Inlägg

Inga fantasilöner!

/1 Kommentar/i /av

Idag är det dags för Ledarna att berätta vad Sveriges chefer tjänar. För det är vi, och inte kvällstidningarna, som sitter på sanningen om priset på ledarskap och ansvarstagande.

Det är roligt att vara chef och det är tur, för annars skulle vi aldrig få någon att ta chefsjobben. Det lönar sig nämligen dåligt.

 Det står ett skimmer kring begreppet chef, ett skimmer av makt och inflytande, av höga löner och fina villkor. Men verkligheten är långt därifrån. Medianlönen för svenska chefer är 36.500 kronor. Inte så pjåkigt tycker kanske någon, men då ska man komma ihåg att begreppet median innebär att hälften av Sveriges chefer tjänar mindre!

Många, många chefer i alla branscher går till jobbet och tar ansvar för medarbetare, arbetsmiljö och verksamhetsutveckling utan att få mer än ett par tusenlappar i månaden extra  för det. Både företag och offentlig sektor vittnar om att de får allt svårare att rekrytera chefer, framförallt på låg- och mellannivå. Kraven på chefer i de positionerna är stora, framförallt på ständig tillgänglighet och på förmåga att leda medarbetarna till högre prestationer. I ett hårdnande samhällsklimat, där varje person förväntas göra sitt yttersta på jobbet, är det chefen som ska fånga upp och coacha de medarbetare som sackar efter. Och avsluta anställningen när det inte går längre.

Många chefer med stora personalgrupper, inom offentlig sektor, inom handeln och servicenäringen vittnar om att närheten till de många medarbetarna är det som gör jobbet roligt och spännande. Men det är också det som gör att man inte orkar i längden utan till sist kliver av sitt chefsuppdrag.

Ett gott ledarskap har ett stort värde för alla verksamheter. Men det har också ett värde för samhället, ett värde som syns i att människor mår bra och trivs på sina jobb. Det värdet ska synas i chefernas löner. Priset på gott ledarskap är alldeles för lågt i Sverige!

Rättvisa betyg – rättvisa löner?

/1 Kommentar/i /av

Individuella utvecklingsplaner, mål för skolarbetet, betyg…. I skolans värld sätter man individen/eleven i fokus varje dag. Utan att själv vara lärare misstänker jag att en lärares ständiga fråga från elever, föräldrar och sig själv är: vad är ett rättvist betyg?

Steget är därför nära tänker jag, till frågan om vad som är en rättvis lön. För en lärare.

Idag debatterar Sveriges lärare just den frågan på DN Debatt. De riktar svidande kritik mot kommunerna som inte klarar av att ge framgångsrika lärare högre lön. Trots att parterna avtalat om detta. I Pajala ger goda skolresultat exempelvis 0,02 procentenheter mer.

Politiker liksom arbetsmarknadens parter brukar enhälligt hävda att den svenska modellen för lönebildning fungerar mycket väl. Då belyser man frågan från ett makroperspektiv.

Vad händer om man vänder på kuttingen och tittar på ett mikro- eller individperspektiv? Tycker vi fortfarande att svensk lönebildning fungerar så optimalt då? Är våra lärare taggade att varje dag ge det lilla extra för att ditt och mitt barn ska få bästa möjliga förutsättningar att lära för livet? Finns det över huvud taget en koppling mellan hur lönen sätts och engagemanget för jobbet?

Och vad tycker vi är rättvist? Är det rättvist att belöna lika för lika arbete? Eller är det mer rättvist att ge mer lön till den som är skickligare och anstränger sig mer för resultatet?

Teresia Stråberg heter en forskare som svarar på frågan från ett individuellt perspektiv. Hon har undersökt hur sjuksköterskor upplever sin lön, en yrkesgrupp som länge haft individuell lönesättning. Hon använder sig av fyra olika rättvisebegrepp för att förklara vad som påverkar vår upplevelse av tillfredsställelse med lönen:

  • Distributiv rättvisa – vilken lön har jag i jämförelse med annat och andra.
  • Procedurmässig rättvisa – hur går löneprocessen till.
  • Mellanmänsklig rättvisa – finns det förtroende, tillit och respekt mellan mig och lönesättande chef.
  • Informativ rättvisa – finns det och kan jag förstå motiveringen med min lön.

Teresia Stråbergs arbete visar att upplevelsen av lönerättvisa har en stark koppling till den motivation vi känner för jobbet. Hon sätter också fokus på processen, det vill säga att det handlar minst lika mycket om hur lönen sätts. Inte bara vilket belopp som betalas in på lönekontot. Och betydelsen av den lönesättande chefens agerande och mandat.

Så nej, politiker, fack och arbetsgivare, det är inte alls säkert att den svenska modellen levererar bästa möjliga utvecklings- och konkurrenskraft. Om man tittar ur ett individperspektiv.

Om man tror på att motiverade och engagerade medarbetare är avgörande för förmågan att leverera bra resultat, ja då finns mycket att göra för att modernisera modellen för hur löner sätts i Sverige.

Rakt på sak om fackets makt

/2 Kommentarer/i /av

”Medlemmar har större förtroende för folk i allmänhet än för sitt fack” skriver Unionens chefekonom Daniel Lind i Aftonbladet  och pekar på att förändrade attityder bland människor förklarar medlemsraset i facket.

Jag delar Daniel Linds problemformulering fullständigt. Ja, det är bekymmersamt att bara hälften av alla under 30 år är med i facket. Ja, det är ett problem att allt färre tycker att facket gör skillnad för dem i arbetslivet.

Men, kom igen Daniel Lind och Unionen. Det vore illa om vi inte kunde åstadkomma mer än så.. Låt oss ta bladet från munnen och bli konkreta.

Som vi uttryckte saken på DN Debatt för några veckor sedan; mycket har tack och lov hänt i Sverige sedan August Palms dagar. De flesta yrkesverksamma känner inte igen sig i beskrivningen av chefen och arbetsgivaren som den onde brukspatronen. För så ser inte dagens verklighet ut.

Vi lever i världens mest individualiserade land. Unga växer upp med tro på sin egen förmåga och förväntar sig att få påverka sin egen framtid. Det rimmar illa med fackets tro om att människor behöver bli företrädda av starka, mäktiga centrala organisationer som förhandlar åt dem. Det visar sig i undersökningar när man frågar unga.

Inom alla andra områden i samhället ger vi fullmakt år människor att klara sig själva. Du har inget ombud när du går till banken för att förhandla ett bostadslån, eller ska välja elleverantör eller skolor åt dina barn. Men på jobbet är man plötsligt omyndigförklarad. Här förväntas människor vilja bli företrädda av någon de inte ens har en relation till.

Dagens arbetstagare både kan och vill påverka sin egen löneutveckling. Det betyder inte att medlemmar lämnas i sticket. Facket har en annan roll att spela än förr; som rådgivare och stöd när det behövs. Inte som centrala maktapparater som förlorat kontakten med verkligheten.

Låt oss därför också våga prata om det maktskifte som måste till.

Facket behövs, liksom kollektivavtalen och den svenska modellen. Det betyder inte att allt kan förbli vid sin läst, baserat på värderingar från en svunnen tid. Det kan inte fortsätta vara tabu att diskutera en modernisering av arbetsmarknaden. 

Men då måste vi våga diskutera makt. Om att ge medlemmarna makten över sin egen yrkestillvaro, istället för att ta makten ifrån dem.

Då skapar vi en ny svensk modell som människor väljer att ansluta sig till.

Lön i jämställdhetens tecken

/0 Kommentarer/i /av

”Kvinnor får högre lön när de förhandlar individuellt” är rubriken på dagens DN Debatt. Med artikeln krossar Saco den allra vanligaste myten vad gäller individuell lönesättning nämligen den att kvinnor skulle vara sämre på att förhandla om sin lön. Saco:s beräkningar visar att de kvinnor som haft lönesamtal med sin chef har signifikant högre lön än de som inte haft det. Kvinnor med lägst lön är de som får bäst utdelning.

Det finns en stor tröghet i moderniseringen av lönesättningen i Sverige. De allra flesta som jobbar omfattas av kollektivavtal oavsett man är med i facket eller ej. Som Ledarna skrev på DN Debatt i februari så innebär de allra flesta kollektivavtal idag att lön och andra villkor förhandlas fram av människor som arbetstagarna själva aldrig kommer att träffa eller höra talas om.

Det finns en förlegad syn på lönesättning som lever kvar från 1900-talet då Sverige var ett industrisamhälle. Idag är samhället ett annat och vi medborgare fattar egna beslut om allt från skolgång, pensionslösningar till sjukvård. Överallt är vi bemyndigade, utom när det gäller lönen. Då förväntas vi vilja bli företrädda av andra istället för att agera själva.

Därför är Saco-rapporten viktig. Med en gedigen studie slår den hål på en av de farhågor som ofta väcks i samband med individuell lönesättning, den att grupper som anses ha svagare ställning skulle klara sig sämre.

Rapportens förklaringar till detta resultat är viktiga. För som Saco skriver så motverkar lönesamtalet att chefen ”bedömer den enskilda kvinnan på basen av förväntningar om kvinnors genomsnittliga beteende – till exempel att kvinnor i genomsnitt tar ut längre föräldraledighet än män.”

Självklart ställer detta stora krav på att både lönesättande chefer och deras medarbetare ges mandat att förhandla om lönen. Och att årliga utvecklings- och lönesamtal hålls.    

Individuell lönesättning kan på det sättet ge chefer ett redskap att bortse från omedvetna generaliseringar och fördomar för att istället se den enskilda individens prestationer. De allra flesta chefer vill sätta lön som inte diskriminerar var sig det gäller kön, etnicitet eller något annat. Och istället premiera det som leder verksamheten framåt.

Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas

/1 Kommentar/i /av

De flesta av oss medelålders som finns på arbetsmarknaden idag har vuxit upp med den svenska modellen. Vi har varit vana vid att våra löner och villkor diskuterats över våra huvuden någon gång per år. 

Vi har också vuxit upp i ett samhälle där man fick låna sin bakelittelefon på Televerket (Nej, jag är inte 100 år!) och alternativa telefoner var förbjudet. Vi åt sällan på restaurang och nattliv fanns bara i Stockholm, om ens där. Det fanns inga friskolor, i stort sett ingen privat sjukvård och gud förbjude att någon annan än staten levererade vår energi.

De flesta av dessa egendomliga monopol är borta, eller i alla fall på väg att dö. Människor har gradvis vant sig att göra val och utforma livet så att det passar just mig bäst utifrån mina förutsättningar.

Men tvångströjan på arbetsmarknaden sitter fortfarande på! På detta enda, och kanske allra viktigaste, fält av livet är vi inte betrodda att göra egna val och ta ansvar för dem.

I den svenska modellen finns det mycket som är unikt och bra som vi ska värna om. Det är bra att det finns parter på arbetsmarknaden som kan föra övergripande samtal kring lagar och regler. Det är bra att man kan teckna försäkringar och kan hitta pensionssystem som fungerar för många.

Det är också bra att vi som facklig organisation kan ge råd och stöd på vägen, och rycka in när nöden slår till.

Men därav följer inte med automatik att vi ska sitta på makten över den enskildes rätt att själv förhandla lön och villkor med sin arbetsgivare!

Av dessa skäl skriver jag tillsammans med Ledarnas förhandlingschef Thomas Eriksson idag en debattartikel i Dagens Nyheter.

Sveriges fackförbund är i otakt med tiden. Vi har nu ett fönster för förändring, en chans att utveckla den svenska modellen och oss själva så att människor åter vill vara medlemmar hos oss. Vi måste ta den chansen nu, annars riskerar Sverige snart att hamna på samma nivå av facklig anslutningsgrad som övriga Europa.

Den svenska modellen är värd ett bättre öde.

Skicka medarbetarna på lönekurs

/0 Kommentarer/i /av

I DN Ekonomi idag kan man läsa om spelföretaget Dice som inte ser utbildning i ledarskap som något som de bara skickar cheferna på. Alla leder. Delaktighet, coachning och feedback är viktiga ingredienser i det dagliga arbetet.

Ligger det en uppenbart värdefull och outnyttjad potential i det här synsättet?

Företag och verksamheter behöver jobba lika mycket med medarbetarskapet som med chefskapet och ledarskapet. Som chef brukar man få höra att man måste ha självinsikt och jobba med det personliga ledarskapet. Hur ska man kunna leda andra om man inte kan leda sig själv. Men vem behöver inte kunna leda sig själv?

Jag associerar till en tanke som dröjt sig kvar hos mig efter förra veckans idéseminarium arrangerad av nystartade Institutet för lön och belöning. Seminariet handlade om hur chefer kan använda lönen för att leda verksamhet och medarbetare mot växande resultat och stigande lönsamhet. Något som borde vara en självklarhet i det privata näringslivet. Men som knappast är det.

Tanken som dröjt sig kvar är: Många företag missar att utbilda medarbetarna i lönesättning. De skickar bara cheferna på kurs. It takes two to tango. Orden är Tommy Hellströms, grundare av institutet.

Lönesättningen i Sverige lämnar mycket övrigt att önska. För att låna Tommy Hellströms ord igen så menar han att företagen är som dopade av kollektivavtalen. Han menar att företagen blivit bortskämda med att någon annan, utanför företaget, tagit ansvar för lön och löneutveckling. Det är den över 100-åriga svenska traditionen med parter på arbetsmarknaden som man gömmer sig bakom för att förklara för den anställde varför lönen inte blev högre.

Visst behöver partsmodellen moderniseras. Därom råder inga tvivel. Men utmaningen är större än så. Det behövs ett paradigmskifte även bland företagen själva. Annars kommer heller inte partsmodellen att bli moderniserad.

Om idén att skicka medarbetarna på kurs i lönesättning är effektiv eller ej vet jag inte. Men håll med om att den gör rockad med den traditionella synen på den lönesättande chefen och på lön som resultat av maktkamp och som en kostnadspost.

Och att den istället öppnar upp för att se lönen som ett incitament för tillväxt och lönsamhet.

Den viktigaste affären

/0 Kommentarer/i /av

Att alla säljer något är en klyscha man ibland hör. Och visst kan jag stämma in i att de flesta anställda säljer, även de som inte är i direktkontakt med någon kund.

Men det finns något annat som vi alla säljer på precis samma sätt: Vår kompetens och arbetstid. Vad är ett anställningsavtal om inte ett köpekontrakt mellan säljaren – den anställde – och köparen – arbetsgivaren.

Rimliga förutsättningar

Anställningsavtal och kollektivavtal handlar om att ha rimliga förutsättningar att kunna leverera det arbetsgivaren vill köpa till det pris man kommit överens om. En av de viktigaste förutsättningarna är att uppleva att affären lönar sig dvs att lönen är rätt och satt i relation till det arbete jag utför.

Det är av dessa skäl som avtalsrörelsen är så förlegad. För varför skulle människor i världens mest individualiserade land vilja anlita nån annan för att göra upp den allra viktigaste affären i deras liv? Affären om den egna kompetensen och den egna arbetstiden.

Utbud och efterfrågan

Den svenska modellen, kollektivavtal och avtalsrörelsen handlar om att köpa och sälja arbetskraft. Utbud och efterfrågan. Priset sätts i förhållande till vad någon är beredd att ge och någon beredd att få.

När modellen skapades på 30-talet var det fredsplikt som stod högst upp på önskelistan för arbetsgivarna. Vilda strejker hade kostat direktörerna skjortan eller kanske en bit också av kostymen. Kollektivavtal kom till på arbetsgivarorganisationernas begäran som ett sätt att köpa sig fri från strejk – fredsplikt.

Förändrade värderingar

Med dåtidens värderingar och maktförhållanden var det självklart att gå samman och förhandla kollektivt. Både för arbetsgivare och arbetstagare. 80 år senare har både samhällets värderingar – alltså de många människornas värderingar – och maktförhållanden förändrats.

Som chef kan jag inte se att mina medarbetare är maktlösa. För att citera Pontus Schultz krönika i VA där han intervjuat LO-basen Wanja Lundby-Wedin: ”Företagen behöver de anställda mer än de anställda behöver företagen”. Det är att erkänna att maktbalansen förändrats.

Vem sätter lönen?

Så, för att återgå till avtalsrörelse och hur löner sätts på dagens arbetsmarknad. Vad är det som får de fackliga organisationerna att envist bita sig fast vid idén om att den viktigaste affären i människors liv ska göras upp kollektivt och långt över ”affärsfolkets” egna huvuden? Vilka säljare skulle gå med på att låta någon annan argumentera för deras egen vara? Att uppleva att det lönar sig att arbeta är självklart.

Lika självklart behöver det bli att uppleva att det lönar sig att arbeta bra och bättre. Att utvecklas, anstränga sig och vara mer än nödvändigt engagerad i mitt jobb.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vad är ledarskapet värt?

/0 Kommentarer/i /av

Det finns en samstämmig kör av röster från företag och förvaltningar att ett gott ledarskap är avgörande för effektivitet, resultat och framgång. Kompetenta och dugliga chefer står högt i kurs. Eller?
Nja, Ledarnas nya cheflönestatistik , som bland annat SvD, DN och Ekonomiekot rapporterar om idag, visar att genomsnittschefen i Sverige tjänar 35.200 kronor. Är det en bra lön?

Spridningen mellan olika branscher och olika chefsnivåer är stor och ska så vara, men undersökningen visar att det fortfarande finns chefsuppdrag som man betalar skamliga löner för. De återfinns, inte helt förvånande, i kvinnodominerade, personalintensiva branscher som handel, service och städ.

Lönen ska avtalas mellan individ och företag. Den ska sättas utifrån resultat, uppdrag och kompetens. Den enskilde chefens lön är en sak mellan henne och företaget.

Men att ledarskapet är undervärderat i Sverige idag är en samhällsfråga som på sikt hotar att urholka Sveriges tillgång på engagerade och kompetenta chefer.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

På lönefronten intet nytt

/0 Kommentarer/i /av

Vem är inte intresserad av sin månadslön? För många börjar resan nån gång i småskoleåldern med de första förhandlingarna om fickpengar med föräldrarna. (Ja, tro mig ni som inte har barn, det kan vara krävande diskussioner för en förälder som med rätta bör kallas förhandlingar.)
Inför lönesamtalet med chefen är många av oss pålästa till tänderna om vad andra med liknande befattningar tjänar. Den dagen Ledarna publicerar den årliga lönestatistiken på webben slår alltid – utan undantag – rekord i antal besök.
Medierna speglar givetvis detta stora intresse i lönefrågor. Hur mycket allt från kändisar, toppdirektörer till vanliga människor tjänar skrivs det flitigt om.
Men när det kommer till hur det går till när löner sätts och vem som har inflytande över hur stor den där månadslönen blir, är det verkligen helt annorlunda. Det brukar kallas lönebildning och är något av det dammigaste och torraste man kan föreslå en journalist att skriva om. Eller människor att läsa om.
Facktermer som individgarantier, potter, centrala avtal, parter och avtalsrörelse håller effektivt eventuellt intresserade långt borta från det som egentligen har en mycket stor påverkan på hur stor månadslönen för dig och mig blir.
Det är tråkigt tycker jag. För om fler intresserade sig, är jag säker på att svensk lönebildning skulle vara modernare och mer visionär. Och att fler skulle hålla med oss på Ledarna om att vi behöver flytta makt från organisationerna till individerna.

Monica Berling
Informationschef

Uppmaning till facket: Våga möta framtiden!

/0 Kommentarer/i /av

Det är risk för att ännu en förlegad avtalsrörelse står för dörren. Upptrappningen har börjat. Båda sidor skramlar på central nivå och hot om nollbud och centrala potter yr genom luften.

Ledarna har sedan länge vågat driva utvecklingen av moderna kollektivavtal där individen och företaget står i centrum. Därför är det trist att se att de enda bundsförvanterna verkar finnas på arbetsgivarsidan.

I Svenska Dagbladet den 10e september fanns en intressant artikel där Almega sätter fingret på varför löneprocessen måste ändras. Sveriges näringsliv och Sveriges arbetskraft ser inte länge ut som det gjorde för femtio år sedan när den modell vi nu lever med utformades.

Strukturen på näringslivet har förändrats drastiskt. Från ett fåtal dominerande svenska industriföretag, till dagens förhållanden med en växande tjänsteproduktion, en mångfald av mindre företag och en hög grad av utländskt ägande.

Utbildningsnivå, kompetens och inte minst värderingar hos Sveriges alla anställda har gått från ett homogent, kollektivt perspektiv till individualism och entreprenörsanda.

I det läget är det dystert att se att så många av arbetstagarorganisationerna snarast retirerar ett par decennier i sitt förhållningssätt istället för att våga möta framtiden.

Utvecklingen av lönebildningen i Sverige måste följa den väg som Ledarna redan för femton år sedan pekade ut. Lokal lönebildning på företagsnivå och individuell lönesättning kopplad till mål och resultat. Vi backar inte. Istället kommer vi fullfölja våra tankar med att ta fram ett nytt kollektivavtal för chefer där möjligheten att anpassa villkoren för chefsuppdraget på individuell grund ökar.

Länk till artikeln i Svenska Dagbladet

Annika Elias
Ordförande i Ledarna