Inlägg

Annika Elias

Ett guldläge för Industrivärden

10d06486-0753-46c4-8b9a-b6c62e308888Idag kom så nyheten som många av oss väntat på ett tag: Industrivärden byter ledning.

Industrivärdens ordförande har gjort sig känd för att vara en bestämd och tydlig motståndare inte bara mot kvotering till bolagsstyrelser, utan också mot att överhuvudtaget diskutera behovet av att ledning och styrelse i Sveriges största företag speglar samhället i något högre grad. Det finns inga kompetenta kvinnor och frågan är inte angelägen, har han sagt i en rad intervjuer och porträtt.

Som en händelse publiceras idag en lista över 800 kompetenta och intresserade kvinnor som är beredda att kliva in i bolagsstyrelser. Det är kvinnor med just den bakgrund och erfarenhet som Industrivärden och en rad andra dinosaurer i branschen efterfrågar: De har rätt utbildning, lång erfarenhet av affärsdrivande verksamhet och kunskap om styrelsearbete.

Så ta nu chansen Industrivärden! Välj bland all tillgänglig kompetens i fortsättningen och inte bara i hälften när ni ska rekrytera nya människor till ledning och styrelse. Slå oss med häpnad och visa att ni och era bolag finns mitt ibland oss, år 2015, när kvinnor och män på snart sagt alla andra områden betraktas som likvärdiga kandidater.

Jag vill att vi bygger ett jämställt arbetsliv

2149040-confident-female-executiveJag lägger snart ner. Jag orkar inte. Jag är man. Jag har två söner. För mig personligen, och i ett kort perspektiv kanske männen lika gärna kan fortsätta att dominera yrkes- och affärslivet. I alla fall om jag bortser från att ett mer jämställt arbetsliv skulle ge effektivare företag och ett bättre fungerande samhälle.

Alice Teodorescu med flera konservativa debattörer gör det inte lätt för mig. Deras starka drift att hålla saker vid status quo förvägrar dem att se den kvotering som redan sker. Den administreras visserligen inte av lagstiftaren, men kvinnor väljs i många fall bort på kollektiv grund.

Det är nästan ingen som är ute efter ”lika utfall”, men eftersom vi har mycket långt kvar till ”lika rättigheter och belöning” så måste vi göra något. Ett instrument, bland många, är att könskvotera till börsbolagens styrelser. Signalvärdet i detta vore mycket stort och det skulle även skapa viktiga förebilder för kommande generationer av ledare.

Alice Teodorescu har rätt i att kvinnor inte är ett kollektiv. Men idag behandlas de ändå som ett kollektiv. Man bedömer dem utifrån att de tillhör gruppen ”kvinnor”. En grupp, som ställd mot gruppen ”män”, utgör en större risk för den anställande parten. Och därmed får de betala riskpremien för att vara kvinna. Lägre lön, lägre arbetstid och sämre karriärmöjlighet.

Naturligtvis vore det bättre, som Torun Nilsson skrev i Dagens Industri häromdagen ”att män på allvar börjar ta sitt ansvar för familjeprojektet utöver föräldraledigheten, att arbetsgivare vänjer sig vid det och att vi alla medger att det tar tid att ha en familj. Då kommer konkurrensvillkoren på jobbet att bli mer lika.” Det är ju dit vi vill. Men hur ska vi ta oss dit?

Ledarna har två förslag: kvoteringslagstiftning till börsbolagens styrelser samt en ytterligare individualiserad föräldraförsäkring.

Hur har dagens Industri tänkt att lösa det? Vad vill Alice Teodorescu och Torun Nilsson se för utveckling? Och i vilken takt? Vilka är metoderna? Sitta och vänta? Medan vi män fortsätter att kvoteras in i ytterligare en generation?

Karriär eller familj?

2149040-confident-female-executiveSvenska Dagbladets debattsida Brännpunkt skriver idag Nima Sanandaji att ”kvinnor i Sverige arbetar färre timmar än män, vilket bidrar till klart färre kvinnor på de högsta posterna”. Det är säkert sant. Men det är också förbluffande enögt. Det finns en rad faktorer som bidrar till att Sverige har en lägre andel kvinnliga toppchefer än många andra länder. En av de allra viktigaste anledningarna väljer skribenten helt att bortse från.

I Sverige behöver du inte välja bort familj och barn för att kunna arbeta och ha en karriär. I exempelvis Tyskland (och säkert även i Baltikum, som Sanandaji tar upp) finns det därför fler kvinnor som helt och hållet har prioriterat karriären i stället för familjebildandet. De beter sig mer som män traditionellt har gjort.

Därför finns det naturligtvis även fler kvinnor på ledande befattningar i dessa länder. Många gånger är de väldigt medvetna om att ska du göra karriär och nå de främsta befattningarna så är det omöjligt i deras länder att kombinera detta med att skaffa barn och bilda familj. Det beror i varierande grad på både kulturella faktorer och strukturer som socialförsäkringssystemens utformning.

Den här begränsade valmöjligheten för kvinnor är något vi har försökt att bygga bort i Sverige, och verkligen inte något att sträva efter. Det är därför viktigt att komma ihåg detta när man jämför länder som Nima Sanandaji gör.

 

Annika Elias

Carl B Hamilton – you made my day!

Carl B Hamilton (Bild: Riksdagen)I den långa rad av intervjuer med partiernas frontnamn som publiceras i medierna inför valet har Carl B Hamilton (bilden), ekonomisk talesperson för FP, fått utrymme i SvD. Han säger en hel massa saker om vilka jag inte har någon åsikt  (åtminstone inte här), men han får också frågan om en av näringslivets avgörande framtidsfrågor: bristen på jämställdhet i ledningen för Sveriges största bolag.

”Ska kvinnor kvoteras in i bolagsstyrelser?”

Svaret han ger är så avväpnande:

”Jag tror att det är ofrånkomligt eftersom näringslivet självt inte förmår kvotera. Vi vill inte ha det så.”

För svårare än så är det inte. Om man på politisk nivå ser att gamla fördomar och omedvetna strukturer innebär att inte Sveriges näringsliv till fullo utnyttjar den kompetens som står till förfogande för att utveckla konkurrenskraftiga företag och verksamheter, ja då måste man göra något åt det.

Man kan inte decennium efter decennium arbeta för att skapa förutsättningar för män och kvinnor att bidra lika mycket till samhällsbygget för att sedan luta sig tillbaks och acceptera att ett tillstånd som var begripligt för femtio år sedan permanentas på de högsta nivåerna i bolagen.

Vi vill inte ha det så!

Birgitta Ohlsson och jag har fått nog!

I en artikel i dagens SvD tillkännager Birgitta Ohlsson, regeringens EU-minister och en välkänd förkämpe för jämställdhet och mångfald, att hon har fått nog. Eftersom utvecklingen går så ”satans sakta” ansluter hon sig till oss som förespråkar kvotering till bolagsstyrelser som ETT av de medel som måste användas för att få ordning på den bristande jämställdheten inom näringslivet.

Birgitta Ohlsson har tidigare myntat devisen att Europa har världens bäst utbildade hemmafruar. Även om inte det kan sägas gälla för Sverige i någon högre grad ser vi också här ett makalöst slöseri med kompetens då inte välutbildade kvinnor släpps fram till chefs- och styrelseplatser. Makt, omedvetenhet och slentrian gör att företag – och i viss utsträckning offentliga förvaltningar – väljer i en snäv krets då man rekryterar. Istället för att fokusera på kompetens och engagemang väljer man alltför ofta någon man känner igen sig själv i.

Imorgon presenterar Ledarna rapporten ”Stängda dörrar till de högsta chefsnivåerna” där vi beskriver den sorgliga situationen bland cheferna i det som en gång var världens mest jämställda land. Rapporten finns att läsa på webben imorgon.

Kvotering löser inte alla problem, långt därifrån. Men det är en av alla pusselbitar som måste på plats om vi inte vill acceptera att vänta i decennier på att kvinnors och mäns kompetens värderas lika när det gäller att leda och styra. Om man inte vill acceptera att det går så satans långsamt!

Jämställdhet är lätt som en plätt!

Häromdagen kom AllBright rapporten som brukar vara årets humörmässiga sänke. I alla fall för mig som försöker och vill tro att jämställdheten i näringslivet måste komma snart.

Men i år bestämde jag mig att försöka hitta något positivt, och fann vad jag sökte! I en intervju med Anders Karlsson, VD för företaget Allenex som är årets etta på ”Vita listan”, uttrycker han på ett fullkomligt självklart sätt varför de lyckats:

Varför är Allenex ledningsgrupp jämställd?
– Vi har en öppen syn på kompetens när vi rekryterar och då blir ledningsgruppen
jämställd.

Hur agerar ni för att skapa en jämn könsfördelning?
– Människor ser på saker på olika sätt och har olika erfarenheter. Vi vill ha en bred
och diversifierad grupp med olika perspektiv.

Love it!

Just så enkelt är det! Så lyssna nu alla företagsledningar som år efter år kommer med samma gamla slitna ursäkter om bristande kompetens och vilja: Sätt igång nu genast och arbeta efter Allenex metod så slipper ni kvoterings-hot, kompetensbrist och taskiga arbetsgivarvarumärken.

Har Spendrup lyft på locket?

I en ovanligt fånig krönika i dagens SvD hävdar Thomas Gür att det faktum att tre kvinnor (varav bara en fortfarande i livet) lyckats ta sig till toppen är bevis för att kvinnor kan. Alla vi som menar att förhållanden i omvärlden påverkar mäns och kvinnors möjligheter och förutsättningar har fel – om man bara anstränger sig tillräckligt så går det. Det är Golda Meir, Margaret Thatcher och  Angela Merkel bevis på. Och ingen av dessa kvinnor var minsann feminister, vilket ytterligare talar till deras fördel.

Det är inte utan att man tar sig för pannan.

Är det numera legitimt i den svenska debatten att bortse från historia, ekonomiska förutsättningar, traditioner, attityder och värderingar? Dessa så förkättrade strukturer.

När Jens Spendrup stjälpte ur sig att kvinnor med kompetens redan har det utrymme de förtjänar var vi många som drog efter andan. Inte för att han tycker så , det var ingen större överraskning, utan för att han faktiskt sa det, och därmed blottade en total okunskap om hur världen ser ut. Nu verkar det som att han startat en trend.

På ett sätt är det bra att konflikten blir tydliggjord. Mellan de som är nöjda som det är, tycker att saker kan få ta sin tid och att det är upp till individen att kämpa själv. Och oss andra som på fullt allvar tror att vi får ett bättre samhälle när individer kan göra sina egna val och använda hela sin potential och inte har lust att vänta längre på det. Ett samhälle där ledarskap och karriär, föräldraskap och omvårdnad värderas lika utifrån förmåga och vilja  – oavsett kön.

Att män och kvinnor ska behandlas lika och få samma förutsättningar  handlar  inte om att vi tror att kvinnor ” är så förtryckta av den förmenta könsmaktsordningen att de bara kan inta en offerroll ”. Det handlar om att vi i Sverige och Europa vill ta tillvara all den kraft och kompetens att leda och driva verksamheter som står till buds. Inte bara lite drygt halva.

Sluta arbeta för jämställdhet så löser det sig själv. Eller?

Idag skriver Lars Oxelheim på DN Debatt att lösningen på ojämställdheten i svenska bolagsstyrelser är att helt enkelt välja bort de ”inhemska kvinnorna” och istället rekrytera amerikanska kvinnor.
På så sätt menar Oxelheim, kommer mångfald och jämlikhet att bli en självklarhet. Jo, han skriver så; jämlikhet kommer bli en självklarhet.
Han har identifierat att det finns en mycket ”homogen kärna av likformiga manliga styrelsemedlemmar” och att de borde få välja fritt vem de ska låta vara med i gruppen. Och om de är tvungna att välja en kvinna så ska de välja amerikanska kvinnor framför svenska.
Och homogent är det. Den färska rapporten ”Lika barn leka bäst” visar tydligt att vita män som är ingenjörer eller ekonomer är de vanligaste styrelsemedlemmarna när det kommer till börsbolag . I precis släppta ”Kvinnor och män i näringslivet” från Statistiska centralbyrån finns fler siffror att räkna på. Styrelserna i Sverige idag har i genomsnitt 23 % kvinnor och 77 % män.  Av alla företag har 79 % mansdominerade styrelser.

Men att lösa upp denna kärna av vita, medelålders, svenska män är inte vad Lars Oxelheim tycker vi ska göra. Eftersom han inte har ett strukturellt perspektiv och därmed missar att ojämställdheten handlar om makt.
För faktum kvarstår att om det ska komma in fler kvinnor måste män kliva av, ner, åt sidan. För det är nog som Oxelheim skriver, inte någon bra lösning att utvidga bolagsstyrelserna så det blir större grupper för att på så sätt skapa en kvantitativ jämställdhet. Men det är också det enda jag håller med om. För hans lösning att skapa jämställdhet och till och med jämlikhet genom att helt skippa arbetet med just detsamma, är en av de mest fantastifulla lösningar jag hört.
Skippa strävan efter att skapa jämställdhet för att skapa jämställdhet, så sköter sig resten själv.

Såhär ett knappt år innan valet finns en del initiativ kring hur Sverige ska lösa problemet med de extremt mansdominerade bolagsstyrelserna. Förslagen verkar bli fler ju mer jämställdhetsministern och andra politiker talar om att det går för långsamt; inte kvotering ännu, men kanske senare. Utgångspunkten är ofta att näringslivet själva kan justera detta utan att politiken ska behöva blanda sig i. Men inte mycket händer. Argumenten är fortfarande detsamma, trots debatten som då och då blossar upp i media.

Vanligaste argumenten mot kvotering
1. Det kommer lösa sig av sig själv bara tiden går. (Inget område inom jämställdhet har någonsin löst sig själv. Ofta har politiken gått först med lagstiftning och före-under-efter detta har många arbetat hårt och länge med att förändra normer, attityder och det dagliga arbetet.)

2. Det finns för få kompetenta kvinnor. (Idag är kvinnor mer välutbildade än män.)

3. Politiken ska inte blanda sig i näringslivet. Äganderätten måste väga tyngst. (Incitamenten för bolagen är inte tillräckligt starka för att de ska lösa det på egen hand, bolagskoden följs helt enkelt inte och det finns inga som helst konsekvenser om allt fortsätter som vanligt. Det vill säga utan att i praktiken förändra mot mer jämställdhet.)

Men hur kan det fortsätta vara såhär? Vi är hälften män och hälften kvinnor och vi är hyfsat överens om att kvinnor och män är lika intelligenta och kompetenta och vi är dessutom för rätten att alla ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter . Kvinnor är mer utbildade än män idag så kompetensen finns och forskning finns som säkerställer att heterogena grupper är mer kreativa, konkurrenskraftiga, innovativa, effektiva och därmed konkurrenskraftiga. Med rätt ledarskap naturligtvis.
Lösningen är istället att lösa upp just den här homogena kärnan av likformiga män, just för att få in andra kompetenser, erfarenheter och perspektiv. Det gäller att få in kvinnor och det gäller att få in andra än vita män som är ingenjörer eller ekonomer. Och hittills finns det inget initiativ, inga metoder som övertygat mig om att näringslivet sköter detta själva.

Så – välkommen kvotering för skillnad på riktigt. Och välkommen ett ledarskap på alla nivåer, som också leder för jämställdhet och mångfald och inte bara räknar huvuden.

Och för tydlighetens skull en liten ordlista om det är någon som blandat ihop begreppen:
Jämställdhet: Att kvinnor och män har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.

Jämlikhet: Jämlikhet är ett vidare begrepp än jämställdhet och innebär att alla människor ska vara lika inför lagen och ha samma rättigheter oavsett etnisk tillhörighet, kön, ålder, tro, funktionsnedsättning etc. Jämlikhet berör alla människors lika värde.

 

Ledare som är redo att leda

Fler kvinnor till maktpositioner – en fråga som faktiskt börjar återkomma ganska regelbundet i våra medier. Den här veckan släppte både Allbright stiftelsen sin rapport ”Lika barn leka bäst”, en kartläggning av homogeniteten i svenska styrelser och Battle of the Numbers, där Sveriges tio största företag utmanats att tänka nytt kring jämställdhet, hade idag sitt slutevent på Berns i Stockholm (den fullständiga slutrapporten kan man ladda ner från deras hemsida imorgon, fredag). Samtidigt rapporterar Tyskland om att de inför könskvotering (som fler länder gjort innan dem) till bolagsstyrelser och vice ordförande i EU-kommissionen Viviane Reding skriver på DI debatt om glastaket som hindrar kvinnor i Europa att nå toppositioner i näringslivet. Och igår godkände parlamentet kommissionens förslag om att lagstifta om kvotering av företagsexterna styrelsemedlemmar i börsnoterade företag i EU.

Det rör på sig med andra ord. Och med tanke på alla olika initiativ som nu sker hoppas jag verkligen att det ger effekt. På riktigt. Initiativ på alla nivåer och i alla former behövs. Men det jag saknar i diskussionerna är maktdimensionen – hur ska det faktiskt gå till? Idag sitter flest män på maktpositioner och strukturer och normer som mäter kvinnor och män utifrån olika måttstockar finns överallt och övertygelser kring biologiska skillnader mellan män och kvinnor finns i varje organisation.
Frågan om jämställdhet är en fråga om makt och värderingar. Två delar som hänger mycket tätt ihop – och hur ska vi kunna förändra det långsiktigt?

En person som pratar initierat om det här är jämställdhetsminister Maria Arnholm.
– I see leaders who are ready to lead, sa hon på Battle of the Numbers slutevent idag när hon lyssnat på de tio företagsledarena och några av de kvinnor i företagen som drivit projektet i hamn.
Hon påminde också om att inget jämställdhet kommer av sig själv, utan att förändringar alltid föregås av hårt arbete.

Med andra ord – kom igen chefer – ni spelar en mycket stor roll, inte minst genom att lämna ifrån er makten så att vi kan få en mer jämställd värld!

Enfalden regerar i svenska företag

Kvotering till bolagsstyrelserna är på tapeten igen. Ovanligt nog, eftersom den frågan bara brukar dyka upp när Bolagen håller sina stämmor på våren och väljer om samma gamla utdaterade gubbgäng till styrelse igen. Då brukar det pustas och stönas ett tag i media- och sedan är allt som vanligt igen.

Även jag har vant mig, även om jag ibland påminner mig den förvåning jag kände när jag som nyvald ordförande, och med ett förflutet i offentlig sektor, upptäckte att näringslivet bara består av slätkammade svenskfödda män, nära eller över pensionsåldern och med samma utbildning. Från en hyfsat könsblandad sektor gick jag in i något som lika gärna kunde vara Sverige 100 år tidigare.

Anledningarna till att man nu diskuterar att bryta den sekelgamla kvoteringen av män till styrelserna och ersätta den med rekrytering baserat på kompetens istället, är tre.

Allbright har släppt en ny rapport om tillståndet i Sverige. Svår att komma undan.

Tyskland, detta hemmafruns högborg, har gjort en politisk uppgörelse om kvotering.

Och EU väntas inom kort fatta beslut om kvotering till de största bolagen. En otillräcklig, men dock markering.

Tror nu någon att svenska företag kommer förstå vad klockan är slagen och frivilligt börja söka efter den bästa kompetensen att leda och styra företagen? Inte jag. Jag hoppas på mer lagstiftning,  fullt övertygad om att dumheten regerar i svenska valberedningar.