För oss som följer svensk och internationell politik är det påtagligt vilken betydelse ledarskap har för möjligheten att förändra. Tidningen Chef konstaterade t ex nyligen att USA:s nyvalde president Donald Trump och hans gelikar sannolikt inte kommer att sätta nya ledarskapsnormer. Auktoritärt ledarskap utan förankring ger väldigt sällan långsiktigt goda resultat. Läs mer
Det tog inte många timmar efter det att Youtubeklippet, där socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kallades för h-ordet, blev offentligt innan Moderaterna kickade den digitala kommunikatör som yttrade detta. De som flabbar i bakgrunden på partikansliet, däremot, jobbar kvar. Till SVT säger Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé att han vill försöka ”förstå” vad beteendet på filmen kommer ifrån, varför personerna skrattar.
Jag ställer mig frågan vilket ansvar chefen för den numera sparkade kommunikatören har. Och den chefens chef. Det räcker med att se klippet för att förstå att problemet är mer omfattande än kommunikatörens dåliga omdöme och den vedervärdiga kvinnosyn detta uttryck symboliserar. De runtomkring triggar honom och ingen har civilkurage att säga ”Stopp, håll klaffen, vad håller ni på med?!”
Vad är chefernas ansvar för att en sådan arbetsplatskultur tillåts växa fram? Stort, anser jag.
I takt med att valkampanjer allt som oftast sker på nätet är Moderaterna inte ensamma med att bidra till ett grövre samtalsklimat. Svenska partier, av alla kulörer, har tidigare dragit lärdomar från amerikanska valrörelser, och som vi sett ledde Donald Trumps kampanjmetoder till seger för honom. Det går alltså att engagera människor på en exceptionell megaskala samtidigt som de stirrar in i mobilskärmarna. Och jag tror dessvärre att själva råheten i budskapen har en tjusning i sig.
Den numera sparkade kommunikatören förefaller ha haft en uppdragsbeskrivning från partiet som närmast verkar ha varit att balansera på gränsen och till att uppvigla till drev i sociala medier. I politiska partier, allra minst de som aspirerar på att vara statsbärande, kan inte chefer låta sig ryckas med och låta ett stort antal likes och delningar av grova påhopp, på enskilda personer eller på grupper av personer, styra vilka beteenden som anses godkända.
Nu på eftermiddagen kom nyheten om att Moderaternas kommunikationschef blir omplacerad till att arbeta med analys och opinion. Anledningen är att han ”brustit i sitt ledarskap och att partiet måste få en nystart i sin kommunikation” meddelar partisekreteraren Tomas Tobé. Ja, kommunikationschefens bristande ledarskap går inte att dölja. Frågan är om denna åtgärd räcker?
Sofia Arkelsten darrar inte på manschetten när hon presenterar moderaternas nya inlägg i debatten om jämställdheten i näringslivet. ”Ägarfrågor och ledarfrågor är frihetsfrågor” skriver hon i dagens DI. Och ” bristen på jämställdhet i börsbolagsstyrelser är en typ av struktur som i förlängninghen skapar ofrihet”.
Jag måste nypa mig lite i armen, för så explicit har moderaterna aldrig tidigare presenterat sin inställning till en av våra mest centrala jämställdhetsfrågor, mäns och kvinnors olika förutsättningar att delta i ledning och styrning av Sveriges näringsliv.
Låt vara att det endast är ett förslag som ska passera moderaternas stämma om någon månad. Men det faktum att ledningen för det största regeringspartiet förstår vilket enormt resursslöseri som Sveriges stora företag ägnar sig åt , när man konsekvent väljer bort en stor del av tillgänglig ledningskompetens, är ett otroligt stort framsteg.
För visst är det i grunden en rättvisefråga när människor ställs utanför enbart på grund av sitt kön. Men ännu mer är det en fråga om framtidens Sverige och hur vi ska kunna behålla vår konkurrenskraft i en allt tuffare omvärld. Starka företag och förvaltningar med ett klimat som ger förutsättning för innovationer och kreativitet gynnas inte av en massiv enfald.
”Börsbolagen har också makt och är samhällsaktörer. I den meningen bidrar de också till att sätta normer för hur vårt samhälle ska se ut”. Kraven på bolagen hårdnar. Chansen är här och nu, att visa att man är en del av det samhälle i vilket man verkar och inte en skyddad zon med värderingar från 1800-talet.
Redan några timmar efter det att morgontidningarna nått ut i landet var SvD webb full av kommentarer till moderaternas utspel i jämställdhetsfrågan. Det ena hätskare än det andra.
Vad är det som gör just denna frågan så otroligt laddad?
Det kan i alla fall inte vara debattartikeln i sig. Den innehåller en rad mycket modesta målsättningar om mäns och kvinnors lika förutsättningar på arbetsmarknaden och i näringslivet. Mycket få människor i Sverige tycker väl att det ska vara skillnad?
Jag tror att det vi ser från moderat håll, där talespersonerna är människor i lägre medelåldern, bottnar i en förvåning när man upptäcker att de officiella värderingar som vi lärt ut i förskolor och skolor är ihåliga, och stämmer dåligt med verkligheten i yrkeslivet.
Där stofiler från företagsvärlden tillåts stå oemotsagda när man hävdar att Sveriges kvinnor är inkompetenta och att endast män duger till att styra Sveriges företag.
Jag hoppas att vi – när upprördheten lagt sig – kan föra en riktig diskussion om vägen mot ett jämställt näringsliv. Till gagn för den enskilde individen, man såväl som kvinna, och för Sveriges företag och förvaltningar.
Annika Elias
Ordförande i Ledarna
Moderaterna har – hedersamt nog – gjort en helomvändning i frågan om jämställda bolagsstyrelser och vägen dit. I en artikel i Veckans Affärer säger Per Schlingman att kvotering kan vara ett nödvändigt verktyg för att rättställa de missförhållanden som finns i bolagsstyrelserna för Sveriges företag.
Visserligen nöjer man sig med att hota med kvotering om man inte på frivillig väg kommer tillrätta med problemen till 2014. Men hot har prövats och befunnits verkningfullt förr, av andra politiker i helt andra regeringar i början av decenniet.
Men det mest glädjande är inte främst att Per Schlingman nämner kvotering som ett alternativ, utan att han och moderaterna har förstått problemet med att ”kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”. Först när kompetens, och inte kön, är det som avgör lämpligheten för chefs- och styrelseuppdrag, kommer Sverige att utnyttja sin fulla potential.
Annika Elias
Ordförande i Ledarna
Schlingmann: 2014 blir det kvotering – artikel i Veckans Affärer
Om Schlingmann och kvotering – artikel i Veckans Affärer
Experterna om kvotering – artikel i Veckans Affärer
Ledarna är Sveriges chefsorganisation
med över 100 000 medlemmar.