Inlägg

Äldreomsorgens chefer i strykklass

/0 Kommentarer/i /av

På en skala över viktiga jobb är jag ganska säker på att chefer inom äldreomsorgen kommer väldigt högt i allmänhetens ögon. De finns där i toppen tillsammans med andra som tar ansvar för de som är svaga, sjuka eller har något annat skyddsbehov. Nästan alla som väljer ett ledarskap inom vård eller omsorg brinner för sitt uppdrag. Och trots det har många av dem fullständigt vidriga chefsuppdrag.

Hur illa det är ställt framgår av en undersökning som Vision presenterar idag. ”Många chefer inom social omsorg har så många underställda att det saknas förutsättningar för ett professionellt ledarskap” sägs det i rapporten som visar att 72% av cheferna har mer än 30 personer underställda. Offentlig sektor förföljs av ett rykte om dålig arbetsmiljö och mobbing och psykosociala problem är vanligare än inom privat näringsliv. Sektorns attraktivitet som arbetsgivare får år efter år låga betyg av unga på väg ut på arbetsmarknaden.

Men måste det vara så?

Nej, för i en annan verksamhet inom kommun och landsting , de tekniska förvaltningarna, är det bara 17% som har fler än 30 medarbetare. Där upplever de flesta cheferna att de har tid att leda och inte för stora personalgrupper.

Är då arbetet svårare, tyngre mer krävande i tekniska förvaltningar än på demensboende eller vårdavdelningar inom omsorgen?

Krävs det längre akademisk utbildning, eller är kanske chef i teknisk förvaltning ett bristyrke?

Eller kan det möjligen vara så att den politiskt styrda verksamheten i Sveriges land ägnar sig åt  diskriminering? Där chefer i kvinnodominerade verksamheter förväntas sköta omöjliga chefsuppdrag medan chefer i uppdrag som domineras av män slipper undan med lägre krav?

Att det är så visar flera exempel, jag har själv bloggat om det tidigare.

Det är dags att ställa krav på vår skattefinansierade verksamhet. Ge chefer rimliga uppdrag oavsett område och sluta att sätta chefer inom vård och omsorg i strykklass!

 

Chefen som syndabock.

/1 Kommentar/i /av

En mycket egendomlig krönika har dykt upp i ICA kuriren, skriven av en reporter vid namn Fredrik Kullberg. Utan att närmare ange orsak spyr han sin galla över det han kallar ”Ledarkulten”. Ledare är i Fredriks artiklel människor som anser sig finare och viktigare än andra och som inte drar sig för att försöka hitta lösningar på andras problem.

Men de är inte samma sak som chefer, för ”Det råder ingen tvekan om att chefer behövs. Men kan vi låta bli att göra så stor affär av dem, snälla?” skriver han vidare. Det är en svårläst och lätt obegriplig spya över människor som vill ta på sig ett ledarskap av något slag och inte döljer det för omvärlden.Det är svårt att förstå vad som ligger bakom. Egna dåliga erfarenheter av chefer eller andra ledare,eller en egen avbruten chefskarriär kanske?

Man kunde kanske bara rycka på axlarna och strunta i alltsammans om det inte var så att Fredriks krönika är en del av det förakt som chefer och ledare alltför ofta får stå ut med som en del av sin vardag.

”Dåliga chefer är orsaken till dålig arbetsmiljö” var en stor nyhet i Danmark i veckan. Utsagan baserade sig på en undersökning som en tjänstemannaorganisation i Danmark låtit göra. Vi har sett det många gånger förr, att man utser chefen till syndabock så fort något inte fungerar på arbetsplatsen. Den logiska reaktionen , att man måste se till att ha väldigt bra chefer när de nu är så himla viktiga, och dessutom ge dem riktigt bra förutsättningar, väntar jag fortfarande på.

I dagens Svd fanns ett annat exempel på hur man gör en chef till syndabock. I en stor intervju med Stefan Jacoby, tidigare VD på Volvo personvagnar, berättar han om hur han i sjuksängen efter sin stroke fick motta en skriftlig uppsägning . Utan vare sig förberedelse eller uppföljning. Tänk er själva vilket ramaskri det skulle blivit om en ”vanlig” anställd hade fått sin uppsägning på det sättet. Men för chefer är det ok, särskilt genom att i efterhand göra Jacoby till ansvarig för Volvos besvärliga situation. Att han inte tar emot det glädjer mig.

”- Jag kan faktiskt inte se att avskedet har att göra med hur jag skötte Volvo. Jag kan inte ansvara för nedgången i Europa på makronivå. ”

Det är inte synd om chefer, varken VDar eller andra. Vi har världens roligaste jobb och vi har valt det själva. Men det innebär inte att chefer ska utses till syndabockar i tid och otid och inte heller att man ska behöva ta emot allmänt sura utbrott från folk som inget vet!

Vem vill bli chef?

/0 Kommentarer/i , /av

I rapporten ”Vem sjutton vill bli chef?” som Ledarna släpper idag speglas synen på chefer och viljan att bli chef hos 4000 unga i fyra nordiska länder. Sverige och Europa står inför stora demografiska utmaningar med en åldrande befolkning. Just nu handlar det mesta om den höga arbetslösheten, men faktum är att många länder snart kommer uppleva en skriande brist på högutbildade och på chefer. I det sammanhanget är ungas vilja och drivkrafter att bli chef jätteviktig. Frågan belyses också i en debattartikel i dagens DI.

Men idag tvekar många unga inför att ta på sig en chefsroll. Skälen till deras tvekan handlar om svårigheten att förena ett ansvarsfullt och krävande uppdrag på jobbet med viljan att bygga en familj och ha tid över för annat. Den tvekan är störst hos de unga kvinnorna, där nästan hälften inte kan tänka sig en chefskarriär.

Unga människor är också tydliga i att de inte vill ta på sig ett uppdrag utanrätt förutsättningar och tillräckligt stöd ifrån arbetsgivaren.

Sammantaget är detta en bekymmersam utveckling som tydligt visar på behovet av att modernisera och förändra chefsrollen. Bättre tydlighet i uppdraget, fler individuella lösningar och en större öppenhet för arbetsgivarna att diskutera förutsättningar och villkor är det som måste till för att unga män och kvinnor skall vilja och våga kliva in i chefsuppdraget.

Fel verktyg skapar fega arbetsplatser

/5 Kommentarer/i /av

I förra veckan var en av de stora inrikesnyheterna att arbetsmiljön och ledningskulturen på Arbetsförmedlingen sägs vara riktigt dålig. Den fackliga organisationen ST har genomfört en anonym enkät där många av de som svarat uppger att de man inte vågar framföra kritiska åsikter av rädsla för repressalier. DN tar upp temat i söndagens ledare och ställer sig frågan om det finns en ohälsosam tysthetskultur som gränsar till feghet på svenska arbetsplatser.

Med de skyddslagar som omger anställningen i Sverige är det svårt att förstå att människor på allvar är rädda  på jobbet. Visst är det lättare att göra sig populär bland chefer och kollegor som en positiv ja-sägare än som en öppet kritisk och ifrågasättande person, men jag har ännu aldrig upplevt att kritik som framförs öppet och med ett gott syfte bestraffas.

Däremot har jag flera gånger varit med om att anonyma enkäter snarare skapar än löser problem.

Missnöje och oro är destruktivt för produktivitet och utveckling, och det är en av chefens viktigaste uppgifter att bygga ett öppet och bra klimat i sitt arbetslag.

Inte alla chefer är lika bra på detta, och ibland handlar det också om vilka förutsättningar som ges. Att som chef för stora medarbetargrupper, 40 och fler är fortfarande vanligt i offentlig sektor, hinna se och bekräfta alla medarbetare är nästan omöjligt. Ett otydligt och frånvarande ledarskap ger grogrund för informella ledare, konflikter och tysthetskultur.

Men problemet löses inte genom anonyma personalenkäter, som ger människor tillfälle att projicera sitt missnöje och sin oro för allt möjligt på arbetsplatsen och på chefen. Och när chefen ska försöka hantera de anonyma synpunkterna väntar bara en ny tystnad.

Att bygga civilkurage hos chefer och medarbetare är ingen lätt uppgift, men det är nödvändigt för att uppnå bra resultat. Och det sker inte genom att uppmuntra anonymt tyckande utan ansvar, det sker genom att ge chefer förutsättningar att arbeta med ett transparant och närvarande ledarskap.

Rovdrift på chefer i offentlig sektor

/4 Kommentarer/i , /av

I Halland, inom äldreomsorgen i Kungsbacka kommun, tycker man inte att chefer bidrar till kvaliteten i verksamheten. Den slutsatsen måste man dra, eftersom antalet chefer kan minskas drastiskt utan att kvaliteten påverkas. Det framgår av en artikel i Norra Halland på lördagen som beskriver planerade neddragningar inom äldreomsorgen.

Enhetscheferna kommer i fortsättningen att ha mellan 40-50 medarbetare, vilket får anses normalt enligt arbetsgivaren. Inom äldreomsorgen vill säga. Enhetschefer inom kommunens mansdominerade branscher som teknik eller plan- och bygg kommer undan med tio medarbetare per chef. Men det kanske bedöms som svårare och mer krävande arbete att leda medarbetare som arbetar med döda ting än att leda de som varje dag ska ta hand om sårbara och svaga gamla människor??

Låt mig bara påminna om den senaste tidens affärer och skandaler inom äldreomsorgen, såväl offentlig som privat. Alltifrån otillräcklig hygien, dålig nutrition till dåligt bemötande och värderingar. Tror någon att dessa problem blir bättre om man tunnar ut bland cheferna?

Vi vet redan att mobbing och dålig arbetsmiljö är vanligare inom offentlig sektor än inom privat, där chefstätheten är högre. Vi vet att offentlig sektor står inför jättelika problem att rekrytera chefer och medarbetare de närmaste åren. Vi vet också att chefer i offentlig verksamhet ( i en undersökning som Ledarna gjort) själva beskriver sitt arbete med ord som; maktlös, lågavlönad och trött .

Är då detta verkligen rätt väg att gå? I en kommun som i sin policy talar om att chefer och ledare ska skapa” ett öppet klimat med bra kommunikation. Ett klimat där tid ges till att lösa konflikter samt för reflektion och eftertanke” .

Vem, jag frågar bara vem, kan och orkar vara en bra och närvarande chef för 50 medarbetare som själva har tuffa och krävande jobb?

Inte jag. Och ingen annan heller.

Ett litet steg för jämställdheten, ett stort steg för mänskligheten.

/1 Kommentar/i , /av

Viviane Reding ger inte upp. I sitt oförtröttliga arbete för att Europas företag ska få mer kompetenta styrelser lägger hon nu fram ett lagförslag om kvotering till bolagsstyrelserna. Det första någonsin, som hon noggrant påtalar i en video från BBC.

Förslaget är något förändrat sedan i somras, så till vida att sanktionerna för bristande följsamhet mot lagen får avgöras nationellt.Sverige tänker rösta emot , och tar därmed ställning för att Sveriges viktigaste företag aktivt avstår från att välja bland den bästa kompetensen till sina styrelser.

I en tid, när allt fokus borde ligga på att utnyttja och engagera alla resurser för att bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv och en stark ekonomi som kan skapa jobb och framtidshopp, väljer svensk regering att passa. Välutbildade och engagerade människor som vill och kan satsa på chefs- och ledarskap på hög nivå kastas bort och ställs på väntelistor.

 Det är uppenbarligen viktigare att inte stöta sig med Old boys network i mörka kostymer än att välkomna framtiden!

Chefernas chef

/0 Kommentarer/i /av

Valet i USA är över och många med mig drar en lättnadens suck. Presidenten i USA och den politik han vill föra påverkar oss alla. I Filippinerna,där jag just befinner mig, var glädjen påtaglig igår. Men oavsett de politiska effekterna är det också intressant att reflektera över den bild av ledarskap som de båda presidentkandidaterna har förmedlat under sina månader av publik exponering under kampanjandet.

Mitt Romney visar upp en klassisk bild av chefen, som vi alltför väl känner igen också från svenska styrelserum och företagsledningar: lite äldre, mycket välputsad, vänlig men iskall. Utstrålar makt i varje stund .

Och så har vi Barack Obama: öppen, lyssnande, i ett ständigt pågående samtal med de som finns runt honom.

Det är ingen slump att många av Obamas väljare återfinns bland unga. Unga människor vill se ett annat ledarskap i samhället och på arbetsplatserna än det som hittills gällt. Obama vågar vara ledare i varje tum. Han förmedlar visioner och framtidshopp, kopplar tillbaka till historien och sätter dagens utmaningar i ett sammanhang som alla kan förstå. Men han vågar också emellanåt visa svagheter och personliga tillkortakommanden på ett sätt som stålmannen Romney aldrig skulle tillåta sig.

Det är hoppingivande att USAs befolkning nu bekräftat valet av en man som personifierar ett modernt ledarskap. Kanske kan hans exempel medverka till den vitalisering av europeiskt och svenskt chefs- och ledarskap som behövs om vi ska få fart på vår ekonomi igen. Ett ledarskap som inkluderar och inte exkluderar.

Att bara prata (om jämställdhet) ger inga resultat

/1 Kommentar/i /av

För ett par veckor sedan var jag i Slovenien och pratade chefsfrågor. I Slovenien har man en mycket positiv bild av Sverige som föregångare i frågor som rör arbetsmarknaden och jämställdhet. Det var därför man med stor förvåning iakktagit de kraftfulla åtgärder som svenska regeringen tagit till för att stoppa EU-förslaget om jämställda bolagsstyrelser, i ohelig allians med andra mörka krafter i Europa.

Jag fick frågan:  Men varför? Ni som kommit så långt inom nästan alla områden, föräldraledighet, förskolor och utbildning. Varför kämpar regeringen och företagen emot att låta jämställdheten genomsyra även ledning och styrning av företag och kommunala bolag?

Och svaret på frågan är ju ganska enkel. När jämställdheten börjar ställa krav på att även makten ska delas – ja då blir det jobbigt.

I dagens DN beskriver man i siffror den sorgliga situationen och låter näringsminister Annie Lööf återigen trosvisst trumpeta ut att ”Samtal och diskussioner är ett effektivare vapen för att uppnå verklig jämställdhet”.

Jaså? Pratat är väl det enda som gjorts i det här landet de senaste åren och se vart det fört oss. Inte ett steg närmare målet!

Nu tänker Annie Lööf bjuda in – observera inte kalla till sig – femton valberedningar från  börsbolag för att prata med dem om styrelsenomineringarna i höst. Och när hon har pratat med männen, för det är sannolikt män eftersom bara 13% av valberedningarnas ledamöter är kvinnor, så går de hem och gör som hon säger. Eller?

Låt oss se sanningen i vitögat. Detta handlar väldigt lite om kompetens, erfarenhet och lämplighet. Det handlar om makt.

Genom sin passiva hållning accepterar regeringen att en liten homogen grupps privilegier bevaras. Men vad värre är,  man accepterar också att Sveriges företag förlorar konkurrenskraft  och dräneras på den bästa kompetensen när många skarpa och välutbildade kvinnor väljs bort . Det, Annie Lööf, är värt att samtala om.

Bättre betyg med bra skolledning

/1 Kommentar/i /av

Detta är inte min rubrik, utan rubriken på en liten notis från TT som fanns i flera tidningar igår. Notisen handlar om en ny rapport från IFAU som behandlar chefernas betydelse för skolans resultat.

I rapporten kommer man fram till det häpnadsväckande resultatet att skolans resultat hänger samman med kvaliteten på dess chefer!!! Inte endast, men i hög utsträckning.

Ibland känner jag mig redo att ge upp. Om det i alla andra verksamheter; företag, offentliga förvaltningar och politik handlar om att leta efter chefer med den bästa kompetensen och låta dem göra ett bra jobb – så varför skulle inte det gälla skolan? Alla vet att chefer skapar resultat i verksamheten genom  gott ledarskap och kloka beslut som byggs på kunskap och insikt. Av ägarna krävs det att man ger en tydlig styrning och klara mål. I skolans fall är målen väl genomarbetade och förankrade på allra högsta nivå.

Så varför slå in öppna dörrar?

Är det kanske för att skolan har misslyckats med att ge sina chefer – aldrig så kompetenta – rätt förutsättningar? Att man inte velat erkänna att de allra flesta chefsuppdragen inom skolorna är för stora, för komplexa och har för dåligt stöd?

Men nu, med svart på vitt i en diger rapport, förväntar jag mig att alla kommuner som menar allvar med att man vill satsa på skolan och Sveriges framtid ser till att skolcheferna får rimliga förutsättningar och det stöd de har rätt att förvänta sig i Sveriges viktigaste chefsjobb!

Stressad? Skyll inte på mig!

/0 Kommentarer/i /av

Ny forskning visar att det inte alltid är chefen som ska ta åt sig då medarbetarna är stressade på jobbet. Nej, det kan lika gärna vara Mor och Far och släktens dåliga gener som gör att vissa stressar upp sig och har svårt att hantera minsta ökad belastning. Enligt en artikel DN finns det forskning som belägger att miljö och omgivning påverkar oss mycket mindre än våra ärftliga förutsättningar när det handlar om att hantera stress.

Stor sak i det kanske många tänker, men för mig och andra chefer med lång erfarenhet av att arbeta med många medarbetare trillar en polett ner. Jag kommer särskilt ihåg en medarbetare i ett ganska enkelt arbete som absolut krävde att få veta exakt vad hennes abetsuppgifter nästa dag skulle vara, annars kunde hon inte sova. Och att ändra något var uteslutet, även om förutsättningarna då var helt annorlunda. Hade hon inte varit så duktig på allt hon gjorde hade vi förmodligen avslutat vår relation ganska snabbt.

Och det frustrerande för mig var att alla de vanliga chefsknepen föll platt till marken. Kompetensutveckling, stödjande samtal eller mentorskap – inget bet på hennes stress.

Men kanske kan jag, och andra chefer, nu finna lite tröst i detta. Vissa rår man helt enkelt inte på!