Kraven på politiker är stora. De ska vara välförankrade i sina partier, men också ha erfarenhet från ”verkligheten”. De ska vara som folk är mest, men absolut inte ha några skelett i garderoben. De ska ha visioner, men måste också vara praktiskt lagda pragmatiker. Läs mer
Jag tillhör dem som tycker det är lite historielöst med metaforen ”förändringen har aldrig gått så snabbt som nu”. Det behövs inte så djupa historiekunskaper för att konstatera att världen alltid har förändrats i form av ny teknik och idéer som skapat produkter och tjänster. Metaforen ”det enda som är konstant är förändring” är därför, enligt mig, en bättre beskrivning för att förstå vikten av ständig kompetensutveckling för såväl individer, grupper och organisationer.
Kompetensutveckling har blivit lite som den ”heliga graalen” som ska frälsa såväl individ som organisation. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att all kompetensutveckling inte ökar lärandet eller produktiviteten per automatik. Hur ska du som chef veta vilken kompetensutveckling som är den rätta? Här kommer några frågor som du kan ställa dig:
Kompetensutveckling behöver dock inte ha formen av externa – eller interna utbildningar. Ett annat sätt är att använda sig av mer lärande i arbetet. En person som fått stort genomslag i debatten om lärandet är Charles Jennings som lyft fram modellen 70–20–10 som en utgångspunkt för lärande. Charles menar att det största lärandet sker på arbetsplatsen och genom interaktionen mellan medarbetare och chef. Enligt hans studier ser lärandet ut på följande sätt.
Enligt Jennings är lärandet via arbetet en mycket underskattad faktor för framgång. Utmaningen ligger i att systematisera lärandet och få in detta i arbetsuppgifterna eller yrkesrollen.
Hur kan du då som chef praktiskt gå tillväga för att öka lärande hos dina medarbetare? Här kommer ett förslag på tillvägagångssätt.
Till sist. En chefs vardag är ofta fragmenterad, innehåller massor av beslut under stor osäkerhet och innebär också ganska långa arbetsdagar. Detta innebär att medarbetaren, de facto, behöver ta ett ansvar för sin egen utveckling. Det handlar om en växelverkan mellan chef och medarbetare utifrån organisationens bästa. Det är därför rimligt att du som chef kan ställa krav på dina medarbetare att de med skärpa och gott omdöme motiverar sitt behov av kompetensutveckling. Ditt bidrag som chef ligger i att fokusera på lärandet i mötet med din medarbetare samt skapa ett lärande i arbetsuppgifterna och i verksamheten.
Under snart ett år har jag, tillsammans med chefer och experter, utforskat begreppet inkluderande ledarskap för att vaska fram konkreta handlingar och beteenden som tillsammans skulle kunna vara utmärkande för ett inkluderande ledarskap.
Det inkluderande ledarskapet är en pusselbit i det stora område som arbetet för mångfald är. Antidiskrimineringsarbetet, representationen internt och externt och arbetet med att säkerställa jämlika processer och beslutsvägar är andra delar av jobbet som måste göras.
Inkludering handlar om vad du gör när du har mångfald, det vill säga hur du kan dra nytta av kompetens och erfarenheter som finns i organisationen. Det handlar om när du väl har rekryterat in en mångfald, hur du ska leda för att behålla dina medarbetare och hur du ska se till att driva din verksamhet på allra bästa sätt.
Det inkluderande ledarskapet är ett förhållningssätt som kräver ödmjukhet, ett visst mod och en önskan att verkligen förstå andra människors kompetens och erfarenheter. Det bygger på en övertygelse att det inte finns ett rätt svar utan många olika perspektiv. En annan utgångspunkt är att arbetet med mångfald och inkludering handlar om verksamhetsutveckling och att arbetet är en process som aldrig tar slut utan hela tiden måste prioriteras och utvecklas. Precis som de andra delarna i det som ingår i organisationens kärnverksamhet.
Följande fyra delar ser jag som centrala i ett inkluderande ledarskap:
Utgå från att det finns perspektiv du inte ser
Vi är alla präglade av våra erfarenheter och de sammanhang vi rör oss i. För många betyder det att vi omger oss med vänner och arbetskamrater som har liknande bakgrund och erfarenheter som vi själva, vilket i sin tur betyder att vi ser världen på liknande sätt. Men när det kommer till arbetet med mångfald och inkludering är det avgörande att du som chef tar in fler perspektiv än ditt egna. Hur ska du annars kunna utveckla verksamheten på bästa sätt?
Det kan ta längre tid att ta in nya perspektiv och se hur de är relevanta i verksamheten, men det betyder inte att de är fel eller inte relevanta, det betyder bara att du inte känner igen det. Inkludering handlar om att låta alla medarbetare bidra till verksamheten på bästa sätt. Det kan de göra om du säkerställer att du lyssnar och försöker förstå också det du inte redan vet eller är bekant med. Ditt verktyg är att du ska leda genom att lyssna. Och inte bara slentrianmässigt lyssna, utan lyssna för att verkligen förstå.
Utmana normer
Ditt andra verktyg för att ta in fler perspektiv är att lära dig se och utmana dina egna och organisationens normer. Normer är det som vi sällan ser för att det är vad vi antar är självklart och normalt. Det som inte passar in i normen är det som betraktas som avvikande. Normer blir synliga när någon bryter mot dem; ”kvinnlig chef” till exempel. Eller ”manlig sjuksköterska”. Vi säger ju inte ”manlig chef” eller ”kvinnlig sjuksköterska” – det är underförstått, det vill säga normen, att chefen är en man och sjuksköterskan en kvinna.
Checkfrågorna du och dina medarbetare måste ställa er handlar om vad ni inte ser, vilka perspektiv det är som ni missar. En sak att vara uppmärksam på är om ni diskuterar en utmaning, dilemma eller problem och ni börjar bekräfta varandra i hur det är. Det är ett tydligt tecken på att ni tittar på saken på exakt samma sätt, när strävan istället är att ni ska titta på det ur så många olika perspektiv som möjligt. Att identifiera och utmana normerna som omger oss är avgörande i ett långsiktigt hållbart arbete med mångfald. Om vi inte gör det så kommer vi fortsätta att betrakta alla som inte är som som oss själva som avvikande, medan målet i mångfaldsarbetet är att vi accepterar alla som de är.
Visa vad som är viktigt
Som chef har du formell makt men också social och normativ makt. Det du gör spelar roll. Om du visar på ett inkluderande ledarskap i varje mellanmänskligt möte och driver frågorna om mångfald och inkludering med utgångspunkten att det handlar om verksamhetsutveckling så kommer det ge effekt i organisationen.
Bygg kunskap och lärande
En inkluderande organisation utmärks av att man har ett väl fungerande system för att hantera konflikter och problem som uppstår i organisationen och använder detta till ett lärande. Det är en organisation som på riktigt har högt i tak.
Ditt verktyg för lärande är reflektion i och över handling. Reflektera individuellt, innan, under och efter möten. Gör det också i grupp och ställ frågor som; Vad är det som fungerar bra, vad vill vi ändra på, vilka är det viktigaste lärdomarna?
Se också till att alla i organisationen och i din grupp har samma grundkunskap när det kommer till mångfald. Det är ett stort område och bara att reda ut vad som ingår i begreppet är en kunskapshöjning.
Mer om det inkluderande ledarskapet hittar du i Ledarnas chefsguide Mångfald och inkludering och podden Inkluderande ledarskap.
Med jämna mellanrum dyker frågan om skillnaden mellan chef och ledare eller chefskap och ledarskap upp. När jag möter studenter, eller nyligen utexaminerade personer, som intresserar sig för organisation och ledarskap är frågan nästan ofrånkomlig. Forskare är en annan grupp som menar att begreppen förvirrar och som har ett starkt behov av att sortera vad som hör till vad. Senast i raden är Bengt Klefsjö, professor vid Luleå tekniska universitet, som i en debattartikel i Kvalitetsmagasinet dessutom hävdar att vi på Ledarna, som företräder chefer men heter Ledarna, bidrar till denna förvirring. Han citerar också hur begreppen uttolkas av olika aktörer, bland annat med citat från Ledarnas webbplats.
Mats Alvesson är ytterligare en forskare som ägnat detta stor uppmärksamhet. I ett debattinlägg i SvD nyligen, undrar han om ledarskap är något chefer över huvud taget ägnar sig åt. Alvesson har tillsammans med andra forskarkollegor ägnat begreppen stor uppmärksamhet bland annat i Ledarskapsboken, som jag varmt rekommenderar för den intresserade och nu senast i boken När ledarskapet krackelerar.
Men är det här en fråga som behöver ägnas tid och kraft? Både ja och nej, beroende på vilket perspektiv du intar. Forskare och praktiker har olika utgångspunkter när det gäller frågan. För att forskare ska kunna undersöka, observera eller studera något fenomen är det avgörande att vara mycket distinkt i sin frågeställning. Det innebär att tydligt definiera vad det är du ska studera och minst lika viktigt att avgränsa din frågeställning, det vill säga vad det är du väljer bort. Detta är en förutsättning för att forskningen verkligen fokuserar på det som är avsikten och att förhindra att studien växer till fullständig ohanterlighet.
Praktiker och i allra högsta grad chefer å andra sidan, har inte alls samma behov av att särskilja begreppen chef och ledare. För chefer är dessa begrepp så tätt sammantvinnade att det knappast är meningsfullt att ägna det en tanke, en icke-fråga. För chefer är det självklart att ledarskapet är en förutsättning för att nå framgång i sitt chefsuppdrag.
Lee G Bolman och Terrence E Deal menar att ledarskap är en aktivitet, inte en position. I boken Nya perspektiv på organisation och ledarskap beskrivs detta med ett målande exempel:
”Man kan vara ledare utan att vara chef och många chefer skulle inte kunna ’leda en patrull sjuåringar till glasskiosken’ (Gardner 1989).”
Så min fråga till dig som är chef:
En av ledarskapets viktigaste faktorer är förtroende, något jag skrivit om tidigare. Den senaste tidens nyheter om korruptionen inom Kommunal, Arla och det etiska haveriet inom KI har inte undgått någon. Höga chefer som begår oegentligheter, kanske inte olagliga men i allra högsta grad olämpliga. Det känns ofta obegripligt för oss som befinner oss utanför organisationen eller kretsen och tar del av informationen, hur tänkte dem? Exemplen ovan är bara några av många exempel, alldeles för många tycker jag. Ändå är Sverige bland de minst korrumperade länderna i världen enligt antikorruptionsindex senaste rapport. Inget land i världen går fri från korruption och det kan ske inom alla organisationer, men som chef finns mycket du kan göra för att minska riskerna för korruption eller oetiska handlingar.
Definition av korruption är, ”Att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig vinning för sig själv eller andra”. Statistiken visar att det ofta är chefer som begår korruption. Det ligger i chefsarbetets natur med beslutsbefogenheter, att åtnjuta förtroende och kontrollera betalningsflöden. Riskerna är därmed många.
Det definitionen säger är att du utnyttjar din position och gör saker som innebär en opassande eller olämplig fördel för dig eller någon annan du känner. En olämplig förmån ligger inte i linje med samhällets eller branschens normer, det vill säga det vi betraktar som normalt och accepterar, praxis. Handlingen behöver inte vara brottslig men betraktas som olämplig och kan också strida mot arbetsgivarens interna regelverk, och då kan du bli av med jobbet.
Det är aldrig organisationer som korrumperar utan alltid enskilda individer. Även om du inte blir av med jobbet eller döms till fängelse för mutbrott, vilket är relativt ovanligt i Sverige, så får dina handlingar en rad allvarliga konsekvenser. Du förlorar respekt, förtroendet för dig minskar, du bidrar till att skapa en kultur där fler börjar tänja på gränserna och det påverkar ofta medarbetare till att bli mindre motiverade. Helt enkelt dåligt ledarskap.
Tvärtemot vad många tror finns inga beloppsgränser för vad som betraktas som en muta, du kan bli fälld för att ha gett eller tagit emot en brieost av ringa värde. Vad som styr mutlagstiftningen är uppsåtet med givandet eller mottagandet av förmånen, alla förmåner som har en beteendepåverkande effekt ska anses vara otillbörliga och att förmånen är måttfull samt att det sker öppet.
Vad är det som händer då när saker som från utsidan ofta ter sig självklara att inte göra ändå görs? Svaret är i många fall ”grupptänkande”. Termen myntades 1972 av den amerikanske psykologen Irving Janis som studerat beslutsfattande i grupp. Grupptänkande kan beskrivas som ett tillstånd där en grupp bygger upp starka normer om vad som är rätt och fel eller har en oförmåga att se eller förhålla sig till det som den arbetar med på ett rationellt sätt. Gruppen lyssnar inte på avvikande åsikter och motsätter sig insyn från utomstående eller håller kvar vid en ståndpunkt eller ett handlingsalternativ utan att vara mottaglig för annan information eller ha möjlighet att se andra perspektiv. Grupptänkande kan förekomma i alla grupper enligt forskningen om förutsättningarna är de rätta. Dessa förutsättningar är att det är viktigt eller mycket viktigt för medlemmarna att vara en del av gruppen, till exempel att man känner stark gemenskap eller att man med hjälp av gruppen kan uppnå olika mål eller att det innebär prestige eller status att vara med i gruppen. Vem känner inte igen sig i detta?
En viktig princip är öppenhet och naturligtvis kunskap om antikorruption och mutlagstiftningen. Förmåner som ges eller tas i det fördolda är en stark varningsklocka eller att inte vilja tala högt om en förmån. Att alltid arbeta för öppenhet och mångfald och regelbundet fråga och involvera personer utanför gruppen eller verksamheten, tycker du att detta är ok? ”I dagens värld angår allt alla”, orden är Václav Havel, Tjeckiens tidigare president, något han uttryckte redan 1989. Organisationer och ledare är idag mer än någonsin utsatta för granskning och flera intressenters fördömande eller gillande. Det är bra men det ställer högre krav på chefens etiska kompass, och kompasser måste kalibreras regelbundet.
Tips!
För mera kunskap och råd om hur du kan arbetar förebyggande med antikorruption, kolla in:
Begreppet ”enkla” eller ibland okvalificerade arbeten, används flitigt i medier och av våra politiker. Det handlar dels om bristen på enkla arbeten som försvinner i och med automatisering, dels om behoven av enkla arbeten för de som behöver ett första jobb eller som inte har formell utbildning. Inte sällan kopplas behoven till vågen av de nyanlända som tagit sin tillflykt till Sverige.
Det som avses är arbeten som inte ställer krav på akademisk eller annan formell utbildning, jobb som man utan någon längre förberedelse kan kasta sig in i. Arbeten som brukar exemplifiera denna kategori är till exempel städare, diskare, hemtjänstpersonal coh vårdbiträden. Men innebär det att dessa jobb med automatik är enkla?
Ordet enkel, enligt Wiktionary, betyder: det som det inte krävs någon större tidsrymd, ansträngning eller skicklighet för att klara av. Synonymer: lätt, simpel.
Oavsett om du ägnar dig åt forskning för att försöka finna botemedel mot cancer eller håller en gammal, ensam människas hand de sista timmarna av hennes liv, är det allt annat än simpelt eller enkelt. Alla arbeten har ett värde och bidrar till att skapa mening. I vissa fall med omvälvande rön som gynnar stora delar av mänskligheten, ibland i avgörande ögonblick för enskilda människor.
Hur skulle du uppleva att ha ett så kallat enkelt jobb? Skulle du känna stolthet? Skulle du känna att din insats är värdefull och viktig och se vilken skillnad du faktiskt gör?
Om du är chef och leder medarbetare som städar förskolor, eller leder en forskargrupp på KI, så är behovet för medarbetarna att se sitt arbete som meningsfullt lika viktigt för att de ska känna motivation, engagemang och vilja ta ansvar. I vissa chefsuppdrag behöver du lyfta fram det mer och i andra mindre. Det gör du genom din egen attityd till de arbeten som utförs och genom att ge förutsättningar för medarbetarna att förstå sin del i ett större sammanhang och vad som händer om deras insatser uteblir. Det här pratar jag bland annat om i podcasten Öka motivationen.
Nej, det finns knappast något vi borde kalla enkla arbeten. Alla arbeten kräver någon form av kompetens och innebär ansträngning oavsett om den är intellektuell, fysisk eller psykisk.
Hur bidrar du till att dina medarbetare upplever att deras arbetsinsats är meningsfull?
Vi är många som varit bedrövade, förvånade och arga de senaste veckorna. Förvånade över hur en så skamlös kultur kunnat bita sig fast, arga för att det drar något i grunden gott och bra i smutsen, och ledsna och bedrövade över det svek som ledningen i Kommunal utsatt sina medlemmar för.
Man kan hitta förklaringar och ursäkter på många håll, men för mig är det uppenbart att det som hänt, har hänt därför att ledarskap saknats.
Alla chefer och ledare, från den högsta till den lägsta nivån, har ett ansvar. Det är det som det innebär att vara chef. I det ansvaret ligger att arbeta i verksamhetens intresse och att säkerställa att man gör det på ett sådant sätt att man alltid kan se sina ägare/medlemmar i ögonen. Det finns alltid saker att ifrågasätta och i stora företag och organisationer inryms en mängd olika uppfattningar om vad som är det absolut bästa sättet. Men har du blivit vald eller anställd som chef, har du fått ett förtroende att ta ditt ansvar och vara en förebild i verksamheten.
I det läget duger det inte att luta sig tillbaka, acceptera läget och göra sig själv till en del av en rutten kultur.
I dagens supermediala samhälle finns det alltid en risk att vi till ledare väljer personer enbart på deras kommunikativa förmåga. Att få ut budskapet är jätteviktigt i alla intresseorganisationer, men det räcker inte som enda kvalitet. Du måste också vara beredd att ta ansvar för att organisationen är hel och ren och tål dagsljus, även om det innebär risken att skapa ovänner bland de som dragit nytta av oförtjänta privilegier.
Allt annat är att abdikera från sitt ledarskap.
Det har gått mer än en vecka sedan världen fick veta att David Bowie avlidit. Bowie – en av de största innovatörerna. Utöver den fantastiska musiken och rösten var förmågan till egen förnyelse det som gjorde honom så oerhört framgångsrik. Bowie kanske såg ut att bygga hjältemyten om sig själv, men genom att ständigt lämna rollerna försvann hjälten från scenen. Även i rollen som den tunna, vita hertigen när han besjöng allas möjlighet att vara hjältar, kollapsade idén om hjälten likt Berlinmuren, och Bowie transformerades in i ännu en av många gestalter.
Bowie var långt före sin tid och hans förmåga till egen förnyelse är vad dagens organisationer och företag efterlyser. Bland annat digitaliseringen möjliggör nya affärsmodeller att skapa marknader i exponentiell hastighet och därför fungerar förhållningssätt som ständigt läser av och tolkar kontexten, experimenterar och ändrar i kontakt med kunder och leverantörer. Världen har blivit för komplex för att företag ska kunna hantera sin verksamhet som en maskin. Vi behöver dynamiskt utmana och förnya hur vi förhåller oss till omvärlden och till oss själva.
Hur ser ett ledarskap ut som stimulerar egen förnyelse? Och som inte börjar med de andra och där ute, utan med mig själv och här?
Bowie påpekade i en intervju i BBC Radio 4 2002 att ”heroism is a blind alley”. Hjältedyrkan är en återvändsgränd. Att betrakta Bowie som en stor hjälte stimulerar inte förnyelse och nyskapande. Ny forskning kring ledarskap har exakt denna syn och menar att hjälteledarskapet leder in i återvändsgränder – gränder som känns igen genom att det uppstår kulturer av grupptänkande, miljöskandaler och oetiska affärer.
Det krävs istället ledarskap med en etisk kompass och förmåga att ta in en komplex värld och en mångfald av människor och kulturer. Intressant nog visar en svensk avhandling vid Karolinska Institutet 2014 – forskning som även förnyar ledarskapsforskningen! – hur utveckling av dessa förmågor sker. Den teoretiska modellen som presenteras i avhandlingen kallas estemetik, vilket står för samspelet mellan estetik, emotion och etik. Deltagarna i ledarprogrammet utsattes för fragment av bland annat poesi och musikstycken och blodprov på deltagarna och deras medarbetare visar att nivåerna av stresshormoner sjönk och att ledarnas empatiska förmåga utvecklades.
Under de gyllene åren på 70-talet introducerade Bowie en ny musikinriktning var 18e månad och han utsatte sig troligen för en alldeles egen mix av estemetik som gjorde att han fortsatte att utvecklas ända fram till sin död. Måtte en ny sorts ledarprogram medföra att alla ledare – i näringslivet, politiken och alla delar av samhället – utvecklar de förmågor till egen förnyelse som krävs av morgondagens ledarskap. Måtte det innebära att vi inte hamnar i de återvändsgränder som vi läser om med jämna mellanrum på löpsedlarna.
När man läser affärsmagasin och affärstidningar lyfts rader av framgångsrika ledare och entreprenörer fram i olika artiklar. Många gånger alldeles välförtjänt. Men var finns medarbetarna i dessa artiklar? Ibland skymtar de fram och då i någon formulering som lyfter fram dessa som arbetsgivarens viktigaste resurs. Men handlar det inte om en växelsamverkan? Bra chefer behöver bra medarbetare för att lyckas och vice versa.
I boken ”Ledarskap” av Mats Alvesson och Stefan Sveningson lyfter de fram det faktum a att i ledarskapslitteraturen beskrivs den anställde (efterföljaren) ofta som ”ledarens förlängda arm och någon som passivt reagerar på ledarens beteende”. Detta är något som håller på att förändras då många forskare idag betonar och lyfter fram samspelet mellan chefer och medarbetare.
Medarbetarskap är ett begrepp i det svenska arbetslivet som på många sätt sammanfattar en svensk men även skandinavisk organiseringsfilosofi som grundas på ett ansvarstagande och aktiv medarbetarroll. Medarbetarskapet handlar om synen på sitt eget arbete, kunder, klienter, brukare, medborgaren och på arbetsgivaren i stort.
Idag så betonas att ledarskapet ska stödja medarbetarens delaktighet och engagemang samtidigt som detta länkas samman med den egna arbetsgruppen och organisationen.
En som studerat medarbetarskap under en längre tid är Stefan Tengblad, professor vid Högskolan i Skövde. Han är bland annat författare till ”Medarbetarskap – från ord till handling” samt ”The work of Managers”. Tengblad menar att medarbetare kan definieras som anställda som har frihet att handla utifrån hur de uppfattar situationen och då utan att fråga en överordnad. Detta förutsatt att handlingen ligger i linje med organisationens övergripande regler och målsättningar.
Vidare lyfter Tengblad fram att ”Medarbetarskap belyser det faktum att oavsett vilken ledarförmåga en chef har så finns det medarbetare som tar mer ansvar, är mer engagerade och kunniga än andra. Det finns medarbetare som har en sämre chef än vad de förtjänar, men det finns också chefer som har sämre medarbetare än vad de förtjänar”. Läs gärna hans rapport ”Medarbetarskap på 60 minuter”.
Det första som behövs göras, såvida det inte finns några större samarbetsproblem i gruppen, är att fastslå det gemensamma uppdraget. Därefter handlar det om att tydliggöra vilka rättigheter och skyldigheter som finns. Till sist behöver gruppen definiera vilka förmågor som kommer behövas för att lösa uppgiften över tid. Nyckeln till framgång ligger så som i många andra projekt i dialogen. Att få till stånd en dialog är A och O.
Framgångsrika utvecklingsarbeten får en självförstärkande utvecklingsprocess som enligt Tengblad kan kallas för ”medarbetarskapshjulet” vilket innebär att gruppens arbete präglas av:
Hjulet kommer dock aldrig i rullning förrän merparten av medarbetarna vill föra hjulet framåt. Först då startar processen. För dig som är chef är det viktigt att du sätter av tid och engagemang för delaktighet och interaktion med gruppen. Att vara delaktig i att forma och stödja medarbetarskapet utifrån organisationens mål kan också ta tid.
Chefen har en central roll i medarbetarskapet i form av bland annat agendasättning, kravställning, återkoppling och uppföljning. Ett utvecklat medarbetarskap kan enligt forskaren Karin Kilhammar innebära stora fördelar för såväl de anställda, inblandade chefer som för verksamheten. För att medarbetarna ska bli mer aktiva och delaktiga krävs dock att chefen vågar överlåta ansvar och ge de anställda större inflytande. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är du som chef som har mandatet att kompromissa. Våga är viktigt. En fungerande nattsömn och verksamhet är dock ännu viktigare. Så tänk till när du startar resan med medarbetarskap.
Förutsättningarna för många av Sveriges chefer att hantera sina uppdrag har en del att önska. Jag träffar väldigt många chefer och har fått ta del av både det ena och det andra när det gäller orimligheten i att hantera sina uppdrag. Men faktum är att jag fortfarande blir lika förbryllad och kanske mest frustrerad när jag stöter på ännu en chef som leder 100 medarbetare.
Härom dagen träffade jag ett 20-tal chefer för att prata om just vikten av rätt förutsättningar för att vara en hållbar chef över tid. Och minsann där satt hon, chefen som har 100 medarbetare! Jag undrade om hon har någon underställd chef eller liknande för att hantera detta, men nej. Dessa 100 individer var helt och hållet hennes ansvar. Med dem håller hon utvecklings-, uppföljnings- och lönesamtal (och bara på dessa formaliserade samtal kan man räkna med en tidsåtgång på uppskattningsvis 300-400 timmar). Till råga på allt arbetar en del av dem treskift, vilket är en utmaning i sig när det gäller att träffa och samla medarbetare vid behov.
Jag ville självklart veta hur hon tycker att det fungerar. Och föga förvånande var svaret: Så där…
Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon arbetsgivare tycker att det är acceptabelt att en chef har direktansvar för 100 medarbetare. Hur kan någon försvara detta? Hur kan någon ens tro att det är en hållbar situation på sikt för vare sig chef eller medarbetare?
Det finns många åsikter om hur många personer som är rimligt inom en arbetsgrupp. Det finns forskning som anser att så få som sju personer är optimalt. En del fackliga organisationer anser att fler än 30 är olämpligt.
På Ledarna har vi valt att inte ange något antal eftersom vi anser att det är en förenkling av verkligheten. Det finns så många faktorer som påverkar vad som är lämpligt och möjligt. Hur självgående är dina medarbetare? Vilken typ av verksamhet bedriver ni? Finns alla dina medarbetare i din fysiska närhet och arbetar ni ungefär samma tider på dygnet? Vilket utrymme har du för utveckling av medarbetare och verksamhet?
Men oavsett hur få eller många medarbetare du leder måste du som chef ha en rimlig chans att ha en personlig relation till var och en. Du behöver känna din grupp så pass väl att du uppmärksammar om det är något som inte står rätt till i gruppen, i verksamheten eller hos enskilda individer.
När du läser det här undrar du kanske varför just den här och andra chefer accepterar dessa till synes orimliga villkor? Ofta är svaret helt enkelt att de anser att den verksamhet de bedriver är oerhört viktig och de känner ett stort personligt ansvar och engagemang för både verksamhet och medarbetare. Därför är de också villiga att, på egen bekostnad, acceptera och göra betydligt mer än många andra.
Men frågan kvarstår: Vad är det som motiverar en organisationsstruktur som bygger på att en chef förväntas leda 100 medarbetare?
