Inlägg

Halvfullt glas eller kanske heltomt?

/0 Kommentarer/i /av

Dagens Industri slår i måndagsnumret på trumman för att unga kvinnliga chefer i Storbritannien tjänar mer än unga manliga chefer för samma jobb. Under en fet rubrik ”Kvinnorna går om”, med undertexten ”Männen är förlorarna i den i brittiska lönematchen” försöker författaren framställa de brittiska chefslönerna som ett genombrott i jämställdhetsarbetet.

Jo pyttsan!

För lite längre ner i artikeln framgår det att manliga chefer i Storbritannien tjänar i snitt 100.000 mer än kvinnor som är chefer och att det med nuvarande förändringstakt kommer ta 98 år innan kvinnorna är i kapp! Företrädare för CMI, som gjort undersökningen, bekräftar att tillståndet skadar brittiskt näringsliv och att det är ett tecken på uselt ledarskap att betala chefer efter kön och inte efter vad de presterar.

Så varför presenterar då DI detta som en positiv nyhet? Är det en fråga om att man tolkar glaset som halvfullt hellre än halvtomt och gärna vill lyfta fram positiva tendenser, om än aldrig så svaga?

Faktum är att sveriges näringsliv, och dess informella språkrör DI, inte vill se det vansinniga slöseri på kompetens, som uppstår när man arbetar för att bevara privilegier för en grupp, istället för att se till den enskildes förmåga och engagemang. Dag efter dag kan vi på DIs sidor se enfalden i sveriges företag där chefer och VDar alltjämt rekryteras ur en liten smal grupp av män(niskor), med till förblandning lika bakgrund och utbildning.  Genom sin rubriksättning bidrar DI till att bevara känslan av att utvecklingen är på rätt väg och att bara vi har tålamod så kommer jämställdheten bland chefer lösa sig utan otäckheter som kvotering eller positiv särbehandling.

Men vi har inte 98 år på oss! Varken i Sverige eller Storbritannien. Tillståndet i västvärldens ekonomi visar oss tydligare än någonsin att det handlar om att använda all tillgänglig kompetens, att lyfta fram de bästa och mest innovativa cheferna och att betala dem vad de är värda oavsett kön.

Tillbaka till 1984?

/3 Kommentarer/i /av

Det är lustigt hur tunn fernissan är på Svenskt Näringsliv. Man vill väldigt gärna framstå som en offensiv och modern organisation, men med jämna mellanrum tittar gubbfoten fram.

En av de verkligt stora utmaningar som svenska företag och offentlig förvaltning står inför är att ersätta de chefer som nu lämnar arbetsmarknaden. Vi måste hitta ett ledarskap som kan ta Sveriges företag in i den nya världen där global konkurrens och spetskompetens står i fokus. Det kräver att man vågar titta utanför de snäva ramar som idag skapar en förfärande homogenitet i styrelserum och verksamhetsledningar. Vi behöver mer mångfald, inte mindre.

Lars Strannegård beskriver idag på SvDs Brännpunkt de diskussioner som förs kring högre utbildning inom ekonomi ute i omvärlden. ”Många ekonomutbildningar anses av kvalificerade bedömare vara alltför snäva i sin inriktning. De misslyckas med att stimulera intellektuell nyfikenhet, perspektivseende och ger för lite förståelse för de faktiska utmaningar som väntar i näringslivet. Det är förståelse för kultur, känslighet för mångtydighet och god tolkningsförmåga som tillhör kunskapsluckorna för de nyutexaminerade.”

Som chef måste du behärska mycket mer än teknik och ekonomi. Kunskap om människor och kultur, förmågan att orientera sig i omvärlden, och att analysera din egen verksamhet i förhållande till skeenden runt omkring. Jag våga påstå att detta är viktiga faktorer för chefer på alla nivåer och helt nödvändiga för den som vill syssla med ledningsfunktioner på en högre nivå.

Verkar jag personligt engagerad? Ja, själv har jag sju ”gamla” betyg i humaniora och samhällsvetenskap som jag tog innan jag påbörjade min yrkesutbildning. Jag har betalat tillbaka varenda krona utan att sörja över det, för det har berikat mitt liv, och framförallt mitt yrkesliv som chef inom ett helt annat område.Jag hade varit en sämre chef och en olyckligare människa utan mina kunskaper i litteratur och historia.

Svensk Näringsliv har gått ordentligt vilse denna gången. Svenskt utbildningsväsende har inte till uppgift att producera förprogrammerade studenter på beställning utan att skapa kreativa, kunniga och fritt tänkande chefer och medarbetare.

Jag ville bara påminna er

/1 Kommentar/i /av

”Vi ser påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Kommer ni ihåg vem det var som sa det här?

Det var moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann som sa det till Ekot i januari 2010 apropå att M:s syn på jämställdhet hade förändrats och att partiet, om man inte kom till rätta med könsfördelningen i börsbolagens styrelser, kunde tänka sig lagstadgad kvotering till 2014.

Vi var många som hoppade till av förvåning och glädje när det här historiska uttalandet kom. Det var början på en nyttig avpolitisering av kvoteringsfrågan och gjorde tydligt att kvotering ju inte är speciellt värdeladdat, utan bara ett redskap för förändring. Det skrev Annika Elias och jag en debattartikel om ihop med Camilla Wagner och ett gäng näringslivstoppar efter Almedalsveckan förra året.

Jag ville bara bara påminna er.

Okej då, jag kanske också nämner Schlingman-uttalandet lite på grund av den här artikeln och Sverker Martin-Löfs uttalanden i Svd idag.

Ibland måste man liksom först bjuda på något hopfullt, smart och tänkvärt för att läsaren sen ska orka ta till sig något som känns hopplöst, förlegat och mossigt.

Klara Adolphson

Vi har hört dem förut…

/2 Kommentarer/i /av

 …argumenten för och emot en kvoteringslagstiftning för börsbolagens styrelse.

Därför tänker jag inte bemöta Isabella Jernbecks debattartikel i lördagens upplaga av DI med att radda upp det som jag anser vara goda skäl för att vi måste inkludera hela den kompetenta mängden medborgare i styrning och ledning av näringslivet istället för bara halva.

Utan istället nöja mig med några enkla, logiska påståenden:

Man behöver kompetens för att arbeta i styrelser och på chefspositioner i företag. Kompetensen består av utbildning, erfarenhet och personliga kvalifikationer.

Män och kvinnor i Sverige har sedan minst 30 år tillbaka haft lika hög utbildningsnivå och i stort sett samma förvärvsfrekvens. Därtill kommer under senare år en rad extra insatser för kvinnor som t.ex. regeringens satsning ”Styrelsekraft” för att undanröja den sista möjliga invändningen  mot kvinnors förmåga.

Om man trots detta accepterar att styrelserna i bolagen består av 74 % män, VD:arna av 95% män och likartade resultat för de andra höga posterna i näringslivet så måste detta bero på

1 Man anser att kvinnorna är dummare

eller

2 Det finns ett motstånd mot att välja de bästa individerna p.g.a. genus.

Jag vet vilket alternativ jag väljer men vad väljer du?

Pinsam svensk enfald

/9 Kommentarer/i /av

Varför kör folk med ingenjörsexamen taxi på våra gator och hjärtkirurger våra tunnelbanetåg? Varför behöver människor med utländskt klingande namn ens fundera på att byta till sonnamn för att ha en chans på arbetsmarknaden?

Vi var en ansenlig skara som igår hade samlats för att diskutera detta. Några tankar, känslor och ord dröjde sig kvar lite längre…

En av dessa var när VA:s Pontus Herin frågade Alexandra Volkoff, Kanadas ambassadör i Stockholm om hon tycker att svenskarna ser invandrare som en börda.

Ja, det tycker jag, svarade hon rakt och tydligt. I Kanada hälsas de med ett handslag och ett “Welcome home” av myndigheterna. Det är en stor attitydskillnad.

Andra kanadensiska fakta som svindlar i en svensk jämförelse: 80 % av alla “skilled immigrants” har jobb inom 6 månader. Och skillnaden i sysselsättningsgrad mellan in- och utrikesfödda är 3,8 % där och 14,7 % här vilket ger Sverige jumboplatsen i OECD-ligan.

Ok, myndigheterna spelar en viktig roll – det duckade inte integrationsminister Ullenhag för igår. Men självklart spelar näringsliv, den offentliga sektorns verksamheter och landets chefer en stor roll. Ledarnas chefsbarometer visar tydligt att chefer inser sin betydelse för mångfaldigare arbetsplatser. Inte bara vad gäller mångkulturellare arbetsplatser utan ur alla aspekter av mångfald. Alltså kön, sexuell läggning, ålder, funktionshinder och så vidare.

Men de saknar nåt. Cheferna alltså. De saknar det egentliga stödet från högsta ledningen där de jobbar.

Så när vaknar Sverige? När vaknar VD:ar och upptäcker hur kompetens också kan se ut och låta? När väljer GD:ar att se möjligheterna med det brokiga, ovanliga, utmanande istället för att försöka navigera bland juridiska krav och regler?

När blir chefsnormen nåt annat än vit, medelålders Lars eller Gunnar? När inser ledningsgrupper att det kostar på tok för mycket pengar att avstå från kompetens bara för att vi alla har fördomar? (Veckans Affärer redovisar i sitt senaste nummer att det kostar Sverige 34 miljarder per år att rata invandrad kompetens.) När inser vi att det är vår rädda attityd till det som är främmande och annorlunda som måste förändras?

När, när, när? För ingen kan väl på allvar mena att vi ska vänta de 20, 30 eller till och med 40 år som Sverige enligt vissa ligger efter Kanada och USA, innan vi kan sluta skämmas? I så fall har åtminstone jag redan lämnat landet.

Monica Berling

Missa inte Ledarnas värderingsdebatt Chefen och fördomarna söndag i Almedalen!

Rätt logiskt egentligen om ni frågar mig

/0 Kommentarer/i /av

I maj 2010 var jag på en lunch med Mona Sahlin och sq2540, ett nätverk för unga yrkesverksamma socialdemokratiska storstadskvinnor, även kallade ”Sex and the city-sossarna”. Mona Sahlin ville tacka nätverket för det stöd de gav henne under valkampanjen och samtidigt pejla läget och hooka lite med de här kvinnorna inför valet.

Jag var inbjuden som tack för att jag föreläst om Framtidens kvinnliga ledare på en av nätverkets träffar under våren.

När Mona Sahlin satt sig vid det stora ovala mötesbordet så föreslog hon att vi skulle göra en presentationsrunda.

– Hej, jag heter Malin, började den första kvinnan, som hade en bebis i famnen.

– Jag heter Anna, sa nästa.

– Och jag heter Karin, sa den tredje.

När vi kommit så långt avbröt Mona Sahlin.

– Men hörrni. Jag har ju bjudit in er för att jag vill veta vilka ni är. Nu börjar vi om från början och så får ni presentera er ordentligt med förnamn, efternamn, vad ni arbetar med och var. Okej?

Det skrattades lite generat men lättat runt bordet. Sen fick vi en helt fantastisk presentationsrunda med supertunga titlar och massor av kompetens. Mona Sahlin var imponerad. Det var vi alla. Av oss själva. Och av Mona Sahlin. Tack vare att hon tog ledarskap och visade oss vilken kompetens som satt runt bordet så fick vi syn på den. Hon synliggjorde det osynliggjorda. Hon gjorde ledarskap på ett nytt sätt. Och hon lärde oss hur man gör.

Jag kom att tänka på den här situationen när Anna Serner, blivande vd på Svenska Filminstitutet, i förra veckan höll sin inspirationsföreläsning på den exklusiva workshop som vi gör varje år för de som är med på listan över Framtidens kvinnliga ledare.

Anna Serner sa bland annat att om man är nyfiken på det nya så kommer man automatiskt att knyta kontakter med unga människor som vill göra skillnad. Det är de som är framtidens makthavare. Och det är de du ska lyssna på och bygga nätverk med för att ligga steget före.

Det är inte så många inom dagens etablissemang som har fattat det. Att de behöver vara förändringskompetenta. De har så mycket med sig själva att de inte klarar att ta in det nya. Men en dag kommer morgondagens makthavare att vara dagens och dagens att vara gårdagens. Rätt logiskt egentligen om ni frågar mig.

Javisst måste några få mer än andra!

/0 Kommentarer/i /av

Den senaste veckan har debatten om löner och avtal tagit fart på allvar efter KIs utspel om vad som är en lämplig lönenivå för Sverige. Det har rasats hit och dit om för hög eller för låg procentsats, mer eller mindre arbetslöshet och över politikens inblandning i parternas angelägenheter. 

Det senaste inslaget är en artikel av Gunnar Wetterberg som i dagens Expressen lanserar ett helt nytt begrepp: Han tycker att svenskarna borde vänja sig vid en ”nöjdnorm” dvs en löneökningsnivå som ligger lite lägre för några, så att  somliga andra kan få lite mer. I första hand lärarna, men också många vårdyrken som Gunnar Wetterberg anser vara samhällsekonomiskt felvärderade.

Det är en sympatisk tanke, men ack så fel.  Det går inte att applicera lösningar på moderna problem som kanske fungerade i mitten på förra seklet  då den sociala ingenjörskonsten och kollektivismen stod högt i kurs. 

Och ingen har under veckan berört vad som är det stora problemet med svensk lönebildning: Den bygger helt på kollektiva principer i ett land som räknas till världens mest individualistiska. Den går på tvärs med de värderingar som nästan alla svenskar omfattar, att det är min egen prestation och mitt eget bidrag till verksamheten som ska ge utslag i lönen, inget annat.

Den procentfixerade kollektiva  lönebildningen är ett problem för den enskilde som inte får konkret feedback på sin prestation och inte blir motiverad att satsa på jobbet.

Den är ett problem för chefen, som blir av med ett av sina viktigaste styrmedel för att utveckla medarbetare och verksamhet. Som tvingas att sätta nästan samma löner på sina medarbetare oavsett  hur hårt de jobbar och vilket engagemang de visar.

Men den är också ett stort problem för företagen och offentlig förvaltning, och därmed för Sverige, som går miste om den verksamhetsutveckling och produktivitetsökning som skapas genom kraften  i en modern individuell och lokal lönebildning.

Lönen ska vara olika för varje individ och varje verksamhet. Den måste bygga på arbetsplatsens förutsättningar, den enskildes bidrag och en tydlig och bra löneprocess. Självklart måste några få mer än andra, men det handlar om en större spridning inom yrkesgrupper och på arbetsplatsen, alltefter prestation och kompetens. Först då kan vi tala om om en verklig ”nöjdnorm”.

Jag blir faktiskt helt fnissig

/0 Kommentarer/i /av

På tisdag är det dags för den femte upplagan av galan Framtidens kvinnliga ledare. Det är lika spännande i år att se listan växa fram och att planera galan. Just nu är det härligt hektiskt för att få allt att klaffa.

Lika länge som Framtidens kvinnliga ledare har funnits så har vi på Ledarna haft som mål att få chefer att leda jämställt och att göra den svenska chefsmarknaden mer jämställd. För att lyckas med det och inte duka under på vägen så har vi haft som strategi att hitta hävstångseffekter, dvs att med rätt så begränsade resurser få till så stor förändring som möjligt på jämställdhetsområdet.

En sådan hävstångseffekt är att vända upp och ned på bilden av vem som är kompetent nog att bli chef. Och det är en av anledningarna till att vi gör Framtidens Kvinnliga Ledare ihop med Shortcut. För att visa på att en kompetent ledare inte per definition är en vit, medelålders, heterosexuell man som pekar med hela handen.

Chefsbarometern 2011 visar att 8 av 10 chefer har en överordnad chef som är man. Det kan ju vara en av anledningarna till att vi fortfarande har så svårt att föreställa oss kvinnor i rollen som toppchefer.

Christina Franzén har sagt att det finns två sätt att förstå bristen på jämställdhet: Antingen tänker man att det beror på att det inte finns kompetenta kvinnor. Eller så tänker man att de kompetenta kvinnor som finns inte släpps fram.

För oss i juryn till Framtidens kvinnliga ledare som under fem års tid har suttit med de här enorma buntarna med cv:s som är så häftiga att man får gåshud och akut prestationsångest är det totalt far out att tänka att det inte skulle finnas tillräckligt kompetenta kvinnor. Jag blir faktiskt helt fnissig av hur galet det är att tänka så. Ändå möter jag dagligen personer som tror att mansdominansen beror på att det finns för få kompetenta kvinnor. Det är verkligen två världar och två uppfattningar om vad kompetens egentligen är som krockar.

Det är bara att inse att kompetens inte kommer i samma förpackning som tidigare. Vi kanske inte ens kommer att känna igen den när den kommer in genom dörren.

Därför är det så viktigt att synliggöra unga kvinnors kompetens. Man förstår ju inte förrän man har stått där på FKL-galan och sett de här unga kompetenta kvinnorna fullkomligt välla in på scenen hur det ligger till. Att de finns. Det är därför vi gör Framtidens kvinnliga ledare-listan. För att den behövs.

Landet annorlunda

/1 Kommentar/i /av

Det räcker med några dagar utomlands för att man ska se med lätt förundrade ögon på vissa företeelser i det svenska samhället. Som t.ex att vi tycker att det är helt ok att en liten minoritet bestämmer över majoriteten. Även om vi låtsas något helt annat.

Det jag närmast syftar på är att Sveriges Byggindustrier (BI) valt en ny styrelse, bestående av idel svenska medelålders män, en grupp i stark minoritet i Sveriges befolkning. Denna lilla grupp anses sitta inne med sanningen om svenska folkets behov och önskemål om bostäder och andra lokaler. 12 vänliga män, varav två Anders och två Mats, ska förverkliga visionen om ett ”Hållbart samhällsbygge i världsklass” för oss alla.

Och tro inte att det har saknats andra kandidater, nej två gånger rad har det nominerats kompetenta kvinnor till styrelsen som kunnat komplettera grabbgänget i åtminstone ett avseende. I en artikel i SvD berättar Jessica Löfström om sitt arbete för att påverka valberedningen. Men man väljer att markera att byggnation är en samhällsfråga som bäst sköts av män.

Bygg branschen har stora problem med att rekrytera chefer. Man har också stora problem med arbetsplatskulturen, etik och kriminalitet o form av svartjobb. Sådana problem frodas i slutna homogena grupper, tajta nätverk där alla så småningom är beroende av varandra.

Det är svårt att ta klagomålen på allvar. Hur kan man tro att duktiga kvinnor eller människor med annan etnisk bakgrund skulle vilja satsa på en chefskarriär inom byggvärlden, när arbetsgivarorganisationen så tydligt visar något annat.

I toppen är det bara Anders eller Mats som duger!

En halv procentenhet per år

/2 Kommentarer/i /av

En halv procentenhet per år. Så mycket har andelen kvinnliga styrelseledamöter i börsbolagen i EU ökat de senaste sju åren. 1 av 10 styrelseledamöter är kvinna och bara 3 procent av de verkställande direktörerna i EUs börsbolag är kvinnor.

Igår gick EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding ut och gav bolagen ett år på sig att själva lösa detta. Om så inte sker kommer kvotering att införas redan 2012.

I en debattartikel i Dagens Industri förklarar Reding att argumenten för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna aldrig har varit starkare. När vi ska ut ur recessionen måste vi återställa EUs konkurrenskraft på global nivå och då kan vi inte stänga ute kompetens från styrelserummen.

Målen ska vara väl tilltagna anser Reding. 2015 ska andelen kvinnor i styrelserna ligga på 30 procent och senast 2020 på 40 procent. ”Det är dags att krossa glastaket en gång för alla” slår Reding fast.

Initiativet är mer än välkommet. Men kommer näringslivet i Europa inse allvaret i situationen och kommer de klara att nå målen på egen hand? Ja, det får det närmaste året utvisa.