Inlägg

Jag vill att vi bygger ett jämställt arbetsliv

/0 Kommentarer/i , , , , /av

2149040-confident-female-executiveJag lägger snart ner. Jag orkar inte. Jag är man. Jag har två söner. För mig personligen, och i ett kort perspektiv kanske männen lika gärna kan fortsätta att dominera yrkes- och affärslivet. I alla fall om jag bortser från att ett mer jämställt arbetsliv skulle ge effektivare företag och ett bättre fungerande samhälle.

Alice Teodorescu med flera konservativa debattörer gör det inte lätt för mig. Deras starka drift att hålla saker vid status quo förvägrar dem att se den kvotering som redan sker. Den administreras visserligen inte av lagstiftaren, men kvinnor väljs i många fall bort på kollektiv grund.

Det är nästan ingen som är ute efter ”lika utfall”, men eftersom vi har mycket långt kvar till ”lika rättigheter och belöning” så måste vi göra något. Ett instrument, bland många, är att könskvotera till börsbolagens styrelser. Signalvärdet i detta vore mycket stort och det skulle även skapa viktiga förebilder för kommande generationer av ledare.

Alice Teodorescu har rätt i att kvinnor inte är ett kollektiv. Men idag behandlas de ändå som ett kollektiv. Man bedömer dem utifrån att de tillhör gruppen ”kvinnor”. En grupp, som ställd mot gruppen ”män”, utgör en större risk för den anställande parten. Och därmed får de betala riskpremien för att vara kvinna. Lägre lön, lägre arbetstid och sämre karriärmöjlighet.

Naturligtvis vore det bättre, som Torun Nilsson skrev i Dagens Industri häromdagen ”att män på allvar börjar ta sitt ansvar för familjeprojektet utöver föräldraledigheten, att arbetsgivare vänjer sig vid det och att vi alla medger att det tar tid att ha en familj. Då kommer konkurrensvillkoren på jobbet att bli mer lika.” Det är ju dit vi vill. Men hur ska vi ta oss dit?

Ledarna har två förslag: kvoteringslagstiftning till börsbolagens styrelser samt en ytterligare individualiserad föräldraförsäkring.

Hur har dagens Industri tänkt att lösa det? Vad vill Alice Teodorescu och Torun Nilsson se för utveckling? Och i vilken takt? Vilka är metoderna? Sitta och vänta? Medan vi män fortsätter att kvoteras in i ytterligare en generation?

Karriär eller familj?

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

2149040-confident-female-executivePå Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt skriver idag Nima Sanandaji att ”kvinnor i Sverige arbetar färre timmar än män, vilket bidrar till klart färre kvinnor på de högsta posterna”. Det är säkert sant. Men det är också förbluffande enögt. Det finns en rad faktorer som bidrar till att Sverige har en lägre andel kvinnliga toppchefer än många andra länder. En av de allra viktigaste anledningarna väljer skribenten helt att bortse från.

I Sverige behöver du inte välja bort familj och barn för att kunna arbeta och ha en karriär. I exempelvis Tyskland (och säkert även i Baltikum, som Sanandaji tar upp) finns det därför fler kvinnor som helt och hållet har prioriterat karriären i stället för familjebildandet. De beter sig mer som män traditionellt har gjort.

Därför finns det naturligtvis även fler kvinnor på ledande befattningar i dessa länder. Många gånger är de väldigt medvetna om att ska du göra karriär och nå de främsta befattningarna så är det omöjligt i deras länder att kombinera detta med att skaffa barn och bilda familj. Det beror i varierande grad på både kulturella faktorer och strukturer som socialförsäkringssystemens utformning.

Den här begränsade valmöjligheten för kvinnor är något vi har försökt att bygga bort i Sverige, och verkligen inte något att sträva efter. Det är därför viktigt att komma ihåg detta när man jämför länder som Nima Sanandaji gör.

 

Det var en gång…….

/1 Kommentar/i , /av

Det var en gång ett land, där man kom överens om att alla som bodde i landet skulle få samma chanser. Ingen skulle få sluta sig samman för att i hemlighet -eller öppet – gynna en grupp på bekostnad av en annan. På så sätt, resonerade man i det lilla landet, skulle alla människor vilja vara med och göra sitt bästa, och man skulle få de allra bästa ledarna för företagen. Och om alla ansträngde sig, skaffade kunskap och erfarenhet och satsade på sitt jobb så skulle det lilla landet fortsätta blomstra och utvecklas. De stolta traditionerna med innovationer, forskning och entreprenörskap som hade skapat och utvecklat många fina företag skulle fortleva, och landet skulle bibehålla sin plats i världen som en framgångssaga.

Men det lilla landet hade inte räknat med att maktbegär, inskränkthet och girighet fanns även där. Så en dag, efter många år av goda ambitioner och löften vaknade man upp och såg att inget hade blivit så som man hade hoppats.

I verkligheten var det fortfarande bara en liten grupp av likadana personer som fick sin kompetens och kunskap värdesatt. I verkligheten delades makt och infytande över de stora viktiga företagen ut som gåvor till de som hade känt varandra länge. Stilla och tyst arbetade en grupp för att slå vakt om gamla privilegier och se till att ingen som skulle kunna granska kejsarens nya kläder fick tillträde till styrelserum och företagsledningar. Och under tiden slutade många att satsa på att göra sitt bästa eller flyttade till ett land där man fick chansen att bidra även om man var född till flicka.

Och de som styrde landet ruskade på sina huvuden, tvådde sina händer och suckade.

 

Vägen mot ökad frihet

/2 Kommentarer/i /av

Sofia Arkelsten darrar inte på manschetten när hon presenterar moderaternas nya inlägg i debatten om jämställdheten i näringslivet. ”Ägarfrågor och ledarfrågor är frihetsfrågor” skriver hon i dagens DI. Och ” bristen på jämställdhet i börsbolagsstyrelser är en typ av struktur som i förlängninghen skapar ofrihet”.

Jag måste nypa mig lite i armen, för så explicit har moderaterna aldrig tidigare presenterat sin inställning till en av våra mest centrala jämställdhetsfrågor, mäns och kvinnors olika förutsättningar att delta i ledning och styrning av Sveriges näringsliv.

Låt vara att det endast är ett förslag som ska passera moderaternas stämma om någon månad. Men det faktum att ledningen för det största regeringspartiet förstår vilket enormt resursslöseri som Sveriges stora företag ägnar sig åt , när man konsekvent väljer bort en stor del av tillgänglig ledningskompetens, är ett otroligt stort framsteg.

För visst är det i grunden en rättvisefråga när människor ställs utanför enbart på grund av sitt kön. Men ännu mer är det en fråga om framtidens Sverige och hur vi ska kunna behålla vår konkurrenskraft i en allt tuffare omvärld. Starka företag och förvaltningar med ett klimat som ger förutsättning för innovationer och kreativitet gynnas inte av en massiv enfald.

”Börsbolagen har också makt och är samhällsaktörer. I den meningen bidrar de också till att sätta normer för hur vårt samhälle ska se ut”. Kraven på bolagen hårdnar. Chansen är här och nu, att visa att man är en del av det samhälle i vilket man verkar och inte en skyddad zon med värderingar från 1800-talet.

Jag ville bara påminna er

/1 Kommentar/i /av

”Vi ser påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Kommer ni ihåg vem det var som sa det här?

Det var moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann som sa det till Ekot i januari 2010 apropå att M:s syn på jämställdhet hade förändrats och att partiet, om man inte kom till rätta med könsfördelningen i börsbolagens styrelser, kunde tänka sig lagstadgad kvotering till 2014.

Vi var många som hoppade till av förvåning och glädje när det här historiska uttalandet kom. Det var början på en nyttig avpolitisering av kvoteringsfrågan och gjorde tydligt att kvotering ju inte är speciellt värdeladdat, utan bara ett redskap för förändring. Det skrev Annika Elias och jag en debattartikel om ihop med Camilla Wagner och ett gäng näringslivstoppar efter Almedalsveckan förra året.

Jag ville bara bara påminna er.

Okej då, jag kanske också nämner Schlingman-uttalandet lite på grund av den här artikeln och Sverker Martin-Löfs uttalanden i Svd idag.

Ibland måste man liksom först bjuda på något hopfullt, smart och tänkvärt för att läsaren sen ska orka ta till sig något som känns hopplöst, förlegat och mossigt.

Klara Adolphson

Vi har hört dem förut…

/2 Kommentarer/i /av

 …argumenten för och emot en kvoteringslagstiftning för börsbolagens styrelse.

Därför tänker jag inte bemöta Isabella Jernbecks debattartikel i lördagens upplaga av DI med att radda upp det som jag anser vara goda skäl för att vi måste inkludera hela den kompetenta mängden medborgare i styrning och ledning av näringslivet istället för bara halva.

Utan istället nöja mig med några enkla, logiska påståenden:

Man behöver kompetens för att arbeta i styrelser och på chefspositioner i företag. Kompetensen består av utbildning, erfarenhet och personliga kvalifikationer.

Män och kvinnor i Sverige har sedan minst 30 år tillbaka haft lika hög utbildningsnivå och i stort sett samma förvärvsfrekvens. Därtill kommer under senare år en rad extra insatser för kvinnor som t.ex. regeringens satsning ”Styrelsekraft” för att undanröja den sista möjliga invändningen  mot kvinnors förmåga.

Om man trots detta accepterar att styrelserna i bolagen består av 74 % män, VD:arna av 95% män och likartade resultat för de andra höga posterna i näringslivet så måste detta bero på

1 Man anser att kvinnorna är dummare

eller

2 Det finns ett motstånd mot att välja de bästa individerna p.g.a. genus.

Jag vet vilket alternativ jag väljer men vad väljer du?

En halv procentenhet per år

/2 Kommentarer/i /av

En halv procentenhet per år. Så mycket har andelen kvinnliga styrelseledamöter i börsbolagen i EU ökat de senaste sju åren. 1 av 10 styrelseledamöter är kvinna och bara 3 procent av de verkställande direktörerna i EUs börsbolag är kvinnor.

Igår gick EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding ut och gav bolagen ett år på sig att själva lösa detta. Om så inte sker kommer kvotering att införas redan 2012.

I en debattartikel i Dagens Industri förklarar Reding att argumenten för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna aldrig har varit starkare. När vi ska ut ur recessionen måste vi återställa EUs konkurrenskraft på global nivå och då kan vi inte stänga ute kompetens från styrelserummen.

Målen ska vara väl tilltagna anser Reding. 2015 ska andelen kvinnor i styrelserna ligga på 30 procent och senast 2020 på 40 procent. ”Det är dags att krossa glastaket en gång för alla” slår Reding fast.

Initiativet är mer än välkommet. Men kommer näringslivet i Europa inse allvaret i situationen och kommer de klara att nå målen på egen hand? Ja, det får det närmaste året utvisa.

Ännu en svart fläck på kartan!

/3 Kommentarer/i /av

Ännu en omgång deprimerande statistik om den bristande jämställdheten när det handlar om ledning och styrning av Sveriges företag. Denna gången handlar det om de kommunala bolagen,där ett stort antal visar upp en helt manlig styrelse och dessutom vd. Det finns faktiskt flera svenska kommuner där inte en enda kvinna finns i styrelserna.

Hur stämmer då det med alla dessa bekännelser till feminism och jämställdhet som man ständigt hör från våra politiska partier? Eller gäller det – hemska tanke – bara det som syns utåt i media, på riksplanet? Är det andra regler som gäller för partiets politiker på kommunal nivå?

Eller kan det kanske vara så att makten och förmånerna är lika kära för farbröderna i kommunala bolag som det är för de i privata företag och man vill helt enkelt inte lämna ifrån sig sina uppdrag?

Visa att kompetens lönar sig

Men Sverige har inte råd med att stoppa huvudet i sanden längre. Om vi ska få unga kompetenta kvinnor (och män) att satsa på en chefskarriär måste vi i praktiken visa att det lönar sig. Vi måste visa att i toppen av våra företag är det kompetens som lönar sig – och inte kön!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Inslag i Rapport 28 december 2009
Inslag i Rapport 30 december 2009

Kvotering har inget med kompetens att göra

/0 Kommentarer/i /av

Ekonomifakta publicerade nyss den sorgliga statistiken över andelen kvinnliga chefer per sektor. Under perioden 2001-2007 har ökningen varit ett par procent, och större delen av den står kommun och landsting för. Inom privat sektor är fortfarande andelen kvinnliga chefer bara strax över tjugo procent. Samtidigt visar en rapport att trettio stora detaljhandelsföretag har ledningsgrupper som består till två tredjedelar män och endast två av dessa företag har en kvinnlig vd.

Kort sagt händer det absolut ingenting när det gäller att i praktiken erkänna mäns och kvinnors lika goda förmåga att leda och utveckla företag.

De unga kvinnor som till äventyrs vill lägga sin kraft och sin förmåga på en chefskarriär vet redan från början att de sannolikt aldrig kommer nå toppen. De behöver bara titta på den högsta ledningen, bolagens styrelser, för att få klart för sig att könskvoteringen är benhård och den har inget med kompetens att göra.
För hur ska man annars förklara det faktum att endast ett fåtal av Sveriges skickligaste kvinnor erbjudits en plats i styrelserna, medan män med långt mindre kompetens upprätthåller poster inte bara i en utan i ett flertal styrelser samtidigt.
För det kan väl inte vara så illa som Birgitta Johansson-Hedberg sade i en artikel i DI i veckan ”man ska komma ihåg att det här är den enda arbetsmarknad som finns för manliga direktörer som går i pension tidigt”.
Kompetens någon?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna