Inlägg

Lönlöst att satsa på chefslöst!

I dagens Metro står att läsa om ytterligare ett företag, managementkonsultbolaget Centigo, som avskaffat cheferna. I ett tidigare blogginlägg lyfte jag samma typ av ”nytt” fenomen. Men också den här gången är det en sanning med modifikation.

Men innan jag tar det påståendet vidare vill jag ägna några rader åt det som kallas ”det svenska ledarskapet”. Den svenska ledarskapsmodellen har bland annat beskrivits av Vinnova och av Stefan Tengblad, professor i företagsekonomi.  Tengblad menar att svenskt ledarskap är ett demokratiskt ledarskapsideal med platta organisationer och få chefsled.  Det innebär att medarbetarna har en hög grad av självstyrning och möjlighet att påverka beslut. I Vinnovas rapport beskrivs svenska chefer ha fokus på de övergripande målen, att sätta riktning och skapa stödjande strukturer för ett fungerande arbete. De lämnar detaljer och genomförande till arbetsgrupperna själva.

Enligt Vinnova är detta sätt att leda framgångsrikt och röner uppskattning utomlands. Men det finns också de som höjer ett varnande finger för att vi i globaliseringens era är på väg att lämna det svenska ledarskapet. Päivi Riestola uppmärksammar i sin doktorsavhandling hur allt fler företag anammar ledningsmodeller som krockar med den svenska företagskulturen. Hon menar att svenska chefer alltför okritiskt anammar nya managementtrender.

Nåväl, åter till de ”chefslösa” företagen. I Centigo har man alltså avskaffat chefer, men istället satt in ledare vars uppgift är att coacha medarbetare, se till att de har adekvat information samt att de följer företagets affärslogik.  Detta sätter i högsta grad fingret på delar av en traditionell chefs uppgifter. Likaså uttrycks vikten av ledarnas tillgänglighet. Eftersom deras viktigaste uppgift är att stötta medarbetarna måste de också vara tillgängliga och inte låsa in sig på kontoret. Jag frågar mig åter: Är detta något som skiljer sig från en chef?

Min uppfattning är att företag experimenterar med chefsrollen, men oavsett hur de vill beskriva sina organisationer så finns det personer som har ett övergripande ansvar för medarbetare och/eller verksamhet.

Jag undrar vad detta beror på. Kanske lyckas man inte fullt ut leva upp till det svenska ledarskapsidelat? Vill man skapa en illusion av högre delaktighet? Finns det en negativ syn på chefskap och i så fall varför? Har en ledare lägre lön än en chef?

Tala gärna om vad du tänker om detta.

En klapp på axeln till Sveriges chefer

Ikväll samlas ett stort antal människor från företag och organisationer i Stockholm för att hylla det goda ledarskapet: Chefgalan – i tidningen Chefs regi. (Här är hela programmet.) En gala som i över ett decennium har synliggjort och prisat engagerade och kompetenta chefer och ledare.

I sex olika klasser lyfts olika aspekter av chefens uppdrag fram.

Vi på Ledarna delar ut ett pris till Årets Ledarutvecklare. Vi tycker att det är viktigt att lyfta fram de vardagshjältar som faktiskt underlättar för chefen att vara chef. Som tar strid för att chefer måste ha rimliga förutsättningar för sina många gånger svåra uppdrag, som hävdar att ledarskapet är en kompetens som ständigt måste utvecklas och som kämpar för att chefernas betydelse för företagets framgång ska synliggöras.

Genom åren har vi delat ut priset till banbrytande ledarskapskonsulter, till nydanare inom chefsovana branscher och till ledarutvecklare som enträget arbetat inom sitt eget företag eller förvaltning. Allt för att möjliggöra för chefer att verkligen vara chef.

Vem blir kvällens pristagare ? Följ oss på Twitter eller via webben och få på reda på vem som är Årets ledarskapsutvecklare strax efter klockan 20 ikväll!

Barnarbete är chefens ansvar

Igår sände tv4:s Kalla fakta ett reportage om barnarbetare i Pakistan. Dessa barn är ”underleverantörer” till företaget Bulleh Shah, ett företag som ägs av Stora Enso. En svensk chef från Stora Enso uttalar sig och menar inledningsvis att han inte har någon aaaning om att det förhåller sig på detta sätt. Efter en kort plågsam ordväxling där man som tittare förstår vartåt det lutar så blir chefen motbevisad av journalisten och får erkänna att bolaget visst kände till att det förekom barnarbete, men ändå valde att gå in i verksamheten. Valde att gå in i verksamheten, utan att göra något åt det, vill jag tillägga.

Den här händelsen är ju knappast ny eller en engångshändelse utan belyser bara på ett bra sätt komplexiteten för dagens företag och chefernas utökade ansvar. Att göra affärer i länder som Pakistan innebär många risker för ett företag – barnarbete, korruption, brott mot mänskliga rättigheter och arbetsvillkor är några affärsrisker. Man kan inte vara aningslös och ofta räcker inte riktlinjer och uppförandekoder, man måste också ha väl fungerande etisk kompass. Men igen och igen begås samma misstag av många svenska chefer (och utländska med för den delen).

Affärslandskapet har kraftigt förändrats. Nytt idag är transparens och öppenhet, etik och mänskliga värden dock alltid evigt aktuella.  I många länder i världen, framförallt Asien, Sydamerika och Afrika är barnarbete snarare regel än undantag. Stora Enso har till exempel en Hållbarhetsredovisning (bra), dock sägs ingenting i den om situationen i Pakistan. För att vara trovärdig i sitt arbete måste man också lyfta det som är problematiskt eller som man inte lyckats uppnå. Detta förutsätter ju dock att man aktivt arbetar med problemet, vill lösa det och inte sopa under mattan.

Reportaget visar också hur ett företag måste ta ansvar i hela sin leverantörskedja, idag måste företagen ta ansvar både uppströms och nedströms. Att ta ansvar i leverantörskedjan handlar om att samarbeta långsiktigt med leverantörerna för att säkerställa korrekta sociala och miljömässiga villkor. Att samarbeta innebär att se sitt arbete som ett ömsesidigt åtagande och inte bara ett ensidigt kravställande, framförallt på sådana riskfyllda marknader som utvecklingsländernas. Detta är särskilt viktigt för företag med leverantörer i länder där nationella lagar och internationellt accepterade principer och normer för de mänskliga rättigheterna, arbetsrätt, miljö och anti-korruption inte respekteras fullt ut.

Ett utökat samhällsansvar kräver också innovativa lösningar på samhällsproblem där man är verksam. Bara för att ett företag har nolltolerans mot barnarbete så innebär ju inte det att problemet försvinner. Att arbeta kan vara bättre än att prostituera sig, vilket kan vara det enda alternativet för barn som inte ”erbjuds” möjligheten till annat arbete. Dessa barn måste ofta välja mellan pest eller kolera.

Stora Enso skulle kunna till exempel bidra till skolverksamhet och skolgång för utsatta barn. De skulle kunna satsa på att tillsammans med regeringen i Pakistan och andra aktörer upprätta ett väl fungerande returpapperssystem i landet. Kanske erbjuda pant på returpapper som lämnas till företaget? Det skulle alla vinna på, även miljön. Säkert skulle det finnas positiva spinoffeffekter av ett sådant initiativ som skulle erbjuda nya affärsmodeller och arbetstillfällen.

Så vad kan du som chef göra för att försäkra dig om att detta inte händer i ditt företag, att ni inte bidrar till brott mot mänskliga rättigheter och ILO:s konventioner? Oavsett storleken på den verksamhet där du är chef kan och bör du alltid ställa krav på dina leverantörer.

  1. Bestäm först er egen ambitionsnivå. Hur ambitiösa vill ni vara i ert kravställande, vilka krav är relevanta att ställa för er beroende på var de största riskerna och påverkan finns?  Vilka krav kommer ni att ha resurser att följa upp? Hur långt i kedjan ska ert ansvar sträcka sig?
  2. Ta fram en uppförandekod eller riktlinjer: Om din organisation inte har detta så diskutera med ledningen att ni borde ha detta på plats. En uppförandekod är helt enkelt riktlinjer för hur ”ni beter er”. I en uppförandekod har ni som organisation klargjort vad som är viktigt för er och vad ni förväntar er av de ni samarbetar med. En uppförandekod bör vara baserad på internationella ramverk och dokument, som t ex FN eller ILO.  Känns det här för komplicerat så har Svenska Miljöstyrningsrådet skapat ett verktyg som är gratis att använda, det heter CSR-kompassen, där du kan få hjälp med att hantera sociala och miljömässiga utmaningar i leverantörskedjan.
  3. Ställ krav och följ upp dem: Kraven ni ställer kan vara allt från mer grundläggande krav för miljö och arbetarskydd till tydliga krav om speciella märkningar, certifieringar eller klimatkompenserade produkter till exempel. Det viktiga är att ni ställer tydliga krav som kan följas upp och är relevanta, det betyder att om kraven ställs innebär det en verklig förbättring för människor och miljön. Uppföljning kan göras mer eller mindre resurskrävande – till exempel alltifrån att låta leverantören själv besvara ett antal frågor i en självskattning till att ni anlitar tredjepartsgranskare som granskar leverantörerna åt er. I regel är det bara stora internationella företag med produktion i utvecklingsländer som har resurserna och behovet för en tredjepartsgranskning. Mindre organisationer har ofta inte de resurser som krävs men ni kan ändå göra mycket. Kan ni inte själv kontrollera att era leverantörer lever upp till kraven, kontakta er branschorganisation, ofta kan de hjälpa till.
  4. Utvärdera och dra lärdomar i organisationen och tillsammans med leverantörerna, vad lärde ni er, vad kan ni göra bättre eller annorlunda? Att ställa leverantörskrav är att fördjupa en relation med leverantörerna. Var beredd på att skapa en långsiktig relation, det är bra för både din verksamhet och leverantörens.
  5. Kommunicera det ni gör, självfallet vilka brister ni hittar och vad ni gör åt det men även självklart allt positivt det innebär med starka leverantörsrelationer. Detta innebär en förbättring som inte bara känns bra utan också leder till att ni kan marknadsföra och sälja era produkter till en växande konsumentgrupp som efterfrågar schyssta produkter.
  6. Sist men inte minst, se till att börja någonstans, ställ några få men relevanta krav som kan följas upp och som verkligen gör skillnad. Bygg sedan på med flera krav allteftersom ni drar era lärdomar.

Ett tips är att du ställer dig frågan vid varje inköpsbeslut – skapar det här värde för människa, miljö och ekonomi? Svaret på den frågan ska vara ja! Annars gör det inte.

 

Hands off politiker! Låt chefen vara chef!

Den har kommit krypande, känslan av att villkoren i offentlig sektor försämras. Istället för tvärtom, vilket borde varit självklart med tanke på de enorma utmaningar välfärdssektorn står inför. Inte minst avseende behovet av nyrekrytering av chefer.

Det som blir alltmer tydligt är hur dåligt det politiska ledarskapet fungerar i många kommuner. Senaste exemplet är Göteborg, där så många som hälften av cheferna i stadsdelarnas ledningsgrupper har bytt jobb. Och tre av tio stadsdelsdirektörer har slutat. Allt enligt en artikel i dagens GP, där Anki Udd från Ledarna kommenterar så här:

”Många avhopp under en kort tid visar att något inte fungerar riktigt som det ska. En orsak kan vara gränsdragningen mellan politiker och tjänstemän. ”

Bengt Delang, stadsdirektör i Göteborg oroar sig i samma tidning för den stora omsättningen av chefer, men tror inte att gränsdragningen mellan politik och chefer är ett problem.  ” Det är den verklighet vi lever i. Så ser rollen ut. Uppdraget är att leverera det politikerna, våra folkvalda, bestämmer.”

Att politiker bestämmer och chefer levererar är inget som någon ifrågasätter. Politikerna arbetar med varför och vad, cheferna med hur. Det är en läxa som alla chefer i offentlig sektor lär sig tidigt. Men när politikerna börjar gå in på hur-frågorna, kortsluter beslutsvägar och sätter sin kortsiktiga politiska agenda först så blir det omöjligt att leverera som chef. Politiker lever i fyra-årscykler, men styrningen av välfärden måste ses på mycket längre sikt. Ett uthålligt ledarskap är den främsta garantin för effektivitet.

I en undersökning som Ledarna gjorde i höstas svarar så många som  hälften av cheferna att de ser sin handlingsfrihet kringskuren genom otydliga mandat och gränsdragningar. Lägg därtill genomgående sämre chefsvillkor än i näringslivet så är frågan om vem som vill vara chef  i offentlig sektor mer än berättigad.

Att ledarskapet är helt avgörande för kvalitet och effektivitet i välfärden är inget som  ifrågasätts i teorin. Det är praktiken som är problemet. Låt de kompetenta och engagerade cheferna i Sveriges kommuner och landsting vara chefer och håll tassarna borta från verksamheten politiker!

 

Jämställdhet är lätt som en plätt!

Häromdagen kom AllBright rapporten som brukar vara årets humörmässiga sänke. I alla fall för mig som försöker och vill tro att jämställdheten i näringslivet måste komma snart.

Men i år bestämde jag mig att försöka hitta något positivt, och fann vad jag sökte! I en intervju med Anders Karlsson, VD för företaget Allenex som är årets etta på ”Vita listan”, uttrycker han på ett fullkomligt självklart sätt varför de lyckats:

Varför är Allenex ledningsgrupp jämställd?
– Vi har en öppen syn på kompetens när vi rekryterar och då blir ledningsgruppen
jämställd.

Hur agerar ni för att skapa en jämn könsfördelning?
– Människor ser på saker på olika sätt och har olika erfarenheter. Vi vill ha en bred
och diversifierad grupp med olika perspektiv.

Love it!

Just så enkelt är det! Så lyssna nu alla företagsledningar som år efter år kommer med samma gamla slitna ursäkter om bristande kompetens och vilja: Sätt igång nu genast och arbeta efter Allenex metod så slipper ni kvoterings-hot, kompetensbrist och taskiga arbetsgivarvarumärken.

Bara början

Du som känner dig lite förändringstrött – det här blogginlägget är inget för dig.

  • Med nuvarande förbrukningstakt kommer den globala vattenbristen år 2030 att uppgå till 40 procent.  Läget kommer vara som mest allvarligt  i delar av Asien, bland annat  där många svenska företag har produktion och importberoenden.
  • 60 procent av världens ekosystem är överutnyttjade, t ex har 80 procent av bestånden av matfisk idag kollapsat, är överexploaterade eller maximalt utnyttjade.
  • Med nuvarande förbrukningstakt på råvaror behöver vi 1,5 jordklot för att tillgodose våra behov. Vi förbrukar alltså resurserna snabbare än de kan återhämta sig.
  • År 2030 (om 16 år) kommer den globala medelklassen bestå av 4,9 miljarder människor (idag ca 2 miljarder).
  • År 2030 kommer vi vara 8 miljarder människor på jorden, idag är vi drygt 7 miljarder.

Har du hängt med något så när i debatten de senaste åren känner du kanske till dessa siffror. Under flera år har forskare varnat oss för kommande resursbrist av allt från fosfor till olja och mineraler, avgörande för produktion av allt från livsmedel till elektronik. Flera företag känner redan av detta i form av höjda råvarupriser.

Är något av detta relevant för den bransch där du är chef är det troligt att du ändå inte agerat på information av det här slaget. Häromdagen visade ännu en undersökning att endast 25 procent av företagen integrerat hållbarhet i sina strategier och dagliga verksamhet. Det svåra var att få ledningens och högre chefers acceptans. Har vi kanske med ordet vd, verkställande direktör kanske kört fast i att det är den verkställande direktören som ska verkställa, den som ska se till att det blir gjort? Hela idén med ledarskapet är ju att få andra att utföra och leda sig själva.

Chefens ansvar är att utveckla verksamheten och således minimera risker och öka möjligheterna till framgång. Utmaningar av typen ovan kräver kunskap om en snabbrörlig omvärld. Och för att få kunskap om omvärlden måste man ägna lite av sin tid åt att spana och bevaka, prata med andra chefskollegor, medarbetare, kunder och konkurrenter. Våga bryta och byta perspektiv. Att bredda och fördjupa perspektivet på sig själv och sin omvärld är bitvis frustrerande. Det påverkar en individs djupare tankar, känslor och föreställningar, om det måste vi också prata och få tid att reflektera. Allt det här kräver förändringskompetens och mod.

På ett övergripande plan måste företag ställa om med nya affärsmodeller och nya produktionsmodeller. Ett relativt nytt begrepp som har dykt upp under de senaste åren stavas cirkulär ekonomi eller vagga till vagga. Istället för konceptet att ”utvinna, tillverka och kasta bort” så är en cirkulär affärsmodell en möjlighet att sluta systemet i ett evigt kretslopp. Istället för vagga till grav så är det istället vagga till vagga. I en cirkulär ekonomi designas produkter för att kunna återanvändas med hög kvalitet i ett tekniskt och/eller biologiskt kretslopp. Några har redan startat, till exempel Ronneby kommun, svenska jeansföretaget Nudie, sportklädesföretaget Puma och flera andra företag ligger i startgroparna. Se gärna denna utmärkta kortfilm om cirkulär ekonomi (3 min).

Att skapa effektiv resursanvändning kräver så kallad återtillverkning (remanufacturing) av produkter. Utmaningen för svenskt samhälle och näringsliv blir då att skapa nya affärsmodeller, produktut­veckling, produktionssystem, nya system för logistik och kunskap att ta hand om nya arbetsmiljörelaterade problem som är relaterade till återvinning och återanvändning av material och resurser. Framtidens produkter kommer att tillverkas i nya typer av produktionssystem som är sammankopplade med system för produktutveckling, materialåtervinning och återanvändning.

Allt detta är oerhört spännande och lovar mycket gott inför framtiden. Men vägen dit är lång och det kommer krävas mycket förändring och omställning – och så klart ledarskap. Resan har bara påbörjats. Bra chefer med ansvarskänsla, integritet, mod och motivation att vilja utveckla och förändra tillsammans med andra behövs som aldrig förr. Den förändring vi sett hittills är bara en droppe i ett allt surare och utfiskat hav.

Länge leve chefen!

Den senaste tiden har media uppmärksammat företag som avskaffar chefer.  Flera av dem amerikanska. Kanske just därför har de fått mycket uppmärksamhet. Här i Sverige har vi i jämförelse med USA redan plattat till våra organisationer en hel del och redan på 70-talet provade vi i Sverige på självstyrande grupper. En bra översikt om för- och nackdelar med att avskaffa chefen finns att läsa i SvD.

Men härom dagen kunde man läsa om ett svenskt företag i SvD, Björn Lundén information, med 85 anställda som inte har några chefer. Vad jag förstår har det sett ut så under många år.

Nåväl, det är en sanning med modifikation. Grundaren är tillika vd eftersom aktiebolagslagen kräver att en sådan finns. Av artikeln framgår att de flesta beslut tas helt demokratiskt. En person, en röst, oavsett befattning. Men även här finns undantag. Frågor kring vinstutdelning och personliga medarbetarfrågor, såsom arbetsmiljö och rehabilitering, ligger utanför den demokratiska ordningen. Det framgår också att den chefslösa modellen uppvisar vissa svagheter när organisationen växer. Ju fler anställda, desto svårare är det att ha en god överblick över helheten och alla medarbetares uppgifter och ansvarsområden.

I artikeln lyfts naturligtvis betydelsen av medarbetarnas engagemang och delaktighet fram. Vad som förbryllar mig är ett citat av grundaren som tycks vara ett skäl till att han valt den chefslösa modellen. Han säger: ”Jag anser att alla bestämmelser i ett företag bara har ett enda syfte, nämligen att kränka de anställda”. Det får mig att undra hur hans erfarenheter ser ut när det gäller egna chefer. De kan knappast ha varit särskilt positiva.

Själv tror jag inte alls på chefslösa organisationer. Min erfarenhet är att i alla grupper, oavsett vad de är till för, utkristalliserar sig någon form av ledare. Uppgiften må rotera, men nog sjutton finns ledaren där. Det är min övertygelse att en formell organisation behöver personer som har ett uttalat ansvar att se till helheten och skapa förutsättningar för att medarbetarna ska kunna utföra sina uppgifter. Förutsättningar som bland annat innefattar delaktighet, engagemang och inte minst spelregler för att skapa trygghet. Jag ifrågasätter också modellen att alla ska vara delaktiga i alla beslut. Har svårt att se hur det kan vara tids- och resurseffektivt.

Nä, jag vet i alla fall vad jag tycker om chefers vara eller icke vara.

Tror du att din organisation skulle fungera helt utan chefer?

Varför blir det inte som du tänkt?

Visst är det så att allt rör på sig, ständigt och i ett högt tempo med snabba vändningar – om det så är omorganisationer, ett nytt arbetssätt, neddragning eller expansion, nya processer eller rent av en sammanslagning. Många chefer känner igen sig i tankebanor som ”Om det bara kunde lugna ner sig lite, bara för en stund, så att vi kan få XX på plats eller landa i XY från igår”.

I förra veckan höll vi en workshop i Borås,som en del av Ledarskapsresan i förändringskompetent ledarskap. Workshopen handlade om förändring i organisationer och framförallt ditt eget synsätt kring den önskade eller pågående förändringen. För just hur du väljer att se på förändringen präglar det du kommer att göra och i förlängningen det resultat ni, som organisation, i slutändan uppnår.

Omkring 70% av alla förändringsprocesser misslyckas och i de flesta fall beror det på inställningen och beteendet i organisationen och även att man i fler fall glömmer att kommunicera varför man ska göra  förändringen. Att som chef zooma ut och börja reflektera över ditt eget synsätt och inställning till det som görs eller ska göras kan alltså vara en stor del i avgörandet kring om ni lyckas eller inte.

Men det räcker inte med att själv reflektera för att komma i mål. Det behövs fler olika perspektiv och infallsvinklar för att komma fram till en lösning som skapar verklig förändring. Där behöver du hjälp av din arbetsgrupp, av chefskollegor eller andra. Som chef kan det vara lätt att tro att du måste komma fram till alla lösningar och svar själv. Så ser det inte ut i dagens komplexa arbetsliv. Du är beroende av kloka (och galna) tankar från medarbetare och kollegor som var och en har sin unika kompetens och erfarenhet. Det kan också hjälpa att förstå hur människor fungerar, särskilt i förändringssituationer. De beter sig inte alltid som du förväntar dig och framförallt så följer de inga mekaniska lagar utan är ganska oförutsägbara.

Så när du står där och sliter ditt hår och skriker ”Varför blir det inte som jag tänkt?!” kan det vara bra att komma ihåg Bo Ahrenfelts ord:

”Om du som chef vänjer dig vid att betrakta organisationen som ett icke-linjärt, komplext och adaptivt system kommer du ha lättare att förstå, eller i alla fall inte luras att tro att du alltid förstår, vad som sker i organisationen”.

 

Vart tog ledarskapets moral vägen?

Korruption, kriminalitet, dödsfall, mutor, modernt slavarbete (obetalt hårt arbete), hot, brott mot de mänskliga rättigheterna…. vart har moralen tagit vägen? Har känslan för rätt och fel raderats helt? Har gränserna för hur man behandlar andra suddats ut? Eller har rubriken ”etik och moral” tagits bort från ryska management och ledarskapsutbildningar?

Alltför många har fått offra livet i sitt arbete att bygga upp OS i Sotji, andra för att det har velat berätta sanningen eller ifrågasätta det som pågått (Uppdrag granskning tror att omkring 50 journalister har dödats). Och visst är det som Annika Elias skrev år 2012 i frågan om chefens etik  ”Brott och oegentligheter begås alltid av individer, men en korrupt miljö skapas av många. Ansvaret för det grundläggande värderingsarbetet ligger på den högsta ledningen. Om det brister lämnar man fältet fritt för girighet och mänskliga svagheter” Rapporten vi tog fram då hette ”Vart pekar chefens etiska kompass?” och statistiken i den visade bland annat att:

– 96 procent av cheferna anser att de har ett särskilt ansvar att vara en förebild

– Nio av tio chefer anser att de har ett särskilt ansvar när det gäller värderingar och normer om vad som är tillåtet och otillåtet

– Var tionde chef anger att det inte finns en medvetenhet eller diskussion kring bransch – och yrkesrelaterade etikfrågor.

– Ungefär var tionde chef känner till uppgifter om ledningen/ägarna som skulle kunna ge allvarliga konsekvenser om de kom ut.

– Fyra av tio chefer har kommit i kontakt med etiska tvivelaktigheter.Det mest frekvent förekommande är att chefer sett ansvariga blunda för pågående oegentligheter utan att ingripa eller att det upptäckts grava misstag men att ansvariga har valt att se på det genom fingrarna.

Som chef är du en förebild och du har ett ansvar vad det gäller normer och värderingar på företaget där du arbetar. Företagens ansvar är att skapa vinst men också att ta ett samhällsansvar. I början av veckan kom en ny rapport om korruption inom EU, en rapport som beskrivs som ”hisnande”. Rapporten visar att inget land inom EU är förskonat, men att korruptionsläget ser olika ut i olika länder. Sverige är ett av de länder som har minst problem med korruption men Sverige är inte felfritt, något som inte minst förra årets härva kring Telias etablering i Uzbekistan har visat. Igen – det är individer som begår brott, inte organisationer därav vikten av eget personligt ansvar och ställningstagande.

Fråga dig själv: Vad är det du blundar för just nu som kan vara viktigt att medvetandegöra? Vad är det du ser genom fingrarna på som kanske borde tas på allvar? Lever du upp till den förebild du som chef faktisk är! Vilken typ av förebild vill du vara? Åt vilket håll pekar din etiska kompass?

Som chef och ledare ligger ett stor ansvar på dig och kom då ihåg citatet ”With great power comes great responsibility”.

 

Chef och facklig företrädare – går det ihop?

Nu förväntar sig många att jag, som är ordförande i Ledarna – Sveriges chefsorganisation, ska svara ett rungande JA på den frågan. Men om man läser en artikel i fredagens Arbetet som borrar i perspektivet under begreppet ”sidbyte” så ser man att svaret inte är solklart enkelt.

Många kompetenta företrädare blir befodrade till chefspositioner, men alltid under förutsättning att man lämnar sitt fackliga uppdrag. Den grund som behövs för att verka som facklig företrädare eller som chef är snarlik, det handlar om kunskap i arbetsrätt, lagar och avtal och kompetens att se helheter, kunna bygga relationer och skapa förtroende. Därmed borde kanske förutsättningarna att samtidigt verka som chef och företrädare vara de allra bästa men i praktiken fungerar det inte så.

Svenska arbetsplatser berömmer sig av en konsensuskultur som tonar ned motsättningar mellan företagets ledning/ägare och dess medarbetare. I väldigt många fall löser man konflikter med företagets och helhetens bästa för ögonen. Men modellen skulle inte fungera så bra om inte parterna var hyfsat jämnstarka och det fanns en ömsesidig förståelse för att det är en dialog mellan två olika intressen.

I denna modell måste du som chef inse att det är företagets intressen som kommer först och det är där lojaliteten måste finnas. Därför är det nästan omöjligt att ena stunden vara med och ta fram planer för avveckling och omorganisation och nästa stund i en förhandling företräda chefskollegor  som drabbas.

Det finns de som klarar det, inom Ledarna har vi många förtroendevalda på arbetsplatserna som år efter år klarar den svåra balansgången. Men återväxten är klen och kanske måste vi inse att chef och facklig företrädare är en tulipanaros som även i fortsättningen kommer vara vacker men sällsynt.