Inlägg

Innovation genom att stänga in medarbetarna i en källare

/0 Kommentarer/i /av

Det har nu gått så lång tid sedan det hände att jag kan tänka på det utan att rodna av genans. Året var 1997.  Jag gick min första termin på Kaospiloterna i Århus och höll just på att lära mig förstå danska. Vi hade en undervisningsmodul som handlade om idéutveckling och fick lära oss en massa kreativa verktyg för att utveckla och implementera  idéer.  (Det här var långt innan man började använda ordet innovation. )

Det fiffiga med Kaospiloterna är att man hela tiden provar av de verktyg man lär sig i skarpt läge. Man kan ju inte lära sig att leda kreativa processer om man inte får testa det på någon. Vi hade därför en kund till vårt förfogande.  Det var Legos utvecklingsavdelning. So far so good.

Veckorna innan Lego skulle komma till Århus var det febril grupprocess på skolan. Nu skulle vi i en process utveckla den process som vi sedan skulle leda våra tilldelade Legomedarbetare igenom.

Min grupps koncept handlade om att ”viske tavlen ren” som man säger på danska. Att sudda bort allt som stod på tavlan, börja om på ett nytt vitt papper, glömma alla hinder och gamla sanningar för att utveckla helt nya idéer.

Dagen D kom. Vår grupp mötte upp Legomedarbetarna i vita overaller och ledde dem ner i en källare under en av Århus mer bohemiska barer. Legofolket fick också sätta på sig vita overaller, dörren låstes och så började vi processa. Jag minns inte i detalj vad vi gjorde men när vi kom upp ur källaren två dygn senare hade vi två nya Legokoncept att presentera i plenum.  Åtminstone ett av dem blev  senare  en produkt på marknaden och just nu kliver väl någon stackars pappa på en legobit tillhörande något av koncepten.

Feedbacken vi fick från vår Legogisslan var att de hade förväntat sig något mycket mer utspejsat av ett gäng Kaospilotstuderande än att bli instängda i en källare under en bar i Århus. Så all kredd till dem.

Man kan väl säga att den här metoden påminner lite om hur de flesta arbetsgrupper då och då beger sig ut på någon konferensanläggning för att kunna tänka utanför boxen och öppna upp för nya idéer. Men det är definitivt inte särskilt mycket open innovation*  över den.  Så don’t try this at home.

Klara Adolphson

*Open innovation är ett begrepp som enligt wikipedia ”myntades 2003 av Henry Chesbrough, professor på Center for open innovation vid University of California. Han definierar Open Innovation som ett medvetet in- och utflöde av kunskap för att accelerera intern innovation och att expandera marknader för externt användande av interna innovationer.”

Måste ledare vara helgon?

/1 Kommentar/i /av

Med jämna mellanrum dyker de upp på radarn, de som fuskat med skatten, tagit emot mutor eller generösa avgågsvederlag, eller glömt att läsa regler för bidrag.

Ibland handlar det om riktiga brott som kan bevisas och dömas, ibland om felaktiga anklagelser som borde dö sotdöden men som envisas med att klibba fast på personen i all framtid. Och ibland, kanske, om vanligt slarv.

Någon gång är det alldeles vanliga människor, men oftast om vi läser om dem i tidningen är det höjdare, chefer och ledare  inom politik och näringsliv som väckt tredje statsmaktens intresse. Och i kören av anklagande röster hörs nästan alltid någon som försvarar beteendet med att vi måste kunna acceptera svagheter även hos de som vi givit vårt förtroende. Ingen är helt ”ren”, vi vill väl inte ha helgon som våra ledare utan människor som levt ett händelserikt liv?

Nej helgon vill vi inte ha, för helgon vänder sig bort från världen och drar sig undan. Men däremot människor som lever fullt ut i samhället med de normer och beteenden som är grunden för vårt gemensamma samhällskontrakt och som gäller lika för alla.

Jag vill ha politiker och företagsledare som är ärliga, öppna och framförallt hederliga. Jag vill inte ha politiker och företagsledare som gör pudlar och betalar tillbaka när man ertappas.

En chef och ledare behöver inte vara helgon men man ska kunna vara en förebild. Annars förtjänar man inte sitt förtroende.

Stay hungry stay foolish

/3 Kommentarer/i /av

I natt kom beskedet att Apples Steve Jobs har gått ur tiden. Det går inte att greppa hur mycket denna stora ledare har betytt. Varje ledare som har ambitionen att göra en skillnad har i Steve Jobs en fantastisk förebild.

Lyssna bara på det här talet som han höll 2005 för studenterna vid Stanford University. Tänk att en så framgångsrik person kan hålla sin kunskap så lätt, tro så stenhårt på att ifrågasätta sanningar och vara så ödmjuk inför livet och döden.

http://www.youtube.com/watch?v=D1R-jKKp3NA&feature=related

”You have to believe that the dots will connect in the future.” Steve Jobs

Självmordsuppdrag anyone?

/5 Kommentarer/i /av

Jag läste just en annons som fick blodet att susa i tinningarna och blodtrycket höjas till en osund nivå. Man söker en chef , en platschef för städeneheten inom ett stort sjukhus. Huvudansvaret, alltså inte hela ditt ansvar men huvudansvaret, är för 100 personer som jobbar inom städ och vaktmästeri!

Du har enligt annonsen ”personalansvar, ekonomi- och budgetansvar, samt rehab och kundansvar.” Och för att vara riktigt tydlig innebär det att ”du även sköter löner och övrig administration som rör personalen”. Hur tänker man när man skriver en sådan annons?

Jag har arbetat i den världen. Jag vet att det handlar om mångkulturella arbetsplatser med språkförbistring och kulturella olikheter. Det handlar om medarbetare som har kroppar hårt slitna av arbete och som endast i undantagsfall valt sitt yrke. Det är också en arbetsmiljö där din enhet förväntas total anpassning efter kundens ganska speciella krav, så som det är på ett stort sjukhus.

”Du ska ha goda ledaregenskaper”, står det i annonsen. Fint, och när ska du använda dem? För du ska ju också sköta administrationen för 100 personer och ”skriva rapporter”. Samt vara ”affärsmässig”.Detta är ett extremt chefsuppdrag, det medger jag. Men det finns tyvärr många liknande, särskilt i servicebranschen.

En chef skapar resultat genom att leda sina medarbetare. Ledarskap är en relation, men hur skapar du relationer till 100 medarbetare? Hur genomför du utvecklings- och lönesamtal med god kvalitet med 100 personer,och hur stor chans är det att dina medarbetare överhuvudtaget träffar sin chef efter anställningsintervjun.

Ett chefsuppdrag som detta skulle kunna vara löjeväckande om det inte vore så nära verkligheten för en hel del av Sveriges chefer. Chefsjobb med omöjliga förutsättningar skapar frustration hos chefen, dålig arbetsmiljö och sämre resultat för företaget. Ändå finns de.

I annonsen söker man ”en stabil och lugn person” som ska ”trivas att arbeta i högt tempo”.

Lycka till.

Hejja rektorerna!

/1 Kommentar/i /av

Ikväll är det Kompetensfestival på Rektorsakademien. Runt 250 rektorer och skolledare kommer och temat för kvällen är projektet Framtidskompetenser. Jag har blivit inbjuden att tala om vikten av ett innovativt ledarskap. Inbjuden är också Richard Gerver, som framgångsrikt jobbat med ledarskap inom den brittiska skolvärlden.

En av de viktiga framtidskompetenser som man lyfter fram i Rektorsakademiens projekt är normbrytande. Normbrytande är alltså en kompetens som skolbarnen av idag ska tränas i.

Är det inte fantastiskt?! Att vi har en skola i Sverige idag, där barnen ska uppmuntras att bryta normer!  Om det blev verklighet skulle ju mitt jobb med att vända upp och ned på tillväxthämmande föreställningar om kompetens, ledarskap och kön bli så otroligt mycket lättare.

Men hur sjutton ska det gå till? Hela det traditionella skolsystemet är ju uppbyggt utifrån att eleverna inte ska ifrågasätta. Och för att den moderna, slimmade skolan ska fungera måste eleverna anpassa sig, kunna fungera strömlinjeformade i grupp, vara lugna och tysta. Och snällt lära sig saker enligt logiken naivt barn vs. klok vuxen.

För visst är det så att skolans värld fortfarande ligger och balanserar på den där paradigmeggen mellan en traditionell och en postmodern syn på lärande?

Jag tänker att skolan rimligtvis kämpar med ungefär samma saker som alla andra institutioner idag. Att spana så långt in i framtiden som det går och samtidigt värna om det som redan fungerar och göra mer av det. Vad är det som säger att skolan skulle vara förskonad från komplexiteten i kunskapssamhället, bara för att man sysslar med kunskap?

Men vad krävs det för ledarskap för att få en gigantisk organisation som skolan att flytta sig? Vad ska jag säga till de här rektorerna och skolledarna ikväll, som kan få dem att se utmaningarna och våga göra förändringar inte bara av första, utan av andra ordningen? Förändringar som inte bara är förbättringar utan som förändrar hela systemet, så att det verkligen blir möjligt att på riktigt skapa normbrytande kompetenser hos eleverna?

Det fins ett citat av regissören Josef Fares som jag tycker är ett bra exempel på ett normbrytande ledarskap:

”Om någon frågar mig ”vad ska vi göra nu?” så vågar jag svara ”ingen aning!”.”

Att inte vara för snabb på svaret. Att våga befinna sig i okunskap. Att bjuda in organisationen, lärarna, eleverna och föräldrarna för att skapa det nya ihop. Det är att bryta normen för ledarskap, det är att innovera ledarskap och samtidigt att skapa förutsättningar för innovation i sin organisation.

Innovationsforskarna är överens om att radikal innovation bara kan skapas om man kan stå ut med att inte veta och orkar se sin egen inkompetens. Men ni hör ju själva, ”att våga befinna sig i okunskap”. Det är kanske inte det största fokuset i en kunskapsproducerande verksamhet. Det utmanar ju verkligen den traditionella bilden av rektorn/ledaren/läraren där yrkesidentiteten ofta är uppbyggd utifrån att jag har svaret. Att jag har en aning.

Att bryta den normen är tufft för en ledare. Kanske ännu tuffare för en lärare. Och vad ska kunderna/föräldrarna säga?

Ja, vad ska föräldrarna säga? Kanske säger de: Vi vill att våra barn ska bli ordentligt rustade av skolan för att skapa det bästa samhället att leva i. Ett samhälle där inga gamla sanningar ska styra, där alla har rätt till sin åsikt och där en rektor inte nödvändigtvis är en vit, heterosexuell, medelålders man som har alla svaren. Där kompetens kommer i nya former. Och där vi är förändringskompetenta nog att känna igen den nya kompetensen när den kliver in genom dörren.

Hejja, rektorerna, vi vet att det är tufft, men vi finns här för er!

Klara Adolphson

Nu räcker det!

/3 Kommentarer/i /av

Det är en cirkus som utspelar sig för våra ögon där många artister balanserar på slak lina och jonglerar med det som för närvarande finns till hands. Cirkusdirektören heter Viktor Muller och hans långa piska är av på så många ställen att den inte längre går att svänga med.

Det är en cirkus – men den är inte alls lustig att se.

Processen runt SAAB har för länge sedan förlorat all värdighet och när man nu för tredje gången har deklarerat att man inte har pengar till lönerna är det dags att sänka ridån.  Oavsett om det kan bli en fortsättning i någon annan form och med en annan ägare så har den här ledningen förbrukat allt förtroende hos SAABs chefer och medarbetare. De sista veckorna har varit en uppvisning i uselt ledarskap på mycket hög nivå.

Ett företag bygger hela verksamheten på att det finns en stabil ledningsstruktur med tydlig kommunikation mellan medarbetare, chefer och företagsledning. Cheferna är företagets förlängda arm och har i den egenskapen rätt att få information och vara delaktiga före alla utomstående. Detta havererade redan i samband med den förra krisen på SAAB, innan Spyker Cars gick in som ägare. En av cheferna, med ett förtroendeuppdrag, berättade för ett par år sedan med sorg i rösten att man alltid varit van vid föra en förtrolig dialog med företagsledningen  men att det försvunnit i samband med att utländska ägare tagit över.

Om det var sant, och om det är något specifikt för SAAB eller om det är en allmän utveckling när företagens ägare hamnar längre bort från verksamheten, det vet jag inte. Men jag vet att ett företag som ska blomstra och utvecklas, eller för den delen ta sig ur en svår kris, måste ha ett ömsesidigt förtroende mellan cheferna och företagsledningen. De krav som ställs på cheferna måste kopplas till öppenhet och tillgänglighet från företagsledningen. Alla chefer på ett företag ska i varje stund kunna bära företagets budskap.

Den gränsen är sedan länge passerad på SAAB. Man har förverkat chefernas förtroende.

Semesterstängt ledarskap?

/9 Kommentarer/i /av

En blond norsk terrorist har vållat mänskligheten något av det mest vidriga som går att föreställa sig. Det norska ledarskapet med Stoltenberg i spetsen hyllas för sitt agerande medan vår egen statsministers ledarförmåga får kritik.

Det kan kännas futtigt och mycket tidigt att diskutera ledarskap kopplat till detta ofattbara.  Men det är samtidigt just i krisen som allt ledarskap ställs på sin spets och dess betydelse blir som mest tydlig. Det gäller såväl företagsspecifika kriser som lokala och nationella.

Därför är den mediedebatt om politiskt ledarskap som pågår i både DN och Sveriges Radio angelägen och viktig.

Peter Wolodarski är chef på DN:s ledarredaktion och skriver initierat om vårt behov av ledarskap i tider av kris. Han menar att statsminister Reinfeldt varit alltför frånvarande i en situation då ett nationellt ledarskap behövs för att visa att demokratin lever och inte på något sätt slagits ned av onda krafter. För att dämpa den oro, rädsla och chock som finns även i Sverige.

Han får mothugg från Timbro-ledaren Roland Poirier Martinsson som förstår om Reinfeldt valt en låg profil för att inte framstå som någon som plockar poäng för egen vinning. Poirier Martinsson menar att vi i Sverige ändå klarat av att sluta upp bakom norrmännen och ge dem vårt stöd.

Personligen tror jag mer på Wolodarskis linje. Det symboliska värdet av den högste chefens närvaro i stunder av allvar är något ingen ledare har råd att abdikera från. Ett skickligt ledarskap har byggt många av det svenska näringslivets stora internationella framgångar men det tas alltför ofta för givet eller viftas bort som nån form av ”mjukt” ämne.  

Statsministrars och andra offentliga ledares agerande är normerande för allt annat ledarskap. Vilken linje man tror på är inte det viktigaste. Det är diskussionen om vad bra chefer och ett gott ledarskap kan göra för skillnad som det behövs mer av.

Monica Berling

Har det politiska ledarskapet något kön?

/1 Kommentar/i /av

I måndags var jag och lyssnade på en debatt här i Visby som anordnades av talesmannens referensgrupp för jämställdhet. Det man debatterade var huruvida valet av partiledare är en fråga om kön.

Statsvetaren Jenny Madestam, en imponerande politisk kommentator, samtalade med de två f.d. partiledarna Ingvar Carlsson och Lars Leijonborg samt chefen för Utbildningsradion Erik Fichtelius.

Madestam lyfte hur hon i sin forskning ser att partiledaridealet påverkas starkt av en manlig norm. Hon gjorde många bra poänger och pekade bland annat på hur det inom Socialdemokraterna ställs paradoxala förväntningar på partiledaren. Man ska både vara lyssnande, följande och demokratisk och samtidigt kunna peka med hela handen. Kompetenser som traditionellt tillskrivs kvinnor respektive män och som får konsekvenser när vi ska bedöma partiledarens insats.

När det stormade som mest i höstas kring Socialdemokraternas val av ny partiledare blev jag av Aftonbladet ombedd att skriva en debattartikel utifrån min roll som ledarskaps- och jämställdhetsexpert. Jag kommenterade också partiledarvalet i Godmorgon, världen i P1. Den analys jag då gjorde ligger mycket nära Jenny Madestams.

Kärnan handlar om att vi måste fundera tre varv till på hur vi bemöter de kvinnor som väljer att kliva fram och bli partiledare. Bedömer vi kvinnors ledarskap på samma sätt som vi bedömer mäns ledarskap? Låter vi kvinnor visa att de vill ha makt och låter vi kvinnor konkurrera på samma villkor som män?

Tack och lov hade Jenny Madestam och många i publiken redan funderat de där tre varven. Tyvärr, måste man dock konstatera, så var Madestam i tanken därmed ljusår före de tre herrar hon debatterade med. Och de märkte inget. 

En skola utan ledarskap

/1 Kommentar/i /av

Igår lyssnade jag på premiärtalet – i dubbel bemärkelse – av Miljöpartiets nya språkrör som inledde politikerveckan i Almedalen. De uppehöll sig nästan hela talet vid utbildningsfrågor och problemen i skolan. Det som engagerade var framförallt lärarnas försämrade status och lärarlönerna.  Partiet vill också förbättra möjligheterna till en andra studiechans för de elever som av olika skäl misslyckats i gymnasiet.

Men inte med ett ord berördes ett av de allra största orosmolnen i skolans värld: Det faktum att ingen vill bli rektor eller skolchef! Arbetsförmedlingens statistik som Ledarna sammanställt visar att färre en en person, dvs i många fall ingen, söker chefsjobben inom skolan.

Skälen är naturligtvis flera, men en viktig åtgärd är att titta på vilka förutsättningar du har som chef i skolans värld. Som alla chefer i offentlig verksamhet arbetar du i full öppenhet inför alla och ditt jobb kan när som helst bli granskat. Du har ofta stora personalgrupper, med kompetenta och krävande medarbetare, många hundra elever och deras föräldrar som du ska kommunicera med. Ovanpå detta kommer tajta ekonomiska ramar och juridiska krav på myndighetsutövning. Och en lön som inte motsvarar varken arbetsinsats eller ansvar.

Är det då så konstigt att ingen vill ha jobben?

Men för att vi ska kunna återskapa en bra skola, med goda studieresultat och elever och medarbetare som trivs, räcker det inte med höjda lärarlöner och bättre ekonomi.

Det måste finnas engagerade , kompetenta och motiverade chefer i skolan som kan driva utvecklingen!

Omöjligt uppdrag?

/1 Kommentar/i /av

Jag fick ett brev igår. Från en chef på SAAB  Trollhättan.

Vi är många som med hjärtat i halsgropen följer turerna kring SAABs framtid. Vi oroar oss för jobben, inte bara för de tusentals anställda vid SAAB-fabriken, utan också för de många som arbetar hos underleverantörer och i lokalsamhället i den lilla staden vid Vänern. Några bekymrar sig också om ett stolt varumärke som hotar att för alltid försvinna från Sveriges industriella karta. 

Men det som stod i mitt brev har det inte pratats så mycket om, nämligen särställningen hos SAABs alla chefer i samband med hot om konkurs och nedläggning.

Naturligtvis oroar de sig, precis som alla andra, för sitt eget jobb, sin framtid och sin karriär. Men de bär också på medarbetarnas oro. Som chef kommer du nära dina medarbetare och vet många gånger mer än du egentligen skulle vilja om deras privata situation, ekonomiska bekymmer, familjeliv och hälsa.

Cheferna står också nära företaget. Det starka ledarskapet hos SAABs chefer har inte ifrågasatts av någon. Med stort engagemang, vilja och förtroende har man följt utveckling av affärsplaner, satsning på ny forskning och utveckling. Cheferna är de som förmedlar ägarnas framtidshopp och mål och skapar en samhörighet på företaget.

I den bemärkelsen är cheferna på SAAB just nu dubbelt belastade. Chefer är vana vid att inte föra sin egen synpunkt till torgs. Eller som en av Ledarnas medlemmar sade till mig tidigare ” Vi säger inget annat än det företaget säger. Så länge jag är chef står jag bakom de uttalanden som görs”.

Men i den situation som nu råder är det svårt att stå fast vid det. När reaktionen på att lönen betalas ut är lättnad och förvåning, när den  information som ges till cheferna är den vi alla kan läsa om i tidningen och när  hela bolagsstyrelsen avgått, ja då känns det som att man närmar sig gränsen för vad de lojala SAAB-cheferna ska behöva utstå.