Inlägg

Halvfullt glas eller kanske heltomt?

/0 Kommentarer/i /av

Dagens Industri slår i måndagsnumret på trumman för att unga kvinnliga chefer i Storbritannien tjänar mer än unga manliga chefer för samma jobb. Under en fet rubrik ”Kvinnorna går om”, med undertexten ”Männen är förlorarna i den i brittiska lönematchen” försöker författaren framställa de brittiska chefslönerna som ett genombrott i jämställdhetsarbetet.

Jo pyttsan!

För lite längre ner i artikeln framgår det att manliga chefer i Storbritannien tjänar i snitt 100.000 mer än kvinnor som är chefer och att det med nuvarande förändringstakt kommer ta 98 år innan kvinnorna är i kapp! Företrädare för CMI, som gjort undersökningen, bekräftar att tillståndet skadar brittiskt näringsliv och att det är ett tecken på uselt ledarskap att betala chefer efter kön och inte efter vad de presterar.

Så varför presenterar då DI detta som en positiv nyhet? Är det en fråga om att man tolkar glaset som halvfullt hellre än halvtomt och gärna vill lyfta fram positiva tendenser, om än aldrig så svaga?

Faktum är att sveriges näringsliv, och dess informella språkrör DI, inte vill se det vansinniga slöseri på kompetens, som uppstår när man arbetar för att bevara privilegier för en grupp, istället för att se till den enskildes förmåga och engagemang. Dag efter dag kan vi på DIs sidor se enfalden i sveriges företag där chefer och VDar alltjämt rekryteras ur en liten smal grupp av män(niskor), med till förblandning lika bakgrund och utbildning.  Genom sin rubriksättning bidrar DI till att bevara känslan av att utvecklingen är på rätt väg och att bara vi har tålamod så kommer jämställdheten bland chefer lösa sig utan otäckheter som kvotering eller positiv särbehandling.

Men vi har inte 98 år på oss! Varken i Sverige eller Storbritannien. Tillståndet i västvärldens ekonomi visar oss tydligare än någonsin att det handlar om att använda all tillgänglig kompetens, att lyfta fram de bästa och mest innovativa cheferna och att betala dem vad de är värda oavsett kön.

Den där förhandlingen över köksbordet

/0 Kommentarer/i /av

”Jag vill bli chef och göra karriär och min arbetsplats stöttar mig till 100 procent. Problemet är att min man inte vill vara föräldraledig med våra barn. Vad ska jag göra?”

Den här frågan fick jag rakt upp och ned på ett fullsatt seminarium för topptalanger i näringslivet för en tid sedan.

För fem år sedan, när vi drog igång listan över Framtidens kvinnliga ledare så fanns inte diskussionen om föräldraskap och chefskap på samma sätt som den gör idag. Det var en icke-fråga. Man såg inte föräldraskap som något som hade med yrkeslivet att göra. Nu vet vi att det är en nyckelfråga för om unga personer ska tacka ja till karriär och chefskap.

Den förhandling som sker över köksbordet hemma påverkar och påverkas av jämställdheten på arbetsplatserna. Om du har en chef som stöttar dig att dela föräldraskapet lika med din partner är chansen betydligt större att förhandlingen landar jämställt. Lika stor betydelse har partnerns stöd för karriären.

I DN tar man idag upp frågan om delat ansvar för barnen. Ett citat: ”Som pappa måste man hävda sin rätt att vara föräldraledig, men många vågar inte riktigt eftersom det finns så mycket krafter som drar åt andra hållet.” Att bryta normer på det här området är en ständig kamp. Jämställda relationer är mer konfliktfyllda, men så håller de också längre, visar studier.

Framtidens kvinnliga ledare har många framgångsfaktorer gemensamt. En av dem är att de som har barn (ungefär hälften) delar föräldraledigheten jämställt med sin partner. 42,9 procent uppger att de delat lika. (Motsvarande siffra bland vanliga kvinnliga chefer är 16 procent. )

När jag fick resultatet av årets enkät blev jag först lite besviken, den här siffran hade nämligen gått ned sedan förra året då den låg på 43,9 procent. Men så gled jag med blicken längre ner i tabellen och såg att andelen som uppger att deras partner har tagit ut flest dagar har ökat från förra året, från 9,4 procent till 14,3 procent. Bingo! Det hade gått ned för att andelen partners som tar flest dagar hade ökat.

Vad tycker ni att jag skulle ha svarat den unga kvinnan som desperat försökte få sin man att släppa taget om jobbet så pass mycket att hon också kunde få gå ut och ta ansvar och finnas till på arbetsmarknaden på samma villkor som han?

Kanske som Lars Einar Engström, författare till ”En sexists bekännelser” gjorde i dansk tv för något år sedan: ”Om du har en chef som inte stöttar, byt. Om du har en partner som inte stöttar, byt.”

Klara Adolphson

Vi har hört dem förut…

/2 Kommentarer/i /av

 …argumenten för och emot en kvoteringslagstiftning för börsbolagens styrelse.

Därför tänker jag inte bemöta Isabella Jernbecks debattartikel i lördagens upplaga av DI med att radda upp det som jag anser vara goda skäl för att vi måste inkludera hela den kompetenta mängden medborgare i styrning och ledning av näringslivet istället för bara halva.

Utan istället nöja mig med några enkla, logiska påståenden:

Man behöver kompetens för att arbeta i styrelser och på chefspositioner i företag. Kompetensen består av utbildning, erfarenhet och personliga kvalifikationer.

Män och kvinnor i Sverige har sedan minst 30 år tillbaka haft lika hög utbildningsnivå och i stort sett samma förvärvsfrekvens. Därtill kommer under senare år en rad extra insatser för kvinnor som t.ex. regeringens satsning ”Styrelsekraft” för att undanröja den sista möjliga invändningen  mot kvinnors förmåga.

Om man trots detta accepterar att styrelserna i bolagen består av 74 % män, VD:arna av 95% män och likartade resultat för de andra höga posterna i näringslivet så måste detta bero på

1 Man anser att kvinnorna är dummare

eller

2 Det finns ett motstånd mot att välja de bästa individerna p.g.a. genus.

Jag vet vilket alternativ jag väljer men vad väljer du?

Att gå från svartvitt till färg!

/1 Kommentar/i /av

På förstasidan av SvD  finns i dag en bild som fick mina tankar att snurra. På bilden ser man respektive statsöverhuvud i Storbritannien och Irland hälsa på varandra i samband med ett statsbesök. En helt vanlig och ganska traditionell bild, om det inte vore för att Irlands president är klädd i chockrosa från topp till tå och Englands monark i knallgrönt. Bakom dem står dessutom en medaljerad soldat i kjol och pumps.

När bilder av detta slaget har blivit lika vanliga som när två herrar i mörk kostym hälsar på varandra kommer vi ha nått en bit på väg mot en bättre värld. Det innebär inte att fler kvinnor, eller en större blandning av nationellt ursprung, i sig är en garant för bättre och klokare politik. Men det innebär att fler erfarenheter och olika bilder av verkligheten kan brytas mot varandra i dialog och diskussion, med syftet att kunna fatta beslut som är bättre för fler människor. Det innebär också att vi äntligen låter kompetens och kunskap bli huvudsaken när vi väljer våra ledare och våra chefer.

Bilden säger inget alls i fråga om politiken eller trovärdigheten hos deltagarna. Men för mig blev den en strimma av hopp om att vi en dag ska få en internationell politik och kanske t.o.m. ett näringsliv som inte bara styrs av svarta kostymer och vita skjortor utan är uppblandad med rosa kappor och gröna hattar.

Jag blir faktiskt helt fnissig

/0 Kommentarer/i /av

På tisdag är det dags för den femte upplagan av galan Framtidens kvinnliga ledare. Det är lika spännande i år att se listan växa fram och att planera galan. Just nu är det härligt hektiskt för att få allt att klaffa.

Lika länge som Framtidens kvinnliga ledare har funnits så har vi på Ledarna haft som mål att få chefer att leda jämställt och att göra den svenska chefsmarknaden mer jämställd. För att lyckas med det och inte duka under på vägen så har vi haft som strategi att hitta hävstångseffekter, dvs att med rätt så begränsade resurser få till så stor förändring som möjligt på jämställdhetsområdet.

En sådan hävstångseffekt är att vända upp och ned på bilden av vem som är kompetent nog att bli chef. Och det är en av anledningarna till att vi gör Framtidens Kvinnliga Ledare ihop med Shortcut. För att visa på att en kompetent ledare inte per definition är en vit, medelålders, heterosexuell man som pekar med hela handen.

Chefsbarometern 2011 visar att 8 av 10 chefer har en överordnad chef som är man. Det kan ju vara en av anledningarna till att vi fortfarande har så svårt att föreställa oss kvinnor i rollen som toppchefer.

Christina Franzén har sagt att det finns två sätt att förstå bristen på jämställdhet: Antingen tänker man att det beror på att det inte finns kompetenta kvinnor. Eller så tänker man att de kompetenta kvinnor som finns inte släpps fram.

För oss i juryn till Framtidens kvinnliga ledare som under fem års tid har suttit med de här enorma buntarna med cv:s som är så häftiga att man får gåshud och akut prestationsångest är det totalt far out att tänka att det inte skulle finnas tillräckligt kompetenta kvinnor. Jag blir faktiskt helt fnissig av hur galet det är att tänka så. Ändå möter jag dagligen personer som tror att mansdominansen beror på att det finns för få kompetenta kvinnor. Det är verkligen två världar och två uppfattningar om vad kompetens egentligen är som krockar.

Det är bara att inse att kompetens inte kommer i samma förpackning som tidigare. Vi kanske inte ens kommer att känna igen den när den kommer in genom dörren.

Därför är det så viktigt att synliggöra unga kvinnors kompetens. Man förstår ju inte förrän man har stått där på FKL-galan och sett de här unga kompetenta kvinnorna fullkomligt välla in på scenen hur det ligger till. Att de finns. Det är därför vi gör Framtidens kvinnliga ledare-listan. För att den behövs.

Landet annorlunda

/1 Kommentar/i /av

Det räcker med några dagar utomlands för att man ska se med lätt förundrade ögon på vissa företeelser i det svenska samhället. Som t.ex att vi tycker att det är helt ok att en liten minoritet bestämmer över majoriteten. Även om vi låtsas något helt annat.

Det jag närmast syftar på är att Sveriges Byggindustrier (BI) valt en ny styrelse, bestående av idel svenska medelålders män, en grupp i stark minoritet i Sveriges befolkning. Denna lilla grupp anses sitta inne med sanningen om svenska folkets behov och önskemål om bostäder och andra lokaler. 12 vänliga män, varav två Anders och två Mats, ska förverkliga visionen om ett ”Hållbart samhällsbygge i världsklass” för oss alla.

Och tro inte att det har saknats andra kandidater, nej två gånger rad har det nominerats kompetenta kvinnor till styrelsen som kunnat komplettera grabbgänget i åtminstone ett avseende. I en artikel i SvD berättar Jessica Löfström om sitt arbete för att påverka valberedningen. Men man väljer att markera att byggnation är en samhällsfråga som bäst sköts av män.

Bygg branschen har stora problem med att rekrytera chefer. Man har också stora problem med arbetsplatskulturen, etik och kriminalitet o form av svartjobb. Sådana problem frodas i slutna homogena grupper, tajta nätverk där alla så småningom är beroende av varandra.

Det är svårt att ta klagomålen på allvar. Hur kan man tro att duktiga kvinnor eller människor med annan etnisk bakgrund skulle vilja satsa på en chefskarriär inom byggvärlden, när arbetsgivarorganisationen så tydligt visar något annat.

I toppen är det bara Anders eller Mats som duger!

With love from Mallorca

/0 Kommentarer/i /av

Sitter i en liten trädgård i Sóller på Mallorca tillsammans med Anna Wahl och Karin Olofgörs som jag hållit utbildningen Medvetet Ledarskap med i fem dagar. Jag har just från en vinglig stege plockat mitt livs första aprikoser.

Vi har vinkat av deltagarna och har nu ett par dagar på oss att landa och planera vad som ska hända i september när utbildningen fortsätter i Stockholm.

Att hålla ledarskapsutbildning med fokus på makt och kön är en spännande resa. Insikt kommer gradvis och deltagarna går från klarhet till klarhet. När medvetenheten är ett faktum är det hallelujamoment och man blir som utbildare stolt både över deltagarna, sina kollegor och sig själv.

Anna, som till vardags är professor i genus, organisation och ledning på KTH har föreläst och Karin, som är organisationskonsult och psykoterapeut och jag har processat all den nya teorin och kopplat ihop det med deltagarnas egna erfarenheter av att vara kvinna och chef.

Vi har under veckan ägnat mycket tid åt att se ledarskap som en social konstruktion, att vända upp och ned på sanningar och att synliggöra det osynliggjorda. Anna har levererat guldkorn efter guldkorn av exempel ur sin egen forskning. Ett mycket minnesvärt sådant var kvinnan som i Annas doktorsavhandling beskrev sin situation på jobbet: ”När ingenting annat fungerat så provar man att lyfta fram mig”. Jag tycker det är en bra bild av hur det kan vara att avvika från normen och hur avvikaren har ett kön medan normens kön osynliggörs. Den kvinnliga chefen blir ett komplement till de ”vanliga” cheferna. ”Normens privilegium är att bara gå runt och vara människa”, som Anna beskrev det.

Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt att få syn på något som osynliggjorts. Det är därför en utbildning som Medvetet Ledarskap är så viktig. Så att vi kan få syn på strukturer och normer som vi tar för givna och bryta dem.

Det kan vara jobbigt att upptäcka hur vi alla mer eller mindre omedvetet är med och återskapar könsordningen. Därför är det tur att man också kan garva åt eländet. Vi ramlade till exempel nästan av stolarna av skratt när Anna kom denna enkla uppmaning: ”Män är också kön. Skriv upp det nu så att ni inte glömmer det.”

Adios amigos!

Medvetet Ledarskap på Mallorca

Dammar av statistiken et voila! Inget har hänt.

/1 Kommentar/i /av

Inför en föreläsning på Wiminvests talangprogram  tänkte jag ta tillfället i akt och damma av min ppt och fylla på med lite ny fräsch jämställdhetsstatistik.

Ni kanske tycker att jag verkar köra på autopilot när jag haft ungefär samma ppt i fem år. Men faktum är att jag följer vartenda litet siffersläpp som kommer. Det är bara det att jag hittills inte har behövt göra några egentliga ändringar. Anledningen? Det har nästan inte hänt någonting på jämställdhetsfronten de senaste fem åren. Ja, det skulle i så fall vara att vi nu har åtta kvinnliga börs vd:ar mot fyra för ett år sedan. Och att vanligaste namnet på en börs vd, enligt Veckans Affärer, är Johan, mot Anders förra året.

Men nu tänkte jag alltså för säkerhets skull uppdatera mina siffror. Det kunde ju ha smugit sig in någon liten decimal som jag hade missat. När jag suttit ett par timmar hade jag egentligen tänkt att ge upp och gå hem, jag hittade ju inget som behövde ändras. Men så tänkte jag att jag skulle kolla upp Juseks gamla siffra från 2006 om att unga kvinnor får 1500 kronor mindre i lön än unga män redan på första jobbet. Detta fast unga kvinnor generellt har högre avgångsbetyg från högskolan. Det måste ju ändå ha förändrats, tänkte jag, unga kvinnor är ju så mycket tuffare på att löneförhandla idag.

Et voila! Jag hittade en förändring som jag faktiskt hade missat. Löneskillnaden mellan könen på första jobbet hade vuxit från 1500 kronor 2006 till 2600 kronor 2009. Jag som inte hade förväntat mig en förändring alls eller möjligtvis en förändring till det bättre, hittade alltså en förändring till det sämre.

Även Ledarnas egen rykande färska lönestatistik, som kom för ett par veckor sedan, bekräftar den här tillbakagången. 2009 tjänade kvinnliga chefer 1200 kronor mindre i månaden än manliga chefer. 2011 tjänar kvinnliga chefer 1700 kronor mindre. Lönegapet har alltså ökat från 3,5% till 4,5%.

Vem var det som sa att nästa generation kommer att fixa det här med jämställdheten?

Klara Adolphson

Välj en vd som har döttrar om du vill ha högre lön

/1 Kommentar/i /av

Man brukar säga att det gäller att välja rätt chef om man vill ha ett bra arbetsliv och göra karriär. Det här gäller förstås även dig som själv är chef, hur du funkar ihop med din chef är o och o för hur du själv ska kunna leda.

Eftersom karriärvillkoren för kvinnor och män ser så olika ut är det extra viktigt att välja rätt chef om du är kvinna. Jag får ofta frågor om detta ”Hur gör man för att veta att den chef som man ska få är bra?” Man får kolla upp chefen, såklart. Det är ju lika viktigt att du funkar med chefen som att chefen funkar med dig. Hur man gör mer konkret för att kolla upp chefen kan du läsa om i senaste numret av Campus där jag ger råd om just detta.

Häromdagen fick jag en undersökning i min hand som visar på ytterligare en faktor som kan spela roll för hur kvinnors karriärvillkor skapas i en organisation. Tre forskare från Columbia University har tittat på danska företagsledare och sett att om den manliga vd:n har döttrar så minskar löneskillnaderna i organisationen. Om dottern dessutom är vd:ns första barn så minskar löneskillnaderna ännu mer. Det sker då en drastisk förändring i den manliga vd:ns inställning till kvinnors lönenivåer.

Löneskillnader är ju något man lätt kan räkna sig fram till och därmed ofta ett bra första steg för att kartlägga jämställdheten, eller bristen på jämställdhet, i en organisation. Om vd:ns inställning till kvinnors lönenivåer påverkas av om han har en dotter eller ej så kan man också tänka sig att det påverkar kvinnors karriärvillkor generellt i organisationen. Så nästa gång som du ska byta chefsjobb, kolla upp om vd:n har en dotter!

Klara Adolphson

Pick any toppchefskvinna och fråga henne om hon är ointresserad av att arbeta

/1 Kommentar/i /av

Meningar som börjar med ”Vi svenskar måste” och “Svenska chefer måste…” gör mig genast misstänksam. Den som börjar en mening så hakar oftast på en argumentation om att ”internationellt” så fungerar det si eller så. Man vill ge sig själv ett överläge i debatten genom att få motståndaren att känna sig dåligt uppdaterad på vad som sker ute i ”stora världen”. Maciej Zaremba gör det i sitt reportage om chefer och ledarskap i Dagens Nyheter (som jag bloggade om igår) och Monica Renstig gör det i en intervju i Svenska Dagbladet, även den från i söndags.

Monica Renstig har ett företag som heter Women’s Business Research Institute och hon hävdar att vi har så få toppchefer som är kvinnor på grund av att svenska kvinnor deltidar för mycket. I USA däremot, säger Renstig, där jobbar alla jättemycket. Renstig tror att vi jobbar mindre i Sverige för att vi är ”för slöa och för lite intresserade av att arbeta” i Europa.

Hon har visst missat att i USA slutar en mycket stor andel högutbildade kvinnor att jobba helt och blir hemmafruar när de får sitt första barn. Är det av lathet? Nej, utan för att de inte har samma möjligheter till föräldraledighet och tillgång till förskolor som vi har i Sverige. Alltså av strukturella orsaker.

Anledningarna till att vi i Sverige har så få kvinnor på toppen är många. Men en sak är säker. De kvinnor som vill dit men inte släpps upp i hierarkierna är inte slöa. De deltidar inte ens. De har typ aldrig deltidat. De har jobbat häcken av sig hela sin karriär för att nå sina mål och skapa resultat. Pick any toppchefskvinna och fråga henne om hon är ointresserad av att arbeta.

Enkäten som vi gör varje år i samband med Framtidens kvinnliga ledare visar att en av unga toppchefskvinnors viktigaste framgångsfaktorer är att ha balans i livet. De vet att de blir bättre på jobbet om det har ett tillfredsställande privatliv. Därför delar de här unga kvinnorna ansvaret för barnen med sina män i mycket större utsträckning än det svenska genomsnittet. Och i större utsträckning än det ”internationella” genomsnittet.

Vad vi nu menar med internationellt. Är det USA? Japan? Europa? Indien? Och i så fall vilken del av Indien? Jag är lite osäker.

Jag vågar i alla fall lova att ingen annan gala i världen har så hög andel unga män i publiken med en bebis i Babybjörn som galan där Ledarna delar ut pris till Framtidens kvinnliga ledare.

Sluta snegla på hur de gör ”internationellt”. Att unga toppchefskvinnor delar föräldraskapet med sina partners är ett resultat av den jämställdhetspolitik som drivits i Sverige och något som vi ska vara mycket mycket stolta över.