Inlägg

Pinsamt DN!

På Sveriges viktigaste debattsida, DN-debatt, breder  idag en professor ut sig med budskapet att Sverige kommer vara ett jämställt land redan under 2020-talet. Han belägger det med att dra ut strecken i två diagram som visar statistik på hur hemarbetet och förvärvsarbetet för män respektive kvinnor förhåller sig till varandra, samt samma streck i ett diagram som beskriver föräldraledigheten.

Så var det klart! Alla rödstrumpor kan byta till blått och alla börsbolagsstyrelser kan andas ut!

Han erkänner visserligen att de stora strukturellt betingade löneskillnaderna mellan män och kvinnor sannolikt inte kommer ändras, men nämner inte med ett ord hur vi ska gå från lite över 20% till 50 % kvinnliga chefer i privat näringsliv  på tio år. Eller hur vi ska få fler än fyra kvinnliga VDar i börsbolagen. Eller för den delen hur vi ska få bolagsstyrelser som är sammansatta av både män och kvinnor.

Det är väl fint att någon förmår att glädja sig åt hypotetiska framsteg.

Vi andra får fortsätta att oroa oss över hur framtiden för våra söner och döttrar kommer se ut i ett land som tycker sig ha råd att kasta bort hälften av all tillgänglig komptens

Jag ville bara påminna er

”Vi ser påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Kommer ni ihåg vem det var som sa det här?

Det var moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann som sa det till Ekot i januari 2010 apropå att M:s syn på jämställdhet hade förändrats och att partiet, om man inte kom till rätta med könsfördelningen i börsbolagens styrelser, kunde tänka sig lagstadgad kvotering till 2014.

Vi var många som hoppade till av förvåning och glädje när det här historiska uttalandet kom. Det var början på en nyttig avpolitisering av kvoteringsfrågan och gjorde tydligt att kvotering ju inte är speciellt värdeladdat, utan bara ett redskap för förändring. Det skrev Annika Elias och jag en debattartikel om ihop med Camilla Wagner och ett gäng näringslivstoppar efter Almedalsveckan förra året.

Jag ville bara bara påminna er.

Okej då, jag kanske också nämner Schlingman-uttalandet lite på grund av den här artikeln och Sverker Martin-Löfs uttalanden i Svd idag.

Ibland måste man liksom först bjuda på något hopfullt, smart och tänkvärt för att läsaren sen ska orka ta till sig något som känns hopplöst, förlegat och mossigt.

Klara Adolphson

Det är dags nu kungen

Jag gillar återvinning. Så därför ska jag återvinna ett blogginlägg jag skrev i november förra året. Redan då tyckte jag det var dags för kungen att abdikera från sitt chefsuppdrag. Det har blivit ännu mera dags

Av Monica Berling den lördag 27 november 2010:

Läser i DN att allt fler vill att kungen abdikerar till förmån för kronprinsessan Victoria. Oavsett man är rojalist eller ej är detta en lysande idé! Även en och annan republikan skulle kunna blidkas.

I senaste riksdagsvalet visade svenskarna skepsis till en kvinnlig statsminister. Personligen anser jag att det faktum att Socialdemokraterna kandiderade med en kvinna som statsministerkandidat är ett av skälen till deras misslyckande.

Nu har kungen chansen att göra en samhällsinsats. Genom att släppa fram sin dotter, en ung kvinna som lyckats vinna folkets hjärta, och låta henne bli landets statschef kan vi få en viktig förebild för en modern chef. På så sätt kan vi träna oss på att se en kvinna på en hög chefstjänst. Och vänja oss vid att så kan en chef också se ut. Utan kvotering kan vi bryta mark på denna djupfrusna tundra.

Alla delar inte min syn på att det är dags för kungen att lämna över. Det är gulligt att höra hur intervjuade i DN:s reportage tycker att Victoria bör få ha sitt äktenskap och barnafödande i fred några år till innan hon kliver upp på tronen. Hon ska inte behöva ha ytterligare en arbetsbörda utöver att vara förälder.

Förebild för unga

Även där kan kungen göra en samhällsinsats. Unga människor i Sverige idag vill inte bli chefer. Inte ens de smartaste hjärnor som vi utbildar vid landets universitet är särskilt sugna på en chefsroll. De vill ha både ett aktivt yrkesliv och ett aktivt privatliv. Och de ser inte att det går att få i en chefskarriär. Så som den är utformad av 40-talister och har ärvts av oss 60-talister.

Att vara chef är ett yrke. Vad är det som säger att i just det yrket behöver man jobba mer än en normal arbetsvecka? Det finns i princip en enda sak som alla Sveriges chefer är överens om: att jobba mindre.

Så, Hans Majestät Konungen, s’il vous plaît: låt Victoria kliva upp på tronen och ge henne rimliga förutsättningar att både sköta jobbet som statschef och ha ett privatliv. Och bli en moderniserad förebild för hur en chef kan se ut och arbeta. Konungen har ju förståelse för betydelsen av ett ungt ledarskap genom sin stiftelse.

För Sverige i tiden.

Monica Berling

En halv procentenhet per år

En halv procentenhet per år. Så mycket har andelen kvinnliga styrelseledamöter i börsbolagen i EU ökat de senaste sju åren. 1 av 10 styrelseledamöter är kvinna och bara 3 procent av de verkställande direktörerna i EUs börsbolag är kvinnor.

Igår gick EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding ut och gav bolagen ett år på sig att själva lösa detta. Om så inte sker kommer kvotering att införas redan 2012.

I en debattartikel i Dagens Industri förklarar Reding att argumenten för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna aldrig har varit starkare. När vi ska ut ur recessionen måste vi återställa EUs konkurrenskraft på global nivå och då kan vi inte stänga ute kompetens från styrelserummen.

Målen ska vara väl tilltagna anser Reding. 2015 ska andelen kvinnor i styrelserna ligga på 30 procent och senast 2020 på 40 procent. ”Det är dags att krossa glastaket en gång för alla” slår Reding fast.

Initiativet är mer än välkommet. Men kommer näringslivet i Europa inse allvaret i situationen och kommer de klara att nå målen på egen hand? Ja, det får det närmaste året utvisa.

Kvotering är mer än en symbolfråga!

”Jag tänker aldrig låta mig kvoteras” utropar riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz stolt på SvD Opinion idag. Och ändå är det paradoxalt nog förmodligen det hon är. Inte alls på grund av bristande kompetens utan tvärtom för att hon med sin unika kompetens verkligen tillför något till politiken.

I politiken arbetar man nämligen sedan ganska många år tillbaka med kvotering. Några partier har uttalat det i form av det lite töntiga ”varannan damernas” , andra tillämpar det utan att prata så mycket om det. Och det ska vi vara väldigt glada för!

För i politiken, och i stor utsträckning i politiskt styrda verksamheter, har man insett att om man väljer bort halva befolkningen när man rekryterar styrelser, nämnder och chefer så kommer man missa en hel massa unik, individuell kompetens.

Just det har Sveriges näringsliv inte fattat. Där envisas man med att kvotera in  mindre kompetenta män bara på grund av deras kön.

Kvotering till bolagsstyrelserna är en bara en liten symbolfråga som hotar att överskugga annat viktigt jämställdhetsarbete, säger Jessica Rosencrantz vidare. Jag har tidigare köpt det resonemanget och menar fortfarande inte att det löser alla problem. Jämställdhetsarbetet måste fortsätta på alla samhällets arenor till dess att män och kvinnor verkligen fullt ut betraktas som individer och inte som representanter för sitt kön.

Men om det bara är en liten symbolfråga, varför då detta envisa motstånd? Handlar det inte i själva verket om den yttersta makten över människors liv, makten över jobb och tillväxt?

Många andra länder har insett att konkurrenskraft och utveckling förutsätter att ett lands bästa och skarpaste personer engageras i ledning och styrning av näringslivet oavsett kön. Sverige är ohjälpligt på efterkälken och dagens inlägg från riksdagen ger inget hopp om förändring.

Jag skäms över Sverige.

”Hälften av befolkningen är kvinnor. Styrelser som enbart består av män har ingen demokratisk legitimitet”

Orden är forskaren Drude Dahlerups, i en artikel i dagens SvD som beskriver frammarschen av kvoteringsfrågan inom EU. Efter Frankrikes beslut i januari och chockartade avslöjanden om tillståndet i näringslivet i den andra av EUs jätteekonomier, Tyskland, har debatten på allvar tagit fart inom EU.

EU-kommissionen har frågan högt upp på dagordningen och riktigt tunga politiker av båda könen har härsknat till på näringslivets passivitet och obstruktion.

Vad har då den svenska regeringen att säga till detta?

Nyamko Sabuni står hårdnackat fast vid sitt imponerande beslut att inte göra något alls. Hon hänvisar till”misslyckandet” i Norge, där 70 kvinnor nu finns på 300 styrelseplatser. Inte så illa tycker jag, med tanke på att tesen är att det inte finns några kompetenta kvinnor alls.

Jag skulle kunna leva med Sabunis inställning till kvotering, om hon på allvar var beredd att vidta andra åtgärder. Men  Sveriges regering lutar sig tillbaka  och fokuserar på genusfördelningen i förskolan eller på att få fler kvinnor att starta småföretag inom vård och omsorgssektorn (varför inte inom stål och metall?) istället för att våga angripa den centrala frågan om mäns och kvinnors lika värde när det gäller att styra och leda Sveriges näringsliv.

Jag skäms.

Kvotering är ingen quick-fix!

Vi är många som frågar oss varför det går så långsamt med jämställdheten bland chefer. De allra flesta män som jag pratar med tycker precis som jag att det är ett stort problem, som på sikt hotar kompetensförsörjning och lönsamhet i verksamheten. 

I tisdagens DI presenteras forskning från Stanford Institute of Economic Policy Research som gett mig ytterligare en pusselbit till problemets lösning. Forskarna har undersökt hur män respektive kvinnor reagerar när kvinnor ökar sitt inflytande och erövrar maktpositioner i företaget. Kvinnor tenderar att stanna, men männen drar och med dem försvinner den status och det löneläge som vi idag förknippar med manligt dominerade arbetsplatser.

Orsaken till att männen väljer att lämna, är enligt forskningsrapporten, inte grundad i att man befarar att få sämre utveckling själv, utan därför att man har andra preferenser. Man vill helt enkelt inte jobba med kvinnliga chefer som överordnade eller kollegor i någon större omfattning. Rapporten slår också fast att motståndet är starkast bland äldre och högutbildade män.

Forskaren menar att statliga ingripanden, t.ex i form av lagstiftning om kvotering är viktiga för att stödja arbetet för jämställdhet. Men hon visar också att det inte räcker.  Om det största motståndet mot kvinnliga chefer finns i inställningen hos några av deras manliga kollegor, måste vi parallellt med lagstiftningen fortsätta med det betydligt svårare arbetet med attitydpåverkan. Annars löper vi risken att lagstiftningen blir kontraproduktiv och segmenteringen av arbetsplatserna ökar istället för att minska.

Vi har allt att vinna på att arbeta för en bättre jämställdhet bland sveriges chefer. Men problemets komplexitet har fått ytterligare en dimension.

Sveriges näringsliv i bakvattnet

Just nu kom nyheten att Frankrike ansluter sig till de länder som ser värdet av att använda den bästa tillgängliga kompetensen när det gäller att leda och styra landets företag. Man inför därför en lag som ska göra bolagsstyrelserna jämställda genom kvotering.

Diskussioner om lagar och regelverk i den riktningen förs just nu i många andra länder, däribland Tyskland, Belgien och Holland. På alltfler håll inser man att om vi vill ha ett innovativt, expansivt och konkurrenskraftigt näringsliv, så måste politikerna ta ansvar där inte näringslivet klarar det på egen hand.

Jag rör mig ofta i näringslivssammanhang och bland beslutsfattare. Inte sällan är jag helt ensam kvinna eller i stark minoritet. Och inte nog med det, det finns heller inga unga , inga invandrare, och ingen som sitter i rullstol. Sverige framstår alltmer som en gubbighetens högborg där alla i näringslivet är stöpta i samma form.

Hur blev det så? Vi som så desperat vill framstå som moderna och framtidsinriktade? Som haft ett modernt och jämlikt utbildningssystem, varit först med att få alla att använda IT-teknik och skapat möjligheter att resa och komma hem med nya intryck. Och här sitter vi nu och blir omsprungna av det ena konservativa landet efter det andra.

För mig är det obegripligt att inte ägarna på egen hand ser de möjligheter som ligger i att få tillgång till ny och spännande kompetens i sina företags styrelser. Men det är ännu mer obegripligt att inte Sveriges riksdag i just denna frågan sätter ner foten. Hur länge ska vi vänta på ett jämställt näringsliv?

Innovation kräver kvotering

”Vi har inte tid att flamsa och tramsa, vi behöver se lite resultat här.” Det är lätt att få panik när man inte se ljuset i brainstormstunneln. Vi känner oss mer seriösa om vi har kontroll över anletsdragen.
Men faktum är att 1500 företagsledare menar att kreativitet är den i särklass viktigaste ledarskapskompetensen. Detta i en undersökning gjord av IBM som presenterades för några månader sedan. Kreativitet kommer i undersökningen långt före både integritet och globalt tänkande.

Professionalitet behöver omdefinieras. Hela vårt existensberättigande i västvärlden beror ju på hur pass spjutspetsiga och innovativa vi är. Vi har inga andra möjligheter att konkurrera på den globala marknaden. Det har de här företagsledarna världen över fattat. Otroligt märkligt då att svenska styrelser fortfarande domineras av vita, heterosexuella, medelålders män. Hur kreativa, transparenta och nytänkande kan de bli? Om innovation och tillväxt är målen så är kvotering medlet.

Vi är fast i bilden av att vi är världens mest jämställda land. Det verkar bara tyvärr vara så att vi är på väg att bli omsprungna. Norge, Nederländerna, Spanien och Island har redan infört kvotering. I Frankrike ska ett förslag som är bra mycket tydligare än Norges snart passera senaten. Sarkozy vill att varje beslut som tas i en icke könsneutral styrelse ska ogiltigförklaras.

Idag talade Marit Hoel, CEO på Center for Corporate University i Norge, på Ledarnas värderingsdebatt om jämställt ledarskap i Almedalen. Hon menar att innovation skapas när företagen på allvar tar sitt sociala ansvar. Genom att låta börsbolagens styrelser få fungera som slutna manliga rum för ett fåtal utvalda tar vi en enorm risk. Om vi inte öppnar upp för kompetens och nytänk i styrelserna hamnar vi ohjälpligt på efterkälken.

Rörande omtanke

En rörande omtanke visar styrelseproffset Mats Qviberg (SvD fredag 5 feb) oss kvinnor när vi tycker att det vore intressant att delta i ledning och styrning av Sveriges företag.

Det är nämligen inte alls intressant, utan tvärtom svårt och tufft och inget som passar för kvinnor. Istället uppmanar han unga kvinnor (och unga män?) att satsa på sin linjekarriär under småbarnstiden, det passar mycket bättre.Sitta i styrelser ska man göra när man blivit gammal och klok.

Det är lätt att raljera över farbröder som inte ser den kraft och kunskap som finns i yngre generationer, men egentligen är det djupt tragiskt att åsikter av detta slag fortsätter att ta plats och exponeras.

Slentrianmässig tillsättning

Jag är den första att hävda att företagens styrelser, och självklart dess ledning på alla nivåer, behöver kompetens. Men när kompetens till chefsjobb och styrelser aldrig på allvar prövas utan tillsättningar sker slentrianmässigt och baserat på gamla unkna nätverk, riskerar vi företagens konkurrenskraft.

Först när chefsuppdrag och styrelseplatser tillsätts med individer som har vilja, lust och kompetens, kommer vi utnyttja hela styrkan i Sveriges näringsliv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna