Inlägg

Vad firar vi idag? De där 11 kvinnliga börs-vdarna eller?

/1 Kommentar/i /av

Idag är det internationella kvinnodagen. Det finns de som tycker att det är väl inget att fira, vi har ju inte kommit någonvart, det är fortfarande så illa ställt med jämställdheten och är det verkligen rätt att vi firar kvinnor en dag om året och männen de andra 364?

Om man resonerar så tycker jag att man gör det lite lätt för sig.

Jag tycker att kvinnodagen har tre viktiga syften:

För det första finns den till för att påminna oss alla hur plågsamt långsamt det går att få fler kvinnor att bli chefer, att få fler pappor att ta ut föräldraledighet och att få in kvinnor i företagsledningar och styrelser. Den finns till för att påminna oss om hur kvinnor har det runtom i världen, hur trafficking blivit en av de största industrierna, hur kvinnor dör av att bli gravida och hur flickor hindras att gå i skolan.

Det. Får Vi. Inte. Glömma.

För det andra finns kvinnodagen till för att hylla alla de kvinnor som kämpat för förändring genom hundratals år. För kvinnors rösträtt, för rätten till barnomsorg, för rätten att få studera, för rätten till föräldraförsäkring, för jämställda löner, för forskning på arbetsmarknadens villkor ur ett könsperspektiv. Förändringar som är resultatet av mycket övertygelse, mod och hårt arbete.

Dem. Får. Vi. Inte. Glömma.

För det tredje finns kvinnodagen till för att vi en gång om året ska få samlas och känna kraften hos alla de som vill ha förändring idag. Det är en dag att mötas och fira framgångarna och inse att en jämställd framtid är möjlig.

Det. Får. Vi. Inte. Heller. Glömma.

Dagen till ära släpper vi på Ledarna en Chefsbarometer med fokus på jämställdhet. Vi släpper också de 20 första namnen på 2012 års lista över Framtidens Kvinnliga Ledare. Grattis!

Klara Adolphson

IT´s a man’s world

/0 Kommentarer/i /av

IT-branschens arbetsgivarorganisation tar idag sina medlemsföretag i örat i Computer Sweden i en artikel signerad förbundsdirektör Ann-Marie Fransson. Hur kan det vara så, att man säger sig inte kunna påverka den skriande bristen på jämställdhet i företagens ledningar i en bransch som är mästare på att jobba med planer och strukturer, sätta mål och följa upp?

 Branschen har få kvinnor som chefer, bara 29% av mellancheferna, men ännu värre är att företagets högsta chef bara i drygt 7% är en kvinna. Och detta, säger Ann-Marie Fransson, handlar inte bara om rättvisa utan om affärer:  -Låt oss i branschen ta för oss ordentligt av denna möjlighet till nya affärer och ökad konkurrenskraft.

Det allvarligaste i sammanhanget är att IT-branschen i så hög grad är en framtidsbransch där behovet av att locka de skarpaste cheferna och medarbetarna kommer vara helt utslagsgivande för internationell konkurrenskraft och överlevnad. Om då denna nya bransch, genom slentrian eller ovilja, hamnar i samma gamla gubbfälla  som resten av svensk industri så ligger vi illa till.

Jag hoppas att företagen lyssnar på sin kloka förbundsdirektör och tar hennes utmaning på allvar. Sätt ett mål för jämställdhet i företagens ledning och se till att nå det!

Det är inte förrän du åker utomlands som du förstår hur svensk du är

/3 Kommentarer/i , /av

Idag skriver Computer Sweden om mansdominansen bland chefer i IT-sektorn. Trots att IT-branschen är så kunskapsintensiv är bara 7,6 procent av vd:arna kvinnor, en nivå i klass med transportsektorn och tillverkningsindustrin. Det blir ensamt på toppen om du är kvinna konstaterar Computer Sweden.

När man håller på med ledarskapsfrågor träffar man många kvinnliga chefer som tycker att det är ensamt på toppen. Häromdagen träffade jag en kvinna som var i en så mansdominerad miljö att hon inte hade haft en enda kvinnlig kollega under sina första nio år på arbetsmarknaden. En annan kvinna som gjorde djupt intryck var Emma Erlandsson som jag träffade för en vecka sedan när jag var med i en paneldebatt som anordnades av Skafferiet. Erlandsson är en 21-årig superbegåvning som gör karriär som kock inom fine dining-världen. Hon beskrev hur det är att vara kvinna i en näst intill helt homogen och mansdominerad arbetsmiljö.

Det är slående hur medvetna kvinnorna ofta är om att de är ensamma och hur omedvetna männen ofta är om att de helt dominerar. Det är också slående att kvinnorna ofta vet att de är bra men att de ändå inte släpps in och att männen ofta tror att de kommit in bara för att de är så bra.

Avivah Wittenberg-Cox skriver i sin blogg på Harvard Business Review om hur ofta hon träffar män som arbetar i mansdominerade miljöer men som ändå tror att de arbetar i en meritokrati, utvalda, upplyfta och befordrade enbart för att de är så kompetenta. Hon skriver:

”Two consecutive interviews I did last week, one with a man and the other with a woman, seemed to sum up where both sides stand in the gender debate. Was there any business benefit, I asked them, to having gender balanced leadership in their company?

Man: ”No.  It’s just a question of meritocracy.”

Woman: ”Yes.  It’s a question of meritocracy.”

So there you have it: The gender divide on the interpretation of current corporate reality.”

Hon drar en så skön parallell mellan hur det är att jobba i en miljö där man själv är normen och att åka utomlands, det är inte förrän man gör det som man verkligen upplever och förstår hur väldigt mycket en produkt av sin egen kultur man är.

De flesta har inte givit detta en tanke förrän det sker. Och de flesta manliga chefer har fortfarande aldrig provat att arbeta i en miljö som är helt dominerad av kvinnor. Om de mot all förmodan ändå gör det så uppger de att det varit en otroligt omvälvande upplevelse och en inte helt behaglig sådan.

Det anses inskränkt att inte vilja åka på semester eller kunna tänka sig en karriär i ett annat land. Det borde anses lika inskränkt att inte sträva efter att arbeta i en miljö med människor av det andra könet.

Klara Adolphson

Lönedebatt med eko i forntiden

/0 Kommentarer/i /av

På DN debatt bedrivs just nu en tröstlöst inaktuell och bakåtsträvande lönedebatt. Det började i fredags med ett debattinlägg från fem fackförbund vars medlemmar huvudsakligen jobbar inom välfärdssektorn, där man hävdar den gamla tesen om att stora löneskillnader mellan olika sektorer och yrkesgrupper kan och ska ändras genom ett statligt ingripande. Är det någon mer än jag som hör begreppet planekonomi?

Idag får de svar på tal av en annan bakåtsträvare, Svante Nycander, som försvarar industriarbetarens rätt att tjäna mer. Skälet är att industrin är konkurrensutsatt och det är inte den”skyddade” sektorn. Dessutom är risken större att bli av med jobbet inom industrin. Var har du varit de senaste tjugo åren Svante?  Men skälet är också att industriarbetarna (männen) måste stå ut med längre och dyrare resor till jobben på stålverk, gruvor och pappersbruk!!!

Båda debattörerna tar sin utgångspunkt i att priset på arbete ska inte ska bestämmas av de marknadsprinciper som styr samhället i övrigt, utan av några andra överenskommelser om vem som ska tjäna mest. Båda är lika hopplöst på tvärs med den syn på lön som svenska arbetstagare har.

7 av tio som jobbar vill ha sin egen lön satt i ett samtal mellan chef och medarbetare. Lönen ska spegla det egna bidraget till verksamheten och sättas i relation till kompetens, engagemang och företagets betalningsförmåga.

Härav följer att en sjuksköterska som anstränger sig på jobbet, som satsar kraft och engagemang och bidrar till en välfungerande verksamhet ska ha mer betalt än en sjuksköterska som bara går till jobbet och markerar närvaro. En industriarbetare som jobbar på ett företag med stora vinster och som själv gör ett bra jobb kan förvänta sig mer än en industriarbetare som ägnar dagen åt att läsa Aftonbladet.

Men det innebär också att en sköterska med lång erfarenhet, vars kunskap är eftertraktad av olika arbetsgivare ska kunna tjäna mer än en industriarbetare i glesbygd vars företag är på väg att lägga ned.

Lönen är inte något som ska regleras av överstatliga beslut eller centrala förhandlingar. Lönen ska spegla din egen insats på jobbet och i övrigt styras av marknadsprinciper. På så sätt får vi störst engagemang och kraft av medarbetarna oavsett bransch och sektor och Sverige får ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv.

 

Vad är receptet för fler kvinnliga kökschefer?

/0 Kommentarer/i /av

10 av 143. Så många tävlingsbidrag lämnades in av kvinnor till Årets kock 2011. Och åren dessförinnan såg inte så mycket bättre ut.

Bland stjärnkockarna är kvinnorna ett försvinnande fåtal om ens några alls. Att vara kvinna och chef i ett kök förutsätter nästan att köket finns inom offentlig sektor.

Hur har det blivit såhär? Och varför ser det inte ut att förändras?

Få yrkeskategorier är så könsmärkta som kockyrket. Sedan den brittiske stjärnkocken Marco Pierre White på 90-talet tog av sig den stärkta vita mössan och med en cigg i mungipan innoverade bilden av stjärnkocken har kockyrket bara blivit mer och mer åtråvärt för unga män med rockstjärnedrömmar. Vi älskar att älska den bufflige och svärande tv-kocken. Hans arena är restaurangköket och det han sägs syssla med är ledarskap, entreprenörskap och affärsutveckling.

De matlagande kvinnor som syns i tv är domestic godesses i uppbyggd hemmastudio och femtiotalsblommigt förkläde. Den metrosexuelle Jamie Oliver är undantaget som bekräftar regeln. Han fick också laga mat hemma, långt från restaurangen, i början saluförd som den nakna kocken för att understryka att han faktiskt ändå var man. Men nu är han lika mycket företagsledare som de andra grabbarna.

Ledarskapsforskaren Sophie Linghag visade i sin avhandling 2010 tydligt hur makt- och möjlighetsstrukturerna slår till i en organisation. Unga män och kvinnor kommer in i organisationen och ser sig omkring. Både de unga männen och unga kvinnorna ser att männen finns på ledande position och att kvinnorna inte gör det. De unga männen tänker: ”Aha! Det finns en plats för mig här!” De unga kvinnorna tänker: ”Nähä. Det finns ingen plats för mig här.” Så skapas och dödas drivkraft.

Att vara kvinna i ett toppkrogskök idag innebär att du är i extrem minoritet och därmed i strålkastarljuset. Det kan vara bra för då syns du. Men det kan också vara förödande, eftersom du just är så synlig. Som minoritet blir du en del av en grupp och som kvinna kan du därför inte ta i jämställdhetsfrågan, risken är istället stor att du blir alibi, gisslan eller gatekeeper. Och de stödjande funktioner som kan finnas i större organisationer saknas på de flesta krogar. Det blir till att jobba på och bita ihop. Eller ge upp.

Så vad gör branschen för att få in fler kvinnor som kökschefer? Vad gör arbetsgivarna, som har makt att förändra?

Det ska bli spännande att få svar på det ikväll när Skafferiet bjuder in till debatt på Berns. I panelen sitter jag, Hanna Halpern, Erik Lallerstedt och Emma Erlandsson och diskuterar varför det finns så få kvinnor som är stjärnkockar.

Litet tips: De personalchefer som i detta nu kämpar för att få unga kvinnor att vilja bli chefer på något skogsbolag  med placering i de inre delarna av Värmland skulle
hugga av sin högra arm för att få det mediautrymme som de manliga tevekockarna har. Det är en påverkansmöjlighet som de är privilegierade med som är totalt
underutnyttjad vad gäller att få fler kvinnor att bli stjärnkockar.

Här är ett par länkar till aktuella artiklar om frågan:

http://www.fokus.se/2011/02/den-osynliga-kocken/

http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/ursakta-var-ar-koksbrudarna

http://www.restauratoren.se/artikel/new-yorks-bästa-kökschef-är-kvinna-21628

Klara Adolphson

Otydliga förväntningar stressar kvinnliga chefer

/0 Kommentarer/i /av

Det har länge diskuterats varför kvinnor tackar nej till chefskap. Vill de inte bli chefer? Eller vill de gärna, fast inte med de dåliga förutsättningar som erbjuds?

På Ledarna har vi länge sett att kvinnliga chefer ges andra förutsättningar än manliga chefer när det gäller att ta sin chefsroll. Det kan handla om dåligt stöd i lönefrågor och administration, otydliga mål och oklara förväntningar, stora medarbetargrupper och få resurser. Det här skapar inte bara en ovilja att bli och fortsätta vara chef, det får även allvarliga långtgående konsekvenser, bland annat går det ut över kvinnliga chefers hälsa.

Passion for Business skrev i veckan om en färsk undersökning från utbildning.se som visar att kvinnliga chefer är mer än dubbelt så stressade som sina manliga kollegor.

En vanlig förklaring till att kvinnor stressar mer är att kvinnor dubbelarbetar på grund av traditionella förväntningarna om att kvinnor ska ta merparten av ansvaret hemma. Men den här undersökningen är intressant eftersom den pekar på att det främst är de ojämställda förutsättningarna på arbetsplatsen som gör kvinnliga chefer mer stressade än manliga.

De chefer som ofta känner sig stressade anger enligt undersökningen i högre grad att de saknar ett bra stöd från sin egen chef än de som inte är stressade. Hälften av cheferna svarar att otydliga mål eller förväntningar gör dem stressade. 61,5 procent säger att de inte har tillräckligt med tid att ägna sig åt själva ledarrollen.

I Agenda Jämställdhet ,Ledarnas jämställdhetspolitiska plattform, tar vi bland annat upp hur viktigt det är att syna de förväntningar vi har på kvinnliga chefer just för att de skiljer sig avsevärt från de förväntningar vi har på manliga chefer. Vi skriver också att vi måste börja sopa banan för kvinnliga chefer.

Att ha otydliga mål och oklara förväntningar gör att det är svårt att mäta resultat. Bekräftelse i form av både pengar och beröm uteblir. Jag har skrivit om det här bekräftelseunderskottet i ett tidigare blogginlägg.

Det som undersökningen från utbildning.se tydliggör är att om vi ska skapa jämställdhet på chefsmarknaden måste vi sluta bjuda ledarskapet med armbågen. Och att RUT-avdrag inte är hela lösningen på hur vi ska få fler kvinnor att vilja bli chefer.

Klara Adolphson

 

En lista för att bryta de manliga maktstrukturerna

/2 Kommentarer/i /av

Under de fem år som vi gjort listan Framtidens kvinnliga ledare har vi fått en och annan kommentar kring de kriterier vi har för att välja vem som platsar på listan.  Nu har den diskussionen blossat upp igen, bland annat skriver Seher Yilmaz,  fd ordförande på LSU och numera konsult på pr-byrån Prime, i sin blogg idag att hon tycker att vi fokuserar för mycket på näringslivet och på formella chefspositioner, på om man sitter med i ledningsgruppen, på hur stor budget man har  och på hur många man har under sig. Som ansvarig för juryn för Framtidens kvinnliga ledare vill jag därför koppla tillbaka till listans ursprungliga syfte.

Syftet med Framtidens kvinnliga ledare är att bryta mansdominansen på chefsmarknaden. Listan är en direkt konsekvens av att näringslivet gång på gång ropar att det inte finns några kvinnor att rekrytera till toppositionerna, medan vi ser hur kvinnor varje dag väljs bort på grund av föråldrade föreställningar om vad ledarskap, chefskap och kompetens är och bör vara.

Med Framtidens kvinnliga ledare vill vi komma åt de maktstrukturer som gör att vi fortfarande bara har 34procent kvinnliga chefer i Sverige idag. Vi vill bryta de manliga maktstrukturerna och då är det det formella chefskapet som behöver förändras, det är den arenan som kvinnor hålls utanför.

Vi vet att det finns massor av unga kvinnor därute  som kommer att kunna ta de här positionerna. Många av dem finns i offentlig och ideell sektor och många finns inom kultur och politik. Vi har rätt bra koll på dem och vi vet att de många gånger är formidabla ledare. Vi vill inget hellre än att se dem som chefer inom några år. Problemet är att om vi inte förändrar maktstrukturerna så kommer de inte att släppas in.

Därför gör vi den här listan. För att peka på de fantastiskt kompetenta unga kvinnor som redan har tagit sig in och upp till toppchefsjobben och för att visa för andra unga kvinnor och resten av världen att framtidens ledare och chef inte per definition är en vit, medelålders, heterosexuell man som pekar med hela handen.

Seher Yilmaz, vi vill se dig på listan om några år, så Prime, se nu till att ge henne en formell chefsposition snabbt som attan så hon hinner få den makt hon behöver för att platsa innan hon fyller 35.

Bara välvilja räcker inte!

/0 Kommentarer/i /av

Bristande jämställdhet är ett demokrati och rättviseproblem.   Check!

 Jämställdhet på arbetsmarknaden bidrar till ekonomisk tillväxt genom att alla människors kompetens och skaparkraft tillvaratas. Check!

Tillväxtpotentialen med ett jämställt samhälle har uppskattats til 21 % i Sverige. Check!

Endast 3% av ordföranden i börsbolag och 22% av ledamöterna är kvinnor. Check!

Det går att göra skillnad utan att kvotera. Che ….Nej vänta nu!

Än en gång har rädslan för drastiska åtgärder fått tre ledande borgerliga politiker i kvinnoförbunden (sic!) att gå till angrepp mot tanken på kvotering till  styrelserna för att bryta den brist på jämställdhet som råder i svenska börsbolag. I dagens DN presenterar Bonnie Bernström, Maria Fälth och Gunilla Hjelm ett program med andra, fredligare åtgärder för ett jämställt näringsliv.

Det är inget större fel på deras program utom i en helt avgörande aspekt: Det bygger på en vilja till förändring som inte finns!

Hade Sveriges företagsledare, styrelseordförande, valberedningar och politiker verkligen insett att jämställdhet är vägen till ökad lönsamhet och konkurrenskraft så hade vi redan varit där.

Unga kvinnor med fantastiska meriter från studier och yrkesliv hade inte valt att kliva av karriären eller slagit i glastaket. Gamla gubbar hade inte belönats  med lönsamma styrelseuppdrag trots att det de bidrar med  är gamla kunskaper och en föråldrad världsbild. Hälften av de kvinnor som förnedrat sig till att gå en regeringsunderstödd styrelseutbildning, trots att de är mer än väl meriterade, hade inte behövt vara utan erbjudande om styrelseplats. Och vi medborgare hade sluppit skämmas över enfaldiga bolagsstyrelser i kommunala bolag.

Nej, inse fakta.

Alla verkliga reformer på jämställdhetens område har skett genom lagstiftning. Många länder i Europa har redan tagit steget och därmed ökat sin konkurrensfördel. Sverige måste sluta kasta bort kompetens och engagemang som behövs i ledning och styrelser om vi ska klara tillväxten. Utredningar, fonder och stödåtgärder är bara kosmetika. Kvotera till bolagsstyrelserna nu! 

 

Pinsamt DN!

/1 Kommentar/i /av

På Sveriges viktigaste debattsida, DN-debatt, breder  idag en professor ut sig med budskapet att Sverige kommer vara ett jämställt land redan under 2020-talet. Han belägger det med att dra ut strecken i två diagram som visar statistik på hur hemarbetet och förvärvsarbetet för män respektive kvinnor förhåller sig till varandra, samt samma streck i ett diagram som beskriver föräldraledigheten.

Så var det klart! Alla rödstrumpor kan byta till blått och alla börsbolagsstyrelser kan andas ut!

Han erkänner visserligen att de stora strukturellt betingade löneskillnaderna mellan män och kvinnor sannolikt inte kommer ändras, men nämner inte med ett ord hur vi ska gå från lite över 20% till 50 % kvinnliga chefer i privat näringsliv  på tio år. Eller hur vi ska få fler än fyra kvinnliga VDar i börsbolagen. Eller för den delen hur vi ska få bolagsstyrelser som är sammansatta av både män och kvinnor.

Det är väl fint att någon förmår att glädja sig åt hypotetiska framsteg.

Vi andra får fortsätta att oroa oss över hur framtiden för våra söner och döttrar kommer se ut i ett land som tycker sig ha råd att kasta bort hälften av all tillgänglig komptens

Vägen mot ökad frihet

/2 Kommentarer/i /av

Sofia Arkelsten darrar inte på manschetten när hon presenterar moderaternas nya inlägg i debatten om jämställdheten i näringslivet. ”Ägarfrågor och ledarfrågor är frihetsfrågor” skriver hon i dagens DI. Och ” bristen på jämställdhet i börsbolagsstyrelser är en typ av struktur som i förlängninghen skapar ofrihet”.

Jag måste nypa mig lite i armen, för så explicit har moderaterna aldrig tidigare presenterat sin inställning till en av våra mest centrala jämställdhetsfrågor, mäns och kvinnors olika förutsättningar att delta i ledning och styrning av Sveriges näringsliv.

Låt vara att det endast är ett förslag som ska passera moderaternas stämma om någon månad. Men det faktum att ledningen för det största regeringspartiet förstår vilket enormt resursslöseri som Sveriges stora företag ägnar sig åt , när man konsekvent väljer bort en stor del av tillgänglig ledningskompetens, är ett otroligt stort framsteg.

För visst är det i grunden en rättvisefråga när människor ställs utanför enbart på grund av sitt kön. Men ännu mer är det en fråga om framtidens Sverige och hur vi ska kunna behålla vår konkurrenskraft i en allt tuffare omvärld. Starka företag och förvaltningar med ett klimat som ger förutsättning för innovationer och kreativitet gynnas inte av en massiv enfald.

”Börsbolagen har också makt och är samhällsaktörer. I den meningen bidrar de också till att sätta normer för hur vårt samhälle ska se ut”. Kraven på bolagen hårdnar. Chansen är här och nu, att visa att man är en del av det samhälle i vilket man verkar och inte en skyddad zon med värderingar från 1800-talet.