Inlägg

Hur leder man i en virtuell verklighet?

/0 Kommentarer/i , , , /av

Jag tror inte någon av oss förstår hur snabbt teknikutvecklingen går just nu.

Du tar på dig din tröja som du köpte för två år sedan, tar med matlådan med falukorven enligt din mammas recept från sjuttiotalet och cyklar iväg till samma jobb som för sex år sedan. Men under ytan och runt omkring oss pågår en revolution. Teknikutvecklingen går allt snabbare.

Tekniken har nu kommit så långt att det inte är den som sätter gränserna för vad som är möjligt, utan vi människor. Det är vad vi människor kan acceptera, socialt, sociologiskt och psykologiskt, som utgör begränsningarna.

I min vänstra hand har jag injicerat ett microchip. Tekniskt sett så skulle jag kunna ha nycklar, pass, betalmedel, busskort och passerkort under huden på mitt chip. Men så långt har inte myndigheters och företags rutiner kommit ännu. Och kanske inte min acceptans heller. Det är ju lite kul att få en stämpel i passet vid passkontrollen i Montenegro. Så ännu så länge ligger bara mitt visitkort och lite länkar på chipet.Tomas chippade hand

Men det kommer att gå fort nu. Och vad händer då på våra arbetsplatser? Många kommer att bli rädda och obekväma medan andra kommer att se oändliga möjligheter.

Som chefer i en snabbt föränderlig värld vill vi ofta vara med och förbättra och utveckla. Det kommer att ges oändliga möjligheter att utveckla människor, mötesformer och arbetsplatser. Som chef får man nog vara medveten om att olika medarbetare och organisationer kommer att vara olika mottagliga för den här utvecklingen. För att inte tala om de krav det kommer att ställa på våra lagstiftare och politiska beslutsfattare.

Det finns en lång rad frågor som kommer att ställas på sin spets de närmaste åren:  Var går gränsen mellan arbete och fritid? Hur säkerställer vi individers integritet när allt går att göra, följa och registrera? Vad är etiskt försvarbart när nästan allt är möjligt? Behövs arbetsplatser i traditionell mening på andra ställen än inom tillverkningsindustrin? Vem anställer dig, eller kommer du att hyra ut dina tjänster? Hur finansieras välfärdssamhället om t ex skattebetalande taxichaufförer ersätts av självkörande bilar? Vad innebär ”Sverige” eller nationsgränser över huvud taget i en digitaliserad, global värld?

Vad kan vi kräva av våra medarbetare? Att de opererar in ett chip i vänsterhanden för att komma in på arbetsplatsen? Att de ständigt är tillgängliga? Att vi kan följa deras promillehalt? Att vi kan följa deras puls och syreupptagning så att vi kan hjälpa till och varna ifall de håller på att bli sjuka?

Utvecklingen kommer att leda till en polarisering, såväl bland ledare som bland medarbetare, mellan de som bejakar, driver på och experimenterar och de som avvaktar, tvekar och kanske känner sig otrygga.

Det enda vi kan vara helt säkra på är att det går mycket fort nu och att det ställer höga krav på cheferna att skaffa sig kunskap om teknikens möjligheter och risker. Just nu pågår Stockholm Tech Fest där olika teknikentreprenörer diskuterar framtidslösningar. Deltagarna borde i högre grad bestå av chefer och politiska beslutsfattare.

Finns det verkligen ett svenskt ledarskap?

/0 Kommentarer/i , , /av

Vi gillar att slå oss för bröstet över det vi kallar ”det svenska ledarskapet” och en del hävdar till och med att det är trendsättande, och att svenska chefer är högt efterfrågade utomlands. Men kan vi verkligen tro på, att i en värld där mer än 99 procent av människorna inte är svenskar, så är det vi som hittat lösningen på alla ledarskapsproblem? Och vad är i så fall den unika komponenten, den som inte chefer i andra länder använder sig av?

Frågorna blev högst aktuella för mig idag när Ledarna drog igång vårt första introduktionsprogram för invandrade chefer och ledare. Vi har kallat det Managers´Express, eftersom syftet är att påskynda vägen mellan ankomst och chefsjobb.

Sverige behöver chefer. Vi behöver chefer med kunskap, engagemang och gärna lite erfarenhet. Vi behöver också chefer som kan hantera komplexiteten på en modern arbetsmarknad, där människor med olika kultur, bakgrund och förutsättningar ska samarbeta för att prestera och leverera varor och tjänster med hög kvalitet och relevans. Svenska arbetsplatser är redan nu fulla av medarbetare med de mest skilda bakgrunder – men cheferna är nästan alltid svenska.

Att som invandrare få jobb som chef, även om du kommer med ett cv som är nedlusat av fina utbildningar och långvarig erfarenhet, är i stort sett omöjligt. De flesta företag och offentliga verksamheter ser med stor skepsis på kompetens som förvärvats i ett annat land. Och samtidigt som det finns branscher som skriker efter chefer – finns det många bland de som kommit till Sverige de senaste åren som inget hellre vill än att få bidra med sitt kunnande och sin arbetsglädje som chefer.

Jag tror att vi har målat in oss i ett hörn med vår stolthet över ”det svenska ledarskapet”. Visst finns det delar i ledarskapet som är kulturellt präglat, som synen på hierarkier och på ålder till exempel. Det finns givetvis också lagar, regler och föreskrifter som är unika för ett land och relevanta för chefens uppdrag. Men allt det kan man lära sig på ganska kort tid, och allra bäst lär man sig det genom att få arbeta.

Det mesta i ”det svenska ledarskapet” är generellt. Förmågan till kommunikation, att kunna entusiasmera medarbetare och locka fram det bästa ur dem, att kunna arbeta strategiskt, målmedvetet och långsiktigt – det är komponenter i ledarskapet som inte är unikt svenska utan finns hos kompetenta chefer oavsett var de kommer ifrån.

Så låt oss fortsätta att vara lite stolta över oss själva och det vi har, men samtidigt öppna dörren lite vidare och släppa in människor som förutom att vara duktiga chefer också kan berika oss med andra perspektiv och erfarenheter. Och göra Sverige och vårt ledarskap ännu lite bättre.

Det lackar mot kongress

/1 Kommentar/i , /av

Visserligen hävdar min grekiske morbror att alla ord kommer från grekiskan. Men när det gäller ”demokrati” så är jag benägen att tro honom.

Även om olika former av demokrati säkert förekom långt innan grekerna började träffas på torget nedanför Akropolis, så var det de som formaliserade och satte ett namn på styrelseformen.

Genom århundraden därefter har detta sätt att fatta gruppbeslut visat sig överlägset. Demokratiskt styrda organisationer har blomstrat och demokratiskt styrda samhällen har varit framgångsrika genom att skapa mer tillväxt, fred och trygghet för människor än andra samhällen.

Demokrati ska dock inte förväxlas med konsensus. I en fungerande demokrati har alla invånare eller medlemmar en rätt att uttrycka sin mening och rösta fritt på det som de anser bäst. Man har däremot ingen rätt att få som man vill. Eller ens en rätt att bli lyssnad på. Där är det majoriteten som bestämmer. Som medlem i en demokrati har du också en skyldighet att delta i det demokratiska arbetet. Åtminstone om du vill påverka. Deltar du inte riskerar du att någon annan bestämmer åt dig.

Demokrati ska heller inte blandas ihop med ledarskap eller chefskap. Det enda demokratiska inslaget i t ex ett företag är bolagsstämman eller möjligen vissa beslut i företagets styrelse om styrelsen väljer att arbeta så. I övrigt är de flesta chefer utsedda för att just fatta beslut och leda.

Med de här brasklapparna och pekpinnarna undanstökade är det nu dags att aktivera Ledarnas högsta demokratiska beslutsorgan: kongressen. Den 25-26 maj 2016 sammanträder Ledarnas kongress.Inför detta öppnar vi redan nu våra demokratitorg nedanför vårt Akropolis:

På vår kongressida på webben kan du hitta all information du behöver om kongressen. Du kan t ex skriva motioner, eller kommentera andras motioner. Så småningom kommer du som är kongressombud även att anmäla dig här.

På Facebook har vi en öppen grupp där du får korta uppdateringar och vi hoppas på samma livliga debatt som inför förra kongressen.

Spännande och intressanta tider ligger framför oss. Chefs- och arbetsmarknaden kommer att fortsätta att utvecklas i hög takt med globalisering, polarisering och teknikutveckling. I detta finns många utmaningar och möjligheter. Så ta chansen att påverka Ledarnas framtid och inriktning. Ta några minuter och ”knalla ner till torget” då och då och räck upp handen och gör din röst hörd.

 

Kommer industrinormeringen kännas lika självklar om 10 år?

/2 Kommentarer/i , , /av

Maria ElinderÅter i kontorsstolen efter tre intensiva dagar i Almedalen. Försöker reflektera och landa tankar som föddes någonstans där i virrvarret och myllret i Visbys gränder och ruiner. Mycket är sig likt men några aha-upplevelser och intressanta spår kom ändå upp under dagarna.

Seminarierna om lön och lönebildning handlade i mångt och mycket om märket och inflationsmålet. Märkesdiskussionerna mynnade som vanligt ut i att ”det har tjänat oss väl” under en längre tid och att ”de som skriver på sifferlösa avtal lika gärna kan abdikera eftersom all makt hamnar hos arbetsgivaren”. Många diskussioner rörde Sveriges låga inflation och hur den kommer att påverka avtalsrörelsen. Arbetsgivarna tycker att inflationsmålet är för högt för att följa och arbetstagarna att det är ett bra riktmärke för löneökningarna framöver. Inga direkt nyheter alltså.

Men igår fick jag äntligen lite livslust igen när jag var på Teknikföretagen och Industriarbetsgivarnas seminarium ”Därför ska den konkurrensutsatta industrin sätta nivån för löneutvecklingen”. Jag gick dit med något tunga steg och tänkte att jag nu kommer att få se samma panel säga det som de alltid gör, speciellt inför avtalsrörelsen. Men förvånad blev jag. Istället för att presentera Anders Weihe, Niklas Hjert och Veli Pekka Säikkälä, som vanligtvis alltid ingår i grundpanelen presenterade moderatorn tre chefsekonomer som fick säga sitt i frågan. Inte bara är det ovanligt att man bjuder in utomstående till panelen för att diskutera ”vårt” märke utan även att det var tre kompetenta kvinnor som inte flankerades av någon man som var inbjudna av industriföreträdarna.

Felländer, chefsekonom Swedbank beskrev att hon saknade visioner om vad som ska driva Sveriges konkurrenskraft på sikt. Hon tryckte även på att det saknades investeringsvilja, vi har för stora utdelningar i Sverige – I Silicon Valley är det nästan fult med utdelning… Hon pratade även om att frilansarbete och osäkra anställningar ökar enormt i andra länder – vad betyder det på sikt för lönebildningen och märkessättningen.

Öster, chefsekonom på Länsförsäkringar tyckte att parterna låste sig vid att bara prata om arbetskostnaderna, måste få till en mycket bredare diskussion om vad som ökar industrins konkurrenskraft på lång sikt. Även om systemet har tjänat oss väl kan vi inte ha kvar ett gammalt system för evigt när omvärlden förändras.

Winsth, chefsekonom Nordea frågade sig om industrins normerande verkan skulle kännas lika rimligt om tio år? Tjänstesektorn går starkt. Det system som tjänat oss väl kanske inte längre är lika perfekt. Avtalsparterna måste lyfta blicken och se att omvärlden har förändrats. Hon nämnde också att hon kände att man som utomstående inte gärna fick tycka till om märkessättningen. Ifrågasätter man modellen får man en käftsmäll.

Alla tre tryckte på att vi måste titta framåt och inte bakåt när vi reflekterar och kanske på sikt reviderar lönebildningsmodellen, titta på omvärldens påverkan på vår arbetsmarknad och vad det kan ha för betydelse på lönebildningen och hur vi sätter lön framöver.

Ledarna har länge saknat ett plattform för att diskutera framtida scenarier på lönebildningen, så att få höra dessa diskussioner i Almedalen gav både energi och nyfikenhet på om det finns flera som skulle vilja lyfta blicken från avtalsrörelsen och våga se framåt. Ledarna kommer därför att under hösten bjuda in intresserade visionärer till en lönebildningsdag som fokuserar på framtiden och de längre perspektivet, istället för att fastna i debatter med monologfokus inför april 2016.

Trevlig sommar!

Äntligen diskussion om lönebildning!

/0 Kommentarer/i /av

Unionens Philippe Fernström bloggade igår och nämnde två seminarier som jag anordnade i Almedalen – det gör mig lite stolt – att det Unionen väljer att ta med sig från Almedalens 2300 seminarier var just dessa två.

Philippe döpte sin blogg till ”Modernt är inte synonymt med bra”. Jag har varit med i avtalsförhandlingar i över 10 år och även jag har hunnit tröttna på epitetet ”moderna avtal” eftersom att det i min synvinkel händer väldigt lite av modern karaktär under förhandlingarna. Det vet Unionen och det vet vi. Det är därför tråkigt att av allt det som Unionen skulle kunna tänka sig blir frustrerade över under Almedalen är det att Almega, Ledarna och Akademikerna väljer att diskutera hur vi skulle vilja modernisera avtalen. När jag inför seminariet i somras frågade folk på stan om de hade kollektivavtal på sin arbetsplats eller vad de trodde att ett kollektivavtal innehöll så var det inte många som kunde svara. Så vi kan väl vara rätt överens om att samtliga parter på svensk arbetsmarknad har misslyckats med att kommunicera vad det är vi åstadkommer i avtalsrörelsen – vare sig det är moderna eller omoderna kollektivavtal som vi förhandlar fram.

Philippe nämner också frågan om märket som han ställde mig i Ledarnas paneldebatt ”Ursäkta, vem satt min lön?” Jag kommer ihåg frågan eftersom att Unionen ställde  samma fråga, genom olika bulvaner, på samtliga seminarier jag befann mig på under Almedalen. Till skillnad från Phillippe kommer jag också ihåg svaret. Jag sa att det alltid kommer att finnas ett märke för vilken löneökning som samhället kommer att tåla även i framtiden men jag vet inte om det är så att siffran ska präglas in i de centrala avtalen. Det finns andra aktörer som har kompetens att räkna ut vad samhället tål i totala löneökningar än industrins parter.

Men det jag tar med mig från Almedalen är att jag är så glad att diskussionen kring lönebildning äntligen har kommit igång ordentligt – jag tror att vi kan göra något riktigt bra av den!

 

Surt sa räven?

/0 Kommentarer/i /av

I dagens SvD skriver Roland Poirier Martinsson en krönika med efterdyningar efter Almedalsveckan. Huvudbudskapet är att det är en tillställning med risk för mer eller mindre korrupta samarbeten där otydliga roller skapar grogrund för osunda relationer. Och allt sker till ackompanjemang av ”gourmetmat och vin” . En ”tivolivariant av demokratiskt samtal”.

Ursäkta men vad pratar han om? Har vi varit i Visby samma vecka?

Jag, Ledarna och de flesta andra Almedalsdeltagare kan se tillbaka på en vecka av hårt slit, dålig mat och ännu sämre sängar. Nästan ingen jag pratar med har tillgång till hotellrum utan bor inhysta i flerbäddsrum, lunchen består av en macka i flykten och mingelmaten är i bästa fall ätbar.

Men vi kommer hem fyllda med spännande intryck, oväntade möten och nya kunskaper. Trötta men glada i förvissningen om att det demokratiska samtalet, som Martinsson fnyser åt, är starkt och levande.

De som är där är alla oerhört angelägna om att vara tydliga med identitet och budskap – det är liksom själva poängen med veckan- och de samtal jag deltar i bygger på tydliga spelregler och en vilja att skapa dynamik mellan olika intressenter och åsikter.

Men för den som har till ambition att ”vandra runt bland försäljningsbås och bardiskar” och möjligtvis, misstanken smyger sig på mig, inte ges den uppmärksamhet som journalister brukar förvänta sig, kanske inte veckan tillför så stort värde.

Almedalsveckan blir nämligen, som så mycket annat, precis vad du gör den till. För egen del kan jag bara beklaga att samtalet och engagemanget inte är lika öppet och fritt i samhället resten av året.

En udda fågel?

/1 Kommentar/i /av

I början av varje år sprids en rad rapporter och statistik om vad som hänt det gångna året. Så även när det gäller antalet medlemmar i fackliga organisationer. När Ledarna i början av veckan berättade att vi återigen sett en kraftig tillväxt av chefer som vill vara medlmmar hos oss, kommenterades detta i TCO-tidningen med uttryck som ”Ledarna är en udda fågel i den fackliga världen”. Ett lite tvetydigt omdöme, men jag bestämde mig raskt för att tolka det positivt.

För Ledarna är en udda fågel vid arbetsmarknadens fågelbord, eftersom de personer som är medlemmar hos oss alla är chefer och alltid i minoritet på arbetsplatsen. Som chefer är våra medlemmar oftast lika lojala (ibland mer) med företaget än med sig själva. Vi är också udda eftersom vi kallar oss en chefsorganisation, och det är en fågel som inte tidigare funnits.

I vår tolkning är en chefsorganisation något som utvecklar och stödjer chefer i allt som har med arbetslivet att göra. Vare sig det handlar om att på ett bra och respektfullt sätt säga upp en medarbetare, ta fram en ny kvalitetspolicy för företaget man jobbar på eller få hjälp med att granska sitt eget anställningsavtal så ska man kunna hämta stöd och råd hos Ledarna. Vi kan möta alla chefens frågor utan att hamna i konflikt med andra medarbetare, eftersom vi bara är till för chefer.

Ledarnas fjäderdräkt växer sig allt tjockare och vi får mer dun för varje år. Genom ihärdigt PR-arbete har vi lyckats lyfta fram viktiga chefsfrågor i dagsljuset och fått fjädrarna att synas bättre.

De flesta av våra nuvarande medlemmar har kommit under de senaste tio åren och förra året var mer än hälften av de chefer som sökte medlemskap tidigare oorganiserade. Det visar tydligare än allt annat att det finns ett behov av nytänkande bland arbetsmarknadens organisationer. Talgoxar och gråsparvar är trivsamt och hemvant, men nya tider kräver   en mer färgsprakande fjäderdräkt och en större variation i fågelvärlden.

 

Tjuv och polis i chefernas värld

/0 Kommentarer/i /av

Vilken ung chefskandidat som intervjuas för sitt första ledaruppdrag tänker på att ställa frågan om vilket stöd som finns för chefer som i sitt uppdrag kommer i kontakt med brottslighet?

Det vilar en oskuldsfullhet, eller är det kanske aningslöshet, kring frågor om brott och oetiskt beteende kopplat till chefsrollen. Men ett är säkert: De allra flesta chefer kommer behöva hantera frågor som rör medarbetares, överordnade chefers eller kanske rent av eget bedrägligt beteende eller brottslighet.

Sveriges chefer är beredda att axla rollen som förebild, men väldigt många får inte det stöd de behöver för att kunna agera. På Ledarnas seminarium i Almedalen idag diskuterades frågan om chefens roll i bekämpning av korruption.

Psykologen Andreas de Klerk pratade om vikten av att chefer med stöd i ryggen av sitt företag vågar sätta ner foten och agera kraftfullt, ja rent av auktoritärt, mot oetiskt beteende. Den konsensuskultur som i andra lägen alyfts fram som det rätta sättet att leda kan i vissa sammanhang leda till otydlighet och osäkerhet. Om chefen abdikerar från att tydligt peka ut vad som är företagets rätt och fel lämnas medarbetare och kollegor i sticket och korruption och oegentligheter kan breda ut sig.

I chefens ansvar ingår att stå upp för företagets  värderingar. Men det kräver att uppbackning och stöd finns på plats och att företagets ledning inte duckar för svåra frågor. Chefer kan stävja korruption – vem annars om inte dom?