Inlägg

It´s not a womens issue – it´s a business issue!

Orden är inte mina utan Viviane Redings, EUs kommissionär för Justice. Men jag önskar att jag hade sagt dem själv för de beskriver precis det problem som Anders Borg lyfte i gårdagens DN.

Näringslivet i Sverige är passiva och lata när det gäller att rekrytera de skarpaste talangerna till toppositioner i ledning och styrelse. Man letar i sina egna trötta gamla nätverk och kör hellre på kända kort än att verkligen söka efter kompetens. Under tiden tappar svenska företag fart och konkurrenskraft. Därför är det en business issue.

Borgs uttalande har dock rört upp känslor i det borgerliga lägret. Såväl Maria Ludvigsson som Alice Teodoresco, båda välbekanta uttolkare av borgerlig feminism, har inlägg i dagens SvD åter upprepat att kvotering är degraderande för kvinnor och att det reducerar kvinnan till kön enbart .Det viktigaste, säger de båda med en mun, är att varje individ får lika rättigheter och möjligheter.

Så bra. Där är vi faktiskt överens.

Jag är nämligen av den uppfattningen att intelligens, begåvning och kompetens är hyfsat jämnt fördelad mellan könen. Dvs män och kvinnor har  när de föds ungefär samma förutsättningar att leda och styra och fatta kloka beslut. Att så småningom ta till sig utbildning och utveckla kompetens och erfarenheter. Om man slår ut det på några miljoner individer.

Men om det nu är så, varför är då bara en dryg femtedel av styrelseledamöterna i bolagen kvinnor. Och varför är 97,6 av bolags VD män? Om alla har lika möjligheter. Och är inte den logiska slutsatsen att vi slösar bort en hel massa av de allra skarpaste cheferna och ledarna, som rimligtvis till lika del borde återfinnas bland kvinnorna?

Man kan naturligtvis hävda att det är ägarnas rätt att förfoga över sina resurser som de vill. Styrelser som utgörs av gamla sega gubbgäng och en VD som många gånger bara är näst bäst.

Men jag, och även en växande skara borgerliga politiker, har insett att man på detta sätt underlåter att utnyttja den bästa och vassaste resurs som Sverige har. Välutbildade och kompetenta kvinnor som inget hellre vill än att få var med och utveckla Sveriges företag och näringsliv.

Därför är kvotering en business issue för Sverige.

 

Jämställdhetskrisen i chefsledet

Var vi än tittar ser vi att lön sätts efter kön. Till fördel för män.

Den oförklarade löneskillnaden mellan kvinnor och män är 6,1 % enligt Medlingsinstitutets rapport som kom förra veckan och Arbetsgivarverkets nya siffror visar att statsanställda män 10,3 % högre genomsnittslön än statsanställda kvinnor.

Även på chefsnivå sätts lön efter kön. Vår rapport ”Chefens chef är en man”  visar på att det finns ett lönegap på 2000 kronor i medianmånadslön mellan kvinnor och män som är chefer. Män tjänar 40 000 kronor i månaden, kvinnor 38 000 kronor.

Enligt vår rapport kommer det vara lika många kvinnor som män som är chefer om 18 år – samtidigt tyder ingenting på att vår könssegregerade arbetsmarknad är på väg att förändras. Chefens chef är i nio fall av tio en man och ju högre upp man kommer i hierarkin, ju färre kvinnor. På högsta nivå, VD för börsnoterade företag på Stockholmsbörsen, är 242 av 253 VD:ar män – 97,6 % är alltså män.

Vi har en jämställdhetskris i chefsledet – och den handlar om övertygelsen att detta ska lösa sig av sig själv. Att bara tiden går så kommer vi få en jämställd arbetsmarknad. Bara vi har meritokrati i fokus så rättar det till sig.

Samtidigt så letar vi fortfarande efter chefer som ska passa in i en förlegad roll som vit, heterosexuell, medelålders man, helst ska han också heta Johan. 94 % av männen med maktpositioner i näringslivstoppen är gifta, har flest barn men har tagit ut minst föräldraledighet, enligt Anita Göransson från Linköpings universitet. Mannen i näringslivstoppen hade i arbetet sällan kontakt med kvinnor på samma nivå utan mötte främst underställda kvinnor. Deras samlevnadsform var traditionell; en fjärdedel hade hemmafru och ytterligare nästan en tredjedel en deltidsarbetande fru.

Det är intressanta fakta – för vad säger det om normen av chefen? Om förväntningar på hur privatliv och arbetsliv (inte) ska kombineras? Vad säger det om möjligheten till attraktiva chefsuppdrag med rimliga villkor?

Vi på Ledarna jobbar för att vi ska ta tillvara all den kompetens som just nu går förlorad genom att halva befolkningen väljs bort enbart på grund av sitt kön. Vi behöver de bästa cheferna som också får betalt för sin kompetens – oavsett kön.

Välkommen att diskutera frågan vidare på vårt seminarium ”Jämställdhetskrisen i chefsledet” på #Ledarnashus i Almedalen

Hela Almedalsprogrammet för Ledarna hittar du här: http://www.ledarna.se/sv/Press-Opinion/Almedalsveckan/

 

Mångfald vid fågelbordet

Spekulationerna kring Telia Soneras nya styrelse har pågått alltsedan den gamla styrelseordföranden och VDn fick lämna under dystra omständigheter då bolagets sjaskiga affärer blev offentliga. Vem skulle vara beredd att göra upp med det förflutna och ta avstamp i en ny affärsmoral? Vi var nog många som, luttrade och prövade, förväntade oss att se samma trötta gäng fast i ny skepnad.

Men valberedningen verkar äntligen har insett att homogena grupper med samma kompetens och erfarenhet inte nödvändigtvis garanterar transparens, mod och god affärsetik. Istället ser vi nu i dagens SVd presentation av en styrelse med hyfsad könsbalans, olika yrkesbakgrund och engagemang i hållbarhetsfrågor. Och en kvinna som styrelseordförande vilket innebär en storslagen ökning av just den kvoten!

Homogena kulturer är farliga, oavsett var de finns. Grupper som sätts samman av likasinnade förkväver individerna och gör det svårt att höja sin röst. Hittills har svenska bolagsstyrelser hämtats ur en och samma grupp av ett femtiotal äldre svenska män. Jag vill inte påstå att de speciellt utmärker sig för ohederlighet eller oetiskt beteende, men faktum är att det är väldigt svårt att simma mot strömmen om hela flocken drar iväg åt ett annat håll.

Nu kan vi bara hoppas att fler valberedningar följer Telia Soneras exempel och väljer styrelse efter kompetens och inte efter fjäderdräkt.

 

 

 

Vad väntar vi på?

Äntligen har en av Sveriges absolut viktigaste framtidsfrågor, segregration och utanförskap, fått befogat utrymme i diskussionen.

I söndagens DN delgav Peter Wolodarski oss sina funderingar kring svenskheten och medborgarskap och tidigare i höst har vi sett statssekreterare Jasenko Selimovic  och Ylva Johansson debattera ur ett mer partipolitiskt perspektiv. Också i radio och SVT har frågorna fått mer utrymme den sista tiden.

Men få talar om det som är den viktigaste pusselbiten,  hur vi i praktiken ska se till att de som kan och vill får fotfäste på arbetsmarknaden och att svenska arbetsplatser äntligen blir en spegel av samhället i stort.

Den svenska arbetsmarknaden blir allt smalare. Vi har under många år konsekvent tagit bort jobb som kan skötas med lägre kompetens eller  lägre intensitet och odlar gärna myten om att utbildning löser alla problem.Men någonstans måste vi ändå våga säga att människor är olika. Det finns problem som handlar om bristande språkförståelse och för oss främmande kulturella uttryck. Det finns människor som behöver ha hjälp för att kompensera för funktionsnedsättning eller sjukdom, psykisk såväk som fysisk, och det finns många som bara inte orkar leva upp till kravet på 100%-ig leverans varje dag i livet.

Men alla dessa människor kan och vill också bidra och mycket går förlorat om vi bara ser problem och inte möjligheter.

Ett företag som insett detta och som en lång tid inte bara pratat utan också handlat är Max Hamburgare. I en debattartikel i torsdagens DI berättar representanter från företaget om en verksamhet som är sprungen ur ett affärsmässigt behov men som kommit att positivt prägla hela företaget.

Receptet är enkelt. Hitta chefer som brinner för frågan, ge dem kunskap och  förse dem med mandat . Sätt igång och handla. Vänta inte längre!

 

Våga ta ombord en slav på vagnen Stefan Lövfen!

I det antika Rom var kejsaren medveten om att makt förblindar. Därför skaffade man en ”slav på vagnen”, en person vars uppgift det var att påminna kejsaren om om hans egna begränsningar och hålla honom på den rätta vägen.

I onsdags lanserades en  bok på SNS, ”Chefsarbetets etik” och samtidigt släppte Ledarna sin rapport ”Vart pekar chefens etiska kompass?”, båda med fokus på etiska och moraliska komplikationer i chefens uppdrag. I diskussionen framhölls flera gånger att du som chef måste omge dig med några personer som du fullt ut litar på, men som också är tillträckligt trygga för att våga säga dig sanningen och hålla dig inom ramen för din egen och företagets etiska kompass.

En variant på samma tema finns i den mycket intressanta artikel som Erik Sundström skriverpå DN debatt idag om Stefan Lövfens utmaningar när han tar över ledarskapet för socialdemokraterna. Det han skriver gäller också för Sveriges alla chefer.

När du bildar ditt lag, vare sig det handlar om att rekrytera medarbetare eller skapa en ledningsgrupp, kommer du att nå längst om du både vågar ta med människor som tycker som du själv och liknar dig, men också sådana som har en helt avvikande uppfattning. Och som kanske t.o.m. är i opposition mot dina egna idéer. Framgång uppnås när man som chef vågar släppa in det nya och oväntade och vågar lyssna på erfarenheter och kunskap från andra områden.

Det är därför beklämmande när det än en gång slås upp som en jättenyhet i SvD att ett börsbolag fått en kvinna som VD. Så att de numera är 4? Eller kanske 3? Likriktning inom Sveriges företag och förvaltningar är det största hotet mot innovation, förnyelse och konkurrenskraft.

Erik Sundströms råd till Stefan Lövfen är allmängiltiga för alla ledare. Våga leda i mångfald, du blir en bättre chef då!

Hjärnsläpp i Göteborg!

Björn, Gunnar, Måns och Bengt. Trevliga namn på trevliga män som ska bygga staden Göteborg under kommande år. Vem ska de bygga för? Får också Fatima, Pentti, Linda, Hassan och Oscar plats där?

I  Göteborg bygger  man upp en helt ny enhet för att hantera tillväxt och utveckling i rikets andra stad. Det är ett unikt tillfälle att tänka fritt och modigt och skapa en avdelning som åtminstone i någon mån speglar det samhälle man ska planera för. Ändå faller man i fällan att rekrytera fyra medelålders svenska män, som alla härstammar från Göteborg och alla är utbildade på Chalmers. En av dem har visserligen den djärva meriten att för tillfället arbeta i Eskilstuna, men längre än så sträcker sig inte modet. 

Som vanligt hävdar den som rekryterat att det handlar om kompetens och att att få kvinnor sökt. Låter egendomligt i mina öron eftersom det sedan många år finns en stor kvinnodominans bland arkitekter och planarkitekter på det kommunala området. Nej, jag tror helt enkelt att det är den gamla lika-söker-lika principen som slagit till.

Man kan också ställa sig frågan i vilken buske Göteborgs HR-avdelning valt att stoppa huvudet denna gången? Staden som på hemsidan stolt proklamerar att man ”försöker integrera jämställdhets och mångfaldsfrågorna i alla verksamheter.”

Mångfald i ledningsfunktioner har ett alldeles eget värde. Genom att bredda kompetensen får vi en kreativ och innovativ miljö med god chans till ett helhetstänkande. Men därutöver har politiskt styrda verksamheter ett särskilt ansvar att leva upp till de värderingar som är grundläggande i vårt samhälle. Det går inte att försvara att en grupp med så stort inflytande över medborgarnas framtid består av människor av samma kön, samma ålder och samma ursprung. Det är helt enkelt omodernt, gubbigt och farligt!

Och som Göteborgare skäms jag.

Bara internatskola räcker inte!

Vissa rubriker är så bra att man önskar att man skrivit dem själv. Som i dagens DI: Bra ledare fostras inte på internat.

Nej, och inte dåliga heller, skulle jag vilja tillägga.

Visst finns det stora problem kring den ”fostran” som vi tagit del av i media i de senaste dagarnas artiklar om Lundsberg, dit några av samhällets toppar skickar sina barn under de allra mest känsliga åren för att skapa nätverk till nytta för den framtida karriären. Allt enligt uråldrig brittisk modell. Komplett med pennalism, instängda unkna ritualer och feghet. Inga bra egenskaper att lära sig för den som tänker ägna sig åt ett modernt ledarskap.

Men det största bekymret är egentligen att alltför många av dagens och morgondagens ledare och chefer fostras i precis samma miljöer. En och annan internatskoleelev skulle man säkert kunna svälja, om övriga personer i ledningsgruppen haft andra erfarenheter och kunskaper. Fått sin utbildning på kommunala gymnasieskolan i Åtvidaberg, toppat med högskolan i Jönköping. Läst klassiska språk eller internationella relationer på Göteborgs universitet, eller rentav jobbat och läst på komvux för att man var för obstinat för den vanliga skolan.

Ledarskap lär du dig inte bara genom att umgås med gelikar. Ett gott ledarskap fodrar öppenhet och vidsynthet, förmåga att se och förstå människor med olika bakgrund och olika förutsättningar. Riktigt duktiga chefer kan få medarbetarna att prestera långt över vad de själv trodde var möjligt genom att se under ytan.

Toppcheferna i svenskt näringsliv är lika intill förblandning. Svenskfödda män med copy-paste utbildning från Handels eller KTH. Varken kvinnor, invandrare eller rullstolsburna göre sig besvär.

Internatskolor är en marginell företeelse i Sverige. Men de är en bra bild av den stenhårda likrikting som finns i näringslivets topp, till men för innovation, kreativitet och gott ledarskap.

Har vi råd med enfalden?

Sverige löper risken att inom det närmaste decenniet drabbas av en stor brist på arbetskraft. Vi behöver fler välutbildade människor inom vård och omsorg, vi behöver fler engagerade  medarbetare inom industrin och vi behöver fler chefer, för att ersätta den generation som går i pension.

I lördagens DN uppmärksammas faran med att de förändringar i regelverket som ska hindra exploatering av skyddslösa invandrare, kan medföra att den positiva arbetskraftsinvandringen stryps. Samtidigt skriver man i Dagens Samhälle idag om hur få svenskar med utländsk bakgrund som får chansen att arbeta som chefer. I offentlig sektor är siffran 7-8 procent, i privat näringsliv sannolikt ännu lägre.

På torsdag genomför Veckans affärer ett frukostseminarium på temat Mångfald. Då handlar det om möjligheten för fler människor med  funktionsnedsättning att få lämna sitt bidrag till samhället genom att få göra en vettig och meningsfull arbetsinsats utifrån sina egna förutsättningar.

I allt detta finns en röd tråd:

Vi har inte råd med ett näringsliv och offentlig förvaltning som väljer bort motiverade och engagerade människor bara på grundval av fördomar.Vi måste bli mycket bättre på att se kompetens och förmåga hos alla som vill och kan arbeta, se bakom yttre attribut och uppmuntra människor att använda hela sin kapacitet. Människor som vill komma till Sverige för att arbeta ska välkomnas, inte stängas ute.

Cheferna är nyckeln. Chefer som kan och får arbeta med rekrytering baserat på kompetens gör skillnad. Vinsten uppstår i företag och förvaltningar som får kompetenta och engagerade medarbetare och chefer, men också i samhället, som får en arbetsmarknad där alla tillåts bidra. 

Enfald utarmar – mångfald berikar!

Omöjligt uppdrag

På ett IKEAvaruhus i Tyskland har man beslutat sig för att avskeda en personalchef som visat sig ha nazistiska sympatier. Enligt dagens SvD ska chefen ha avslöjat sina värderingar genom att umgås med nynazistiska grupper på Facebook.

IKEAs agerande är bra. För det första visar man tydligt att man menar allvar med alla fina ord i företagets vision och affärsidé. En uttalad mångfaldsprofil och en strävan efter att ta ett socialt ansvar går inte ihop med ett ledarskap där människor tillmäts olika värde.

Det är också bra därför att man visar hur viktig chefen är. Som kulturbärare och föredöme för medarbetare och kollegor.

Chefen i Tyskland avslöjade sig genom att uppträda i sociala medier. För tjugo år sedan hade det kanske tagit längre tid. Men förr eller senare hade den skeva människosynen visat sig.

För, som en klok ung chef  sa till mig för ett tag sedan: Chefer måste vara autentiska. Du måste vara dig själv för att lyckas i ditt ledarskap, och du måste bygga det på dina egna värderingar och förhållningssätt.

En chef med nazistiska värderingar kan aldrig fungera på IKEA och sannolikt ingen annan stans heller. Allt ledarskap bygger på att du förmår att se och bekräfta människovärdet i alla dina medarbetare på likvärdig grund.

Mångfald- ett sisyfosarbete

Låt mig börja med att redan nu varna för att mitt blogginlägg är av det mer pessimistiska slaget denna gång. Men utifrån några iakttagelser som jag gjort på senare tid, så anser jag mig ha fog för min något depressiva inställning.  Orsaken är att alltför ofta återkommer tre fenomen på många arbetsplatser när det gäller mångfaldsarbetet.
1)    Mångfaldsarbetet startar, avstannar och dör när eldsjälen lämnar sitt uppdrag, ända tills en ny eldsjäl blåser liv arbetet, för ytterligare en tidsperiod.
2)    Mångfaldsarbetet resulterar sällan i någon mer nämnvärt förändring på arbetsplatsen.
3)    Mångfaldskonsulter kallas in titt som tätt för att ge sken av att något faktiskt görs på arbetsplatsen.

Dessa tre fenomen hänger naturligtvis samman men det är det sista fenomenet som jag har börjat reagera på. Av egen erfarenhet så vet jag att man gärna efterfrågar talare, utbildare, seminarieledare som på ett lättsamt och engagerande sätt ska….ja, vad ska personen göra egentligen? Kickstarta mångfaldsarbetet eller ingjuta ny energi i mångfaldsarbetet? Eller ska personen i fråga berika kunskapen? Eller finns det något annat motiv? Kanske en dold agenda?
Det sista alternativet är inte helt gripen ur luften. Titt som tätt blir jag kontaktat av chefer som fått i uppdrag att ”arbeta med mångfald”. Av samtalen framgår ofta samma historia. Något måste göra, det ser inte bra ut inför kunderna, ägarna vill, etc. Sedan kommer frågan om jag kan hjälpa till eller om jag känner en bra konsult? Det är inga oseriösa företag det är frågan om utan snarare företag som med jämna mellanrum vill tända liv en slocknande mångfaldsbrassa som håller på att släckas sedan eldsjälen försvann. Konsulterna fyller då en funktion av något slags pseudoaktivtet. Det verkar som att man arbetar med frågan men egentligen gör man inte så mycket mer sen.

En chef liknade mångfaldsarbetet med Sisyfos, den gamla greken som tvingas rulla en sten uppför ett berg om och om igen, bara för att stenen sedan rullar ned igen. Kanske är det dags att börja prata om det ”hållbara mångfaldsarbetet”. Ett arbete som kantas av kunskap och ärliga intentioner och inte önskan om tillfällig tillfredställelse inför ägare eller uppdragsgivare. Frågan blir särskilt aktuellt nu när vi står inför en långvarig lågkonjunktur. Tidigare erfarenheter har tyvärr visat att frågor så som jämställdhet och mångfald riskerat att få ta ett stort steg tillbaka när det brinner runt knuten för företagen. Så kanske är mångfaldsstenen på väg att rulla ned igen. Men jag räknar med att få vara med på ett hörn och rulla upp den igen när det lättar igen.

jaime aleite