats av många du får inte och uttalade förbud mot alla slags belöningar. En almanacka med kommunens tryck har varit den mest vanligt förekommande julklappen. Och detta oavsett om verksamhetsåret varit dåligt eller slutat med ett lysande resultat!

Så snälla, låt inte moralpaniken slå mot medarbetare och chefer i offentlig verksamhet. De allra flesta arbetar hårt i tuff miljö och kommer aldrig i närheten av Grands vinterträdgård  och Blå Hallen. Men uppmuntran till medarbetarna och gemensamma upplevelser till rimlig kostnad är en viktig del i chefens verktygslåda. Av sådant behövs det mer och inte mindre!

Sverige har Europas äldsta chefer

/1 Kommentar/i /av

Om Sverige ska kunna ligga i framkant och vara spjutspetsiga i det komplexa globala idé- och kunskapssamhället behöver vi innovera ledarskapet. Vi behöver vända upp och ned på bilden av chefen som en vit medelålders heterosexuell man som kan peka med hela handen och en gång för alla göra upp med det gamla brukspatronskomplexet, ett ledarskapsideal som skapades under industriåldern och är helt oanvändbart idag.

Det här har jag pratat om i många år och det här sa jag också på Scouternas och Ledarnas panelseminarium i Almedalen idag. Lite siffror på det:

  • Endast 33 % av Sveriges chefer är kvinnor
  • Genomsnittsåldern för chefen är 45 år
  • 7 % av cheferna är utlandsfödda
  • 9 av 10 chefer har en chef som är man
  • Var tredje ung kvinna och hälften av de yngre männen kan tänka sig att bli chefer i dag
  • 69 % av cheferna avvisar eller är tveksamma till att avancera till högre befattning
  • 5 % av cheferna vill helst sluta som chef

Det är den här chefsnormen som unga tackar nej till. But who can blame them? Sverige har Europas äldsta chefskår. Endast var fjärde chef är yngre än 40 år. Till stor del beror detta på att Sverige har en offentlig sektor där man i princip inte kan bli chef innan man är medelålders. Istället pratar man om att unga gott kan ”växa till sig tills de blir 42 innan de blir chefer”. Detta är något vi på Ledarna märker av tydligt varje år i samband med nomineringarna till Framtidens kvinnliga ledare. Det verkar stört omöjligt för offentlig sektor att hitta unga kvinnliga chefer att nominera till vår lista. Här har de för en gångs skull något att lära av det privata.

”I have a mission. Not a jobtitle, not a career.”

Hur ska man göra då för att sätta unga chefer på banan? På Scouternas seminarium idag berättade Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson om sina år på ICA och hur de där använt de unga talangerna i organisationen för att ”opponera” på ledningsgruppens arbete. Det är ett bra exempel på hur man kan jobba, vi behöver fler organisationer som går pratet och faktiskt skapar de där mötena mellan generationer. Men jag tror att vi måste ta tre steg till.

Nästa generation må tacka nej till en dysfunktionell chefsroll men de vill i allra högsta grad vara med och påverka. De vill vara med och sätta agendan, något som också lyftes idag av KTH-forskaren Cecilia Åkerblom. Unga kommer till en organisation för att de vill någonting. Den unga chefen Jeanette Mikkelsen från Åtvidaberg berättade att hennes intresse för ledarskap vaknade när hon hade haft en anhörig som vanvårdades i äldrevården. För henne handlade det om att ta en chefsroll för att hon ville ha makt att påverka och förändra. Hade hon inte fått det mandatet i sin roll hade hon inte velat vara chef. Det var viljestyrka som drev henne.

Men vems vilja är det som sedan får styra när man väl kommer in i organisationen? Hur tar vi hand om de unga med lust och kraft att göra skillnad? En annan av de unga cheferna på seminariet, Karl Schultz från TeliaSonera sa det så klokt: ”Vi kan inte målstyra våra talanger till 110 procent. Hur ska vi någonsin kunna vara innovativa då? Vi bygger maktstrukturer utan mellanrum och manöverutrymme. Vi låser in förändringskraften när vi gör så.”

Det går inte att fortsätta prata om att ”lyfta in” och ”öppna upp” för unga chefer. Vi behöver skapa ett ledarskap 3.0 som handlar om att släppa bilden av chefen som den som kan och vet allt. Svaren ska inte finnas hos chefen, de ska finnas i organisationen. Vi måste på samma sätt släppa tanken om mentorn som den äldre vise som ska öppna dörrar åt den unge hungrige och istället jobba med utveckling peer to peer och hitta gemensamma nämnare på tvärs av branscher, ålder och position.

Men framförallt behöver vi lära av de unga för att bli förändringskompetenta. De vet hur man gör. Det tror jag alla kände som lyssnade på de fem unga chefer som stod på scenen på Scouternas seminarium idag och pratade med självinsikt, auktoritet och kompetens. Tusen tack till er!

I Västra Götaland vill man både äta kakan och ha den kvar

/1 Kommentar/i /av

Än en gång granskas avtalen för höga chefer i Västra Götalandsregionen. Med förtrytsam röst rapporterar lokala medier att det minnsann fortfarande finns höga chefer som har ”fallskärmar” trots att man vid en tidigare översyn sagt sig vilja ta bort dem. Den som nu är ansvarig för frågan säger att man på nytt ska titta på det och ”snäva in” kretsen för de som ska få avgångsverderlag.

Eller ska vi kalla det vid dess rätta namn och säga att det man vill reglera är uppsägningstiden?

För alla anställda har i sina avtal uppsägningstiden reglerad. Vid gemensamt accepterade skäl som arbetsbrist kan den för många vara relativt kort, men om det handlar om personliga skäl, dvs att man inte passar för jobbet längre, så rör det sig om betydande summor, ofta mellan 12-24 månader. Av egen erfarenhet vet jag att detta kan gälla för medarbetare på alla nivåer.

Och det är just det som vi pratar om i fallet med förvaltningscheferna. Arbetsgivaren, politikerna, vill kunna göra sig av med en chef som man inte längre tycker klarar sitt jobb så som förväntas. Eller för att man inte gillar henne. Eller för att man vill ha någon att skylla på. Kort sagt, man vill kunna avsluta en anställning utan att egentligen behöva uppge skälen.

Fair enough. På denna nivån vet man att det är spelreglerna som gäller. Det är exakt motsvarande situation i näringslivet, där en VD som inte kommer överens med styrelsen kan få lämna jobbet samma dag. Men skillnaden är att i näringslivet vet man att otrygg anställning har ett pris och det är inget man tjafsarom.

De senaste åren har vi sett alltfler höga chefer i offentlig tjänst som på ett bryskt – och många gånger offentligt – sätt fått lämna jobbet. Därvidlag har anställningsvillkoren för toppnivåerna inom offentlig och privat verksamhet närmat sig varandra. Men när det gäller att se att det finns en kostnad förknippat med bekvämligheten då fegar politikerna.

Med rätta ställs det stora krav på våra toppchefer. Jag ser inget problem med att man får gå om man inte klarar jobbet. Men man kan inte kräva att få avskeda chefer utan att ange skäl och samtidigt klara sig undan med tre månads uppsägningstid.

Gilla läget Västra Götaland, man kan inte både äta kakan och ha den kvar!