Inlägg

Chefers aktiviteter framställs som märkvärdiga

/0 Kommentarer/i /av

Mats Alvesson, organisations- och ledningsforskare, är en man som alltid både piggar upp och retar upp mig. Nu skriver han i en krönika att ”Alldagliga aktiviteter framställs som märkvärdiga när de utförs av chefer men förblir triviala när de utförs av andra”.

Han hänvisar till att chefer uttalat sig om vikten av att ha respekt för allas åsikter, att lyssna på medarbetarna och att låta dem komma till tals utan att veta om det i praktiken ger någon reell betydelse. Slutsatsen som Alvesson drar av detta är att dessa chefer menar att de utövar ledarskap. Han skriver att: ”Framställningen av dessa vardagsaktiviteter som märkvärdiga, bara för att chefer utför dem, gör dem smått mystiska eller magiska.” Han spekulerar vidare om vad som händer om man skulle ersätta chefen med någon annan medarbetare som är bättre på småprat och lyssnande.

När jag läser Alvessons krönika tycker jag att han har missat något väldigt grundläggande. Chefers lyssnande på medarbetarna beskrivs inte som märkvärdigt helt utan anledning. Att det betraktas som en viktig del av ledarskapet kommer av den speciella relation som finns mellan chefer och medarbetare. Chefer är inte mer mystiska än andra, men de har en särskild ställning i organisationen. Den följer av att de är arbetsgivarens företrädare, har ett mer omfattande ansvar, utökade befogenheter och skyldigheter. Här finns ett maktförhållande då det är chefen som leder och fördelar arbete, tar övergripande beslut, lönesätter och möjliggör kompetensutveckling för sina medarbetare.

Att chefer och det ledarskap de utövar är en viktig faktor för medarbetares upplevelse av sin arbetssituation och arbetsmiljö torde knappas vara en överraskning ens för Alvesson. Hur chefer agerar och uttrycker sig sätter dessutom ofta normen i en arbetsgrupp.

Det innebär inte att medarbetarnas agerande är betydelselöst, eller för att använda Alvessons uttryck, trivialt. En god arbetsmiljö och en väl fungerande arbetsgrupp som kännetecknas av inkludering och respekt för individen skapas tillsammans.

Det är inte första gången jag reagerar på Alvessons inlägg. Förra året hävdade han att det är ovanligt att finna exempel på lyckade chefer.

Vad tänker du som chef om Alvessons inlägg?

Svårt hitta lyckade chefer – kanske beror det på var du letar?

/0 Kommentarer/i /av

I helgen publicerade DN en debattartikel skriven av Mats Alvesson, professor, lednings- och organisationsforskare vid Lunds universitet. Han menar att behovet av och synen på ledarskap är starkt idealiserat och ifrågasätter värdet av ledarutveckling.

Ett av Alvessons epitet är att han sticker ut hakan och provocerar. Eller vad sägs om citatet ”Faktiskt är det ovanligt att vid djupare forskning finna exempel på riktigt lyckade chefer. Inte sällan blir det hela ofrivilligt komiskt eller till och med tragiskt.”?

Visst är det lätt att bli upprörd när både du och jag vet hur många chefer som gör sitt allra yttersta. Det får mig att undra över var Alvesson har letat chefer och vad han menar med ”lyckade” sådana. Jag blir också förvånad över att han lyfter fram just universiteten som välfungerande institutioner utan ledarskap. Jag har genom åren fått mig till livs helt andra beskrivningar.

Jag menar att Alvesson i artikeln beskriver en förhärskande syn på medarbetare som ”bihang till chefen” som är den som vet och kan bäst. En syn jag tror många ifrågasätter då den tiden sedan länge är förbi. I dagens arbetsliv behöver allas kompetens tas tillvara, inte bara chefens.

Men om du lägger dina upprörda känslor åt sidan (om du är chef) så finns här en hel del som beskriver chefers utmaningar. Nämligen den omfattande del av tiden som upptas för möten, administration, budget m.m. Tid som många chefer gärna skulle ägna åt mer närvaro och dialog med medarbetare. Men faktum är att detta också är en del av chefsuppdraget. Chefskap går inte att separera från ledarskap. Oavsett om ledarskapet är idealiserat eller inte, så utövar varje enskild chef någon form av ledarskap. Det kan ske mer eller mindre medvetet. Men ledarskapet är hur chefen agerar och relaterar. Det som för omgivningen är synligt tolkas som ledarskap.

I går kom replik på artikeln där Alvessons kollegor inom akademin ger svar på tal. De skriver bland annat att ”Vår erfarenhet är att det finns gott om lyckade chefer inom akademin. Vad som utmärker dem är ett samordnande, integrerande och lyssnande ledarskap fjärran från de uppblåsta ideal som Alvesson talar om, men inte heller universitet och högskolor klarar sig utan ledarskap.”

Hur tänker du som chef om det Alvesson skriver och vad är en ”lyckad” chef enligt dig?

 

 

Chefen som samhällsbärare?

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Modiga chefer efterfrågas allt oftare i rekryteringssammanhang och mod är en fråga som engagerar chefer. Men hur är det med mod och civilkurage när det gäller samhällsfrågor? Alla chefer har ett lagstadgat ansvar att motverka diskriminering på arbetsplatsen men hur långt sträcker sig ansvaret utöver detta? Hur långt tar du ansvar för frågor som mångfald, miljö, jämställdhet och att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?

Jag tror att du har det på din agenda men liksom många andra chefer har du svårt att hinna vara samhällsbärare fullt ut då 80 procent av din tid handlar om att hantera det oväntade, kommunicera, administrera, rapportera och ta sig till och från möten.

En bättre fråga vore kanske: – Hur långt sträcker sig verksamhetens ansvar för samhällsfrågor?

En verksamhet kan ses som en struktur bestående av en organisationsstruktur med mål, planer, rutiner och system samt en grupp individer som försöker tolka och förverkliga denna struktur. Philip Runsten och Andreas Werr har forskat på kollektiv intelligens i organisationer och hur organisationer kan ses som en mängd parallella mikrosystem.

Individerna som utgör organisationen ska mötas, samarbeta, bidra med förståelse av situationen och uppgiften, sina tankar och kunskaper på olika sätt. De möts i en rad parallella mikrosystem menar Runsten och Werr. Till stor del sker denna samverkan i informella sammanhang som ingen chef leder eller ansvarar över. En av deras slutsatser är vikten av diskretionärt beteende, det är ett beteende som innebär att en person tar egna initiativ för att stödja ett arbete som går utöver de som specificerats för uppgiften. Helt enkelt ett gott eget omdöme baserat på reflektion och självledarskap.

Konventionellt uppfattas chefskap för det mesta som en fråga om prestige, makt och inflytande men studier visar istället att fenomen som osäkerhet, ängslan och känslor av otillräcklighet är vanliga. Många chefer har svårt med chefsidentiteten för verkligheten krockar med idealen. Så hur ska vi i våra verksamheter möta samhällets och omvärldens alla utmaningar? Vad kan vi lägga på enskilda individer? Ska någon ta ansvar eller är det mest effektivt att vi alla gör det?

Trots att vi i oroliga tider gärna vill se auktoritära ledare, vilket vi just nu ser inom det politiska ledarskapet, är chefen som hjälte ett utdöende släkte. Det ger en snäv chefsnorm och ett skadligt ledarskap. Det postheroiska ledarskapet eller det relationella ledarskapet är fortfarande centrerat runt en person men med fokus på relationer och att frigöra medarbetarnas motivation. Kanske också det en rätt snäv syn på individ och organisation.

En tredje väg kan vara det som forskaren Mats Alvesson med flera kallar det triviala ledarskapet, chefen som leder genom vardagens utmaningar, pratar, lyssnar och tjatar. En lågmäld men viktig roll som innebär att hela tiden jobba för och på medarbetarnas förutsättningar och deras inflytande i organisationen. På så sätt kan alla bidra, bara de ges tillåtelse!

Är du i Almedalen, kom förbi på Ledarnas chefslunch – Chefen som samhällsbärare – 4 juli, kl 11:45-13:00.

Ledarnas program i Almedalen 2017

Begrepp som förvirrar

/3 Kommentarer/i /av

Med jämna mellanrum dyker frågan om skillnaden mellan chef och ledare eller chefskap och ledarskap upp. När jag möter studenter, eller nyligen utexaminerade personer, som intresserar sig för organisation och ledarskap är frågan nästan ofrånkomlig. Forskare är en annan grupp som menar att begreppen förvirrar och som har ett starkt behov av att sortera vad som hör till vad. Senast i raden är Bengt Klefsjö, professor vid Luleå tekniska universitet, som i en debattartikel i Kvalitetsmagasinet dessutom hävdar att vi på Ledarna, som företräder chefer men heter Ledarna, bidrar till denna förvirring. Han citerar också hur begreppen uttolkas av olika aktörer, bland annat med citat från Ledarnas webbplats.

Mats Alvesson är ytterligare en forskare som ägnat detta stor uppmärksamhet. I ett debattinlägg i SvD nyligen, undrar han om ledarskap är något chefer över huvud taget ägnar sig åt. Alvesson har tillsammans med andra forskarkollegor ägnat begreppen stor uppmärksamhet bland annat i Ledarskapsboken, som jag varmt rekommenderar för den intresserade och nu senast i boken När ledarskapet krackelerar.

Men är det här en fråga som behöver ägnas tid och kraft? Både ja och nej, beroende på vilket perspektiv du intar. Forskare och praktiker har olika utgångspunkter när det gäller frågan. För att forskare ska kunna undersöka, observera eller studera något fenomen är det avgörande att vara mycket distinkt i sin frågeställning. Det innebär att tydligt definiera vad det är du ska studera och minst lika viktigt att avgränsa din frågeställning, det vill säga vad det är du väljer bort. Detta är en förutsättning för att forskningen verkligen fokuserar på det som är avsikten och att förhindra att studien växer till fullständig ohanterlighet.

Praktiker och i allra högsta grad chefer å andra sidan, har inte alls samma behov av att särskilja begreppen chef och ledare. För chefer är dessa begrepp så tätt sammantvinnade att det knappast är meningsfullt att ägna det en tanke, en icke-fråga. För chefer är det självklart att ledarskapet är en förutsättning för att nå framgång i sitt chefsuppdrag.

Lee G Bolman och Terrence E Deal menar att ledarskap är en aktivitet, inte en position. I boken Nya perspektiv på organisation och ledarskap beskrivs detta med ett målande exempel:

”Man kan vara ledare utan att vara chef och många chefer skulle inte kunna ’leda en patrull sjuåringar till glasskiosken’ (Gardner 1989).”

Så min fråga till dig som är chef:

  • Är det här något du ofta funderar på och är det betydelsefullt för dig att begreppen hålls isär?

 

 

Motstånd mot ökad jämställdhet

/0 Kommentarer/i /av

Organisationsforskaren Mats Alvesson pratar om högt och lågt i sin senaste debattartikel om ledarskap i Svenska Dagbladet. Vi på Ledarna ser fram emot att läsa den forskning Alvesson och hans forskargrupp snart kommer att presentera i ämnet, men några delar i Alvessons artikel förtjänar att bemötas redan nu.

Alvesson kritiserar bland annat att arbetet för ökad jämställdhet inom högskolan är ett prioriterat område för högskolans chefer. Han vänder sig mot att universitetets anställda behöver följa regler, förordningar och policys och ta hänsyn till krav från ackrediteringsinstitut som rankar internationella universitet. Det är en anmärkningsvärd ståndpunkt särskilt i ljuset av att den svagt positiva förändring vi nu ser också pådrivits av det faktum att ackrediteringsinstituten började synliggöra och värdera graden av exkludering/inkludering av män och kvinnor i rekryteringen.

Högskolan spelar en viktig roll i sitt uppdrag att bedriva forskning och utbildning som leder till ökad kunskap och kompetens i samhället. Som fanbärare av kunskapen och medvetenheten i samhället kan man tycka att universiteten borde ligga i framkant i utvecklingen mot en ökad jämställdhet. Men så är inte fallet. Snarare hamnar de sist i klassen när det gäller arbetet för ökad jämställdhet och inkludering på lika villkor.

Ledningens aktiva engagemang är avgörande i organisationers jämställdhetsarbete eftersom detta i högsta grad handlar om frågor om makt och inflytande. Den utveckling vi ser, och som Alvesson kritiserar, visar på att förändringar kan ske när ledningen arbetar kunskapsbaserat och aktivt för att åstadkomma en ökad jämställdhet. Det visar också på vikten av ett yttre tryck i form av direktiv från ägare och påtryckningar från externa intressenter, som i högskolans fall de institut som rankar universiteten.

Uppföljningar visar att kompetensnivån höjs när jämställdheten ökar i organisationer. En ökad jämställdhet inom forskning och undervisning är därför av största vikt för att möta dagens och framtidens utmaningar. Men mycket återstår att göra. Enligt en rapport från Högskoleverket avancerar unga män fortfarande till professor i större utsträckning än unga kvinnor. Det bidrar till den fortsatt sneda könsfördelningen i dagens professorskår, där bara 20 procent är kvinnor (Högskoleverket 2011: 6 R). Statistiken visar att andelen kvinnliga professorer vid Lunds universitet, där Alvesson själv arbetar, knappt kommer upp till en fjärdedel. Ekonomerna, Alvessons egen fakultet, intar jumboplatsen bland fakulteterna med endast tio procent kvinnliga professorer (LUM. Lunds universitets magasin, 19 september 2014).

Det är glädjande att utvecklingen mot ökad jämställdhet och mångfald går framåt på arbetsmarknaden men bekymmersamt att det sker så långsamt. Arbetet för ökad jämställdhet och mångfald blir allt viktigare när arbetsmarknaden och samhället förändras. Den homogenitet som råder inom chefspositioner idag behöver förändras för att Sveriges chefer ska återspegla mångfalden i samhället. Bilden av vem som kan och vill bli chef behöver breddas för att skapa mer utrymme för kompetens i olika former. Chefsrollen behöver också utvecklas så att den lockar och passar fler i takt med att globaliseringen och teknikutvecklingen omvandlar den värld vi lever i.

Det gäller även inom den svenska högskolan, som kommer att möta ny konkurrens i en globaliserad och digitaliserad värld, där en kurs på Stanford University idag kan ges till en kvarts miljon studenter via nätet. Att organisationer och företag rekryterar kompetenta chefer ur hela kompetenspoolen i det svenska samhället med öppenhet och transparens istället för ur en snäv vänkrets i slutna rum är avgörande för Sveriges konkurrenskraft och därmed för vår gemensamma framtid.