Inlägg

Begrepp som förvirrar

Med jämna mellanrum dyker frågan om skillnaden mellan chef och ledare eller chefskap och ledarskap upp. När jag möter studenter, eller nyligen utexaminerade personer, som intresserar sig för organisation och ledarskap är frågan nästan ofrånkomlig. Forskare är en annan grupp som menar att begreppen förvirrar och som har ett starkt behov av att sortera vad som hör till vad. Senast i raden är Bengt Klefsjö, professor vid Luleå tekniska universitet, som i en debattartikel i Kvalitetsmagasinet dessutom hävdar att vi på Ledarna, som företräder chefer men heter Ledarna, bidrar till denna förvirring. Han citerar också hur begreppen uttolkas av olika aktörer, bland annat med citat från Ledarnas webbplats.

Mats Alvesson är ytterligare en forskare som ägnat detta stor uppmärksamhet. I ett debattinlägg i SvD nyligen, undrar han om ledarskap är något chefer över huvud taget ägnar sig åt. Alvesson har tillsammans med andra forskarkollegor ägnat begreppen stor uppmärksamhet bland annat i Ledarskapsboken, som jag varmt rekommenderar för den intresserade och nu senast i boken När ledarskapet krackelerar.

Men är det här en fråga som behöver ägnas tid och kraft? Både ja och nej, beroende på vilket perspektiv du intar. Forskare och praktiker har olika utgångspunkter när det gäller frågan. För att forskare ska kunna undersöka, observera eller studera något fenomen är det avgörande att vara mycket distinkt i sin frågeställning. Det innebär att tydligt definiera vad det är du ska studera och minst lika viktigt att avgränsa din frågeställning, det vill säga vad det är du väljer bort. Detta är en förutsättning för att forskningen verkligen fokuserar på det som är avsikten och att förhindra att studien växer till fullständig ohanterlighet.

Praktiker och i allra högsta grad chefer å andra sidan, har inte alls samma behov av att särskilja begreppen chef och ledare. För chefer är dessa begrepp så tätt sammantvinnade att det knappast är meningsfullt att ägna det en tanke, en icke-fråga. För chefer är det självklart att ledarskapet är en förutsättning för att nå framgång i sitt chefsuppdrag.

Lee G Bolman och Terrence E Deal menar att ledarskap är en aktivitet, inte en position. I boken Nya perspektiv på organisation och ledarskap beskrivs detta med ett målande exempel:

”Man kan vara ledare utan att vara chef och många chefer skulle inte kunna ’leda en patrull sjuåringar till glasskiosken’ (Gardner 1989).”

Så min fråga till dig som är chef:

  • Är det här något du ofta funderar på och är det betydelsefullt för dig att begreppen hålls isär?

 

 

Kvinnor är väl som folk är mest

”Kvinnor är väl som folk är mest”, konstaterar Maria Ludvigsson i SvD idag. Ja, så är det naturligtvis. Desto konstigare är det då att kvinnor inte alls har samma möjligheter eller sannolikhet att bli chef och ledare.

Sveriges chefsorganisation Ledarna ställer sig bakom kravet på en lagreglerad kvotering till börsbolagens styrelser. För det är ju som Maria Ludvigsson själv skriver i sin ledare att det inte leder till sämre lönsamhet om kvinnor ges samma möjlighet till karriär som män.

Tvärtom riskerar vi att missa en massa talanger om vi fortsätter att normrekrytera enbart ur halva befolkningen. Bilden av att en lyckad chef eller företagsledare är en vit, svensk man mitt i livet måste förändras om vi inte ska förbise de bästa och mest lämpade kandidaterna.

Historiskt så vet vi idag att vi på motsvarande sätt gått miste om stora kvinnliga vetenskapsmän eller för den delen kvinnliga konstnärer för att de enligt den tidens anda ansågs bättre lämpade att stanna hemma och föda åtta barn och laga mat åt den store manlige konstnären. Idag borde vi veta bättre. Nämligen att kvinnor är som folk är mest. Och därför ska ha samma möjligheter till utveckling som andra.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

Du kan också tycka till på:

Min Ledarna-idé

Måste ledare vara helgon?

Med jämna mellanrum dyker de upp på radarn, de som fuskat med skatten, tagit emot mutor eller generösa avgågsvederlag, eller glömt att läsa regler för bidrag.

Ibland handlar det om riktiga brott som kan bevisas och dömas, ibland om felaktiga anklagelser som borde dö sotdöden men som envisas med att klibba fast på personen i all framtid. Och ibland, kanske, om vanligt slarv.

Någon gång är det alldeles vanliga människor, men oftast om vi läser om dem i tidningen är det höjdare, chefer och ledare  inom politik och näringsliv som väckt tredje statsmaktens intresse. Och i kören av anklagande röster hörs nästan alltid någon som försvarar beteendet med att vi måste kunna acceptera svagheter även hos de som vi givit vårt förtroende. Ingen är helt ”ren”, vi vill väl inte ha helgon som våra ledare utan människor som levt ett händelserikt liv?

Nej helgon vill vi inte ha, för helgon vänder sig bort från världen och drar sig undan. Men däremot människor som lever fullt ut i samhället med de normer och beteenden som är grunden för vårt gemensamma samhällskontrakt och som gäller lika för alla.

Jag vill ha politiker och företagsledare som är ärliga, öppna och framförallt hederliga. Jag vill inte ha politiker och företagsledare som gör pudlar och betalar tillbaka när man ertappas.

En chef och ledare behöver inte vara helgon men man ska kunna vara en förebild. Annars förtjänar man inte sitt förtroende.

Semesterstängt ledarskap?

En blond norsk terrorist har vållat mänskligheten något av det mest vidriga som går att föreställa sig. Det norska ledarskapet med Stoltenberg i spetsen hyllas för sitt agerande medan vår egen statsministers ledarförmåga får kritik.

Det kan kännas futtigt och mycket tidigt att diskutera ledarskap kopplat till detta ofattbara.  Men det är samtidigt just i krisen som allt ledarskap ställs på sin spets och dess betydelse blir som mest tydlig. Det gäller såväl företagsspecifika kriser som lokala och nationella.

Därför är den mediedebatt om politiskt ledarskap som pågår i både DN och Sveriges Radio angelägen och viktig.

Peter Wolodarski är chef på DN:s ledarredaktion och skriver initierat om vårt behov av ledarskap i tider av kris. Han menar att statsminister Reinfeldt varit alltför frånvarande i en situation då ett nationellt ledarskap behövs för att visa att demokratin lever och inte på något sätt slagits ned av onda krafter. För att dämpa den oro, rädsla och chock som finns även i Sverige.

Han får mothugg från Timbro-ledaren Roland Poirier Martinsson som förstår om Reinfeldt valt en låg profil för att inte framstå som någon som plockar poäng för egen vinning. Poirier Martinsson menar att vi i Sverige ändå klarat av att sluta upp bakom norrmännen och ge dem vårt stöd.

Personligen tror jag mer på Wolodarskis linje. Det symboliska värdet av den högste chefens närvaro i stunder av allvar är något ingen ledare har råd att abdikera från. Ett skickligt ledarskap har byggt många av det svenska näringslivets stora internationella framgångar men det tas alltför ofta för givet eller viftas bort som nån form av ”mjukt” ämne.  

Statsministrars och andra offentliga ledares agerande är normerande för allt annat ledarskap. Vilken linje man tror på är inte det viktigaste. Det är diskussionen om vad bra chefer och ett gott ledarskap kan göra för skillnad som det behövs mer av.

Monica Berling

Våga!

Sorgsen känner jag mig idag, efter nyheten om att Schweiz röstat ja till ett lagförbud mot minareter. Schweiz som är demokratins vagga i Europa, om än med lite skeva medar om man tittar ur jämställdhetsperspektiv.
Vad är det som gör människor så rädda och otrygga att man inte kan välkomna andra åsikter och andra uttryck för kultur och religion? Och varför är man så osäker på styrkan i sin egen kultur och sina egna värderingar att man försöker hålla emot förändring med lagstiftning?
Alla människor med minimal kunskap om historien vet att det inte lönar sig att försöka mota utveckling med förbud.Det enda som fungerar är att försöka förstå drivkrafterna bakom en förändring och försöka förena det bästa av två världar.

Om några dagar börjar det stora klimatmötet i Köpenhamn. Från att från början ha handlat om hantering av ett gemensamt globalt problem så går skiljelinjerna nu knivskarpa mellan oss storkonsumenter av jordens resurser i västvärlden, och de länder som bara är i början av sin utveckling. Rättmätiga krav på lika tillgång till jordens resurser kommer att framföras.

Är det tillåtet att drömma en kort stund? Drömma om att jordens folkvalda ledare för en enda gång skull tog risken att inte bli omvalda och vågade fatta beslut som gör det möjligt att fortsätta livet på jorden, även för våra barnbarn.Istället för att hålla fast vid sitt eget och sätta upp staket mot andra.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna