Inlägg

Minimilöner – inget är säkert förrän EU-domstolen sagt sitt

/0 Kommentarer/i , , , /av

Ledarna välkomnar det beskedet från arbetsmarknadsminister Eva Nordmark att regeringen kommer att rösta mot uppgörelsen om lagstadgade minimilöner i EU. Löner och arbetsvillkor ska inte bestämmas av politiker vare sig i Bryssel eller i Sveriges riksdag utan ska förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter via kollektivavtal. EU har andra, mycket angelägna frågor, att lägga sin kraft på. Inte minst har världen sett vilken enorm utrikes- och säkerhetspolitisk skillnad ett enat EU kan göra när det gäller sanktionerna mot Ryssland.

Avsikten med att lagstadga om minimilöner på EU-nivå är att säkerställa att alla arbetstagare i EU ska få minimilöner som ger en rimlig levnadsstandard, oavsett var i EU de arbetar. Den ambitionen är förstås mycket god och värd respekt. Men det är inte rimligt att tvinga sådan lagstiftning på länder som redan har väl fungerade system. Den svenska kollektivavtalsmodellen har bevisligen lett till bra lönenivåer, även för de lägst betalda.

Efter en lång process har alltså ministerrådet och EU-parlamentet förhandlat fram en uppgörelse om minimilöner som gick i mål natten till tisdag den 7 juni. Mot slutet av förhandlingarna fick Sverige igenom skrivningar om att undanta den svenska modellen från bestämmelserna. Enligt överenskommelsen innebär det att arbetsmarknadens parter även framöver ska ha ansvaret för lönebildningen i Sverige. Det är bra, men det är trots detta viktigt att Sverige röstar nej till direktivet. Av principiella skäl, så klart, men också för att det finns ytterligare ett mycket tungt vägande skäl till att vara emot detta. Det är nämligen varken EU-kommissionen, Ministerrådet eller EU-parlamentet som äger den slutgiltiga rätten till hur direktivet ska tolkas. Det gör EU-domstolen.

Risken att EU-domstolen kommer att fastslå att även Sverige måste ha en lagstiftad minimilön är inte noll. Före den så kallade Lavaldomen från 2007 trodde svenska fackföreningar att lagen gav dem rätt att ta till konfliktåtgärder för att höja lönen för utstationerade arbetare till de svenska kollektivavtalens nivåer. Men EU-domstolen gjorde den motsatta tolkningen och det är domstolens tolkning som gäller. Alltså spelade tidigare utfästelser från EU-kommissionen att sådana konflikter fortsatt skulle vara lagliga ingen roll. Alltså kan parterna inte vara säkra på vad som gäller innan EU-domstolen sagt sitt.

Det är som sagt mycket bra att Sveriges regering kommer att rösta nej till uppgörelsen, både av rent principiella skäl och det faktum att vi inte vet hur EU-domstolen skulle tolka direktivet om ett svenskt fall skulle hamna där. Inom ramen för arbetsmarknadens EU-råd har Ledarna drivit denna linje tillsammans med övriga fackförbund inom LO och PTK samt arbetsgivarorganisationer. Sveriges nej är dessvärre av mindre betydelse då ett tillräckligt stort antal EU-parlamentariker och EU-länder är för förslaget vilket talar för att det kommer att röstas igenom. Vi får nu med tydlighet hävda det undantag som förhandlats fram där arbetsmarknadens parter har ansvaret för lönebildningen i Sverige.

 

Omöjligt att avgöra om kompromissförslaget om minimilöner är ok innan EU-domstolen sagt sitt

/0 Kommentarer/i , , , /av

Kommer den svenska modellen på arbetsmarknaden, där parterna självständigt reglerar lönerna utan statlig inblandning att hålla, om det kontroversiella minimilönedirektivet på EU-nivå blir verklighet?

Kollektivavtalstäckningen i Sverige är hög, i snitt jobbar nio av tio anställda i verksamheter som har kollektivavtal.  Men en tiondel gör alltså inte det, och inom vissa delar av privat sektor är andelen utan kollektivavtal högre än så.

De flesta kollektivavtal har inga minimilöner. Många kollektivavtal – som Ledarnas – har inte ens siffersatta löner. Hur kommer sådana avtal att betraktas i det kommande minimilönedirektivet, måste alla avtal ha siffersatta minimilöner för att de anställda ska räknas som skyddade mot ”för låga” löner? Och i så fall, måste Sveriges riksdag lagstifta om en minimilön som ska gälla i sådana kollektivavtal eller där kollektivavtal inte finns? Även om det är ovanligt att anställda i Sverige jobbar för väldigt låga löner.

Ett vanligt mått på ”rimliga” lägstalöner i en ekonomi och den nivå som diskuteras i EU just nu, är 60 procent av medianlönen i respektive medlemsland. I Sverige hade knappt en procent av de anställda, såväl hos arbetsgivare med kollektivavtal som utan kollektivavtal, en lön som understeg 60 procent av den nationella medianlönen 2018. Detta mått gäller förstås enbart den vita arbetsmarknaden. Den svarta arbetsmarknaden har lägre löner, ofta mycket lägre, men dessa kommer man knappast åt med en lagstiftad minimilön. De som jobbar svart vill inte, eller kan inte, ge sig till känna genom att offentligt klaga på sina låga löner.

Arbetsmarknadens parter i Sverige är eniga i motståndet mot en lagstiftad minimilön, eftersom en sådan innebär att parterna får minskat inflytande över lönebildningen. Den fackliga sidans position kommer troligen att försvagas, eftersom det med en lagstiftad minimilön finns en lön man inte kan förhandla om. Detta bidrar sannolikt också till att intresset för arbetsgivare att organisera sig sjunker. Idag är även den som inte är fackligt ansluten täckt av kollektivavtal, om anställningen är hos en arbetsgivare som är medlem i en arbetsgivarorganisation eller har hängavtal. Så det är arbetsgivarnas organisationsgrad som är avgörande för kollektivavtalstäckningen.

Ministerrådet och EU-parlamentet lämnade sina synpunkter på lagförslaget från EU-kommissionen i slutet av förra året. Den svenska regeringen ställde sig bakom ministerrådets förslag efter att medlemsländerna enats om en kompromiss, som arbetsmarknadsminister Eva Nordmark ansåg skyddar den svenska modellen.

Nu är slutförhandlingarna i full gång. Frankrike, som är EU:s ordförandeland första halvåret i år, har sedan länge lagt mycket prestige i att få direktivet om minimilöner i hamn under sin ordförandetid.

Även i ministerrådets kompromissförslag kvarstår formuleringar som kan visa sig vara ödesdigra för att på lång sikt kunna behålla den svenska modellen intakt vad gäller frånvaron av statliga ingrepp i löneförhandlingarna. Frågan är hur EU-domstolen vid en eventuell tvist kommer att tolka lagen.

Risken att EU:s domstol kommer att fastslå att även Sverige måste ha en lagstiftad minimilön är inte tagen ur luften. Före den så kallade Lavaldomen från 2007, var konsensus i de svenska fackföreningarna att de hade laglig rätt att ta till konfliktåtgärder för att höja lönen för utstationerade arbetare till de nivåer som gällde i svenska kollektivavtal.

När EU:s domstol gjorde den motsatta tolkningen i sitt domslut så spreds insikten bland arbetsmarknadens parter att det besked som tidigare getts av EU-kommissionen, att en sådan konflikt var laglig, inte längre gällde. Då växte skepsisen, går det att lita på besked från EU-kommissionen? Kan man verkligen vara säker på vad som gäller innan EU-domstolen sagt sitt?

 

 

 

 

EU:s vägval viktiga för Sveriges chefer

/0 Kommentarer/i , , /av

Vi som vill utveckla och värna EU måste på allvar börja diskutera hur vägen framåt ser ut.

EU startade som ett fredsprojekt. Ett nytt världskrig på den europeiska kontinenten skulle omintetgöras genom att fläta samman ländernas intressen och öka rörligheten för människor och varor.

Idag ser vi att flera av de stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver lösas på global och inte nationell nivå. EU ska styras efter den så kallade subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den nivå som är mest ändamålsenlig och samtidigt ska besluten fattas så nära medborgarna som möjligt. Den här idén måste värnas i utvecklingen av EU. Min bedömning är att utvecklingen inom EU blir allt mer centralistisk, en utveckling som riskerar att fjärma den enskilda medborgaren allt mer från EU:s maktcentrum. EU behöver bli bättre på att beskriva varför en viss nivå är mest ändamålsenlig och i högre grad värna om att besluten tas så nära medborgarna som möjligt.

De senaste åren har EU genom den europeiska pelaren för sociala rättigheter tagit flera kliv in på frågor som rör arbetsmarknad, arbetsvillkor och sociala trygghetsfrågor.

Just nu pågår hanteringen av EU-kommissionens förslag om att införa reglerade minimilöner i EU. Den nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har satt politisk prestige i att införa minimilöner och hon har ett inhemskt tryck från den sittande tyska regeringen. Förra veckan var sista veckan att lämna remissvar på förslaget.

Arbetsmarknadens parter i Sverige är överens om att detta inte är ett bra förslag, det går inte i rätt riktning. Vårt motstånd handlar naturligtvis inte om att vi tycker att någon ska behöva jobba för låga löner som det inte går att leva på. Tvärtom, faktiskt. Vi anser att vi i Sverige har en bra modell som på ett effektivt sätt löser de problem som EU-kommissionen adresserar. Här förhandlar parterna löner och villkor via kollektivavtal. Det har resulterat i att endast 0,9 procent av löntagarna arbetar till löner som ligger under EU:s föreslagna minimilönenivå, enligt en rapport från Medlingsinstitutet. Och då handlar det huvudsakligen om ungdomar som jobbar tillfälligt eller under kortare perioder.

Denna framgångsrika modell hotas om EU-kommissionens förslag om att införa ett rättsligt bindande direktiv om minimilöner i alla medlemsstater går igenom. Det kan medföra att utländska företag i Sverige kan hävda att man följer EU:s lagstiftning om minimilöner och därför inte behöver följa framförhandlade kollektivavtal. Om det blir en tvist som hamnar i EU-domstolen är det inte givet att det framförhandlade kollektivavtalet vinner. Med stor sannolikhet vinner istället EU:s lagstiftning. Detta riskerar att slå undan benen på kollektivavtalsregleringen i Sverige, som den svenska modellen vilar på, samtidigt som det riskerar att pressa ner de lägsta lönerna. Tvärtemot det som EU-kommissionen säger sig vilja uppnå.

Utöver den oro vi känner för den svenska arbetsmarknadsmodellen finns det ytterligare en fara med den politiska utvecklingen inom EU. Om kommissionen tar för lite hänsyn till de nationella förhållandena, om de inte är lyhörda för opinionen i de olika medlemsländerna, om de inte värnar idén att besluten ska tas så nära medborgarna som möjligt, är det stor risk att de EU-negativa attityderna växer och att det kliver fram politiska ledare och partier som ser till att exploatera den här opinionen. Som Nigel Farage och Boris Johnson gjorde i Storbritannien.

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 153 punkt 5, framgår tydligt att EU-kommissionen saknar rättsliga befogenheter att reglera frågor som rör lönebildning och löneförhållanden. Detta är en nationell angelägenhet.

Nu är det viktigare än någonsin att EU respekterar subsidiaritetsprincipen. Besluten ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån, och högre politiska nivåer ska i enlighet med sina skyldigheter stödja lägre nivåer.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Vi behöver också en fortsatt förutsägbarhet på arbetsmarknaden som garanteras av den svenska modellen. Den får inte undermineras av EU.

 

Varför slå sönder något som fungerar väl?

/0 Kommentarer/i , /av

Ursula Von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, vill under sina första 100 dagar vid makten lagstifta om minimilöner i EU:s alla medlemsstater. Tanken är att minimilönen ska ”göra det möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar”. Intentionerna är svåra att motsätta sig men förslaget är ett tydligt hot mot den svenska modellen, där självständiga parter på svensk arbetsmarknad sätter upp spelreglerna via kollektivavtal.

Den svenska modellen har fungerat väl i drygt 80 år. Den har skapat en stor förutsägbarhet för både företag och arbetstagare. Fredsplikten under avtalstiden har gjort att Sverige har avsevärt färre strejker än många andra länder och systemet har givit drägliga löner.

EU:s ambitioner på arbetsmarknadsområdet har intensifierats under senare år. Den svenska regeringen var värd för ett informellt EU-toppmöte om den sociala pelaren, i Göteborg hösten 2017. 20 punkter om rättvisa arbetsvillkor och högre levnadsstandard skrevs under. Redan då hördes flera kritiska röster att detta skulle kunna skada den svenska kollektivavtalsregleringen. Regeringen menade då att så inte var fallet.

Det förslag som von der Leyen nu vill driva innebär att EU tar sig rätten att börja bestämma lönenivåer i enskilda medlemsstater. Våra lägsta löner i kollektivavtalen ligger avsevärt högre än de minmilönenivåer som finns i flera EU-länder idag. Problemen uppstår i framtiden om utländska företag som verkar i Sverige väljer att luta sig mot EU:s lagstadgade minimilöner istället för lägsta löner i kollektivavtal. Då kan frågan hamna i EU-domstolen och där ska EU-lagstiftningen om minimilöner prövas mot våra kollektivavtal. Utgången av den prövningen är på intet sätt given, men det här kan komma att snedvrida konkurrensen mellan inhemska och utländska företag i Sverige. Om detta sker riskerar den svenska modellen att helt slås sönder.

EU behöver utvecklas och samarbetet inom olika områden behöver fördjupas. Det innebär dock inte att EU ska rasera väl fungerande system som på den svenska partsmodellen, som redan löst det problem som EU vill lösa – i det här fallet för låga minimilöner.

Parterna ser med stor oro på utvecklingen. För ett år sedan bildades arbetsmarknadens EU-råd som består av PTK, LO och Svenskt Näringsliv. Rådet har skapats med utgångspunkten att parterna på svensk arbetsmarknad har ett gemensamt intresse av att förklara, opinionsbilda och försvara den svenska modellen gentemot EU. I en debattartikel argumenterar rådet mot förslaget om minimilöner.