Inlägg

Den viktigaste affären

/0 Kommentarer/i /av

Att alla säljer något är en klyscha man ibland hör. Och visst kan jag stämma in i att de flesta anställda säljer, även de som inte är i direktkontakt med någon kund.

Men det finns något annat som vi alla säljer på precis samma sätt: Vår kompetens och arbetstid. Vad är ett anställningsavtal om inte ett köpekontrakt mellan säljaren – den anställde – och köparen – arbetsgivaren.

Rimliga förutsättningar

Anställningsavtal och kollektivavtal handlar om att ha rimliga förutsättningar att kunna leverera det arbetsgivaren vill köpa till det pris man kommit överens om. En av de viktigaste förutsättningarna är att uppleva att affären lönar sig dvs att lönen är rätt och satt i relation till det arbete jag utför.

Det är av dessa skäl som avtalsrörelsen är så förlegad. För varför skulle människor i världens mest individualiserade land vilja anlita nån annan för att göra upp den allra viktigaste affären i deras liv? Affären om den egna kompetensen och den egna arbetstiden.

Utbud och efterfrågan

Den svenska modellen, kollektivavtal och avtalsrörelsen handlar om att köpa och sälja arbetskraft. Utbud och efterfrågan. Priset sätts i förhållande till vad någon är beredd att ge och någon beredd att få.

När modellen skapades på 30-talet var det fredsplikt som stod högst upp på önskelistan för arbetsgivarna. Vilda strejker hade kostat direktörerna skjortan eller kanske en bit också av kostymen. Kollektivavtal kom till på arbetsgivarorganisationernas begäran som ett sätt att köpa sig fri från strejk – fredsplikt.

Förändrade värderingar

Med dåtidens värderingar och maktförhållanden var det självklart att gå samman och förhandla kollektivt. Både för arbetsgivare och arbetstagare. 80 år senare har både samhällets värderingar – alltså de många människornas värderingar – och maktförhållanden förändrats.

Som chef kan jag inte se att mina medarbetare är maktlösa. För att citera Pontus Schultz krönika i VA där han intervjuat LO-basen Wanja Lundby-Wedin: ”Företagen behöver de anställda mer än de anställda behöver företagen”. Det är att erkänna att maktbalansen förändrats.

Vem sätter lönen?

Så, för att återgå till avtalsrörelse och hur löner sätts på dagens arbetsmarknad. Vad är det som får de fackliga organisationerna att envist bita sig fast vid idén om att den viktigaste affären i människors liv ska göras upp kollektivt och långt över ”affärsfolkets” egna huvuden? Vilka säljare skulle gå med på att låta någon annan argumentera för deras egen vara? Att uppleva att det lönar sig att arbeta är självklart.

Lika självklart behöver det bli att uppleva att det lönar sig att arbeta bra och bättre. Att utvecklas, anstränga sig och vara mer än nödvändigt engagerad i mitt jobb.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vi har modellen!

/0 Kommentarer/i /av

Avtalsrörelsen har startat. Positioneringen är i full gång och skyttegravarna grävs djupa på båda sidor om linjen.I detta krig kommer alla att vara förlorare, oberoende av nivån på löneökningarna. Problemet är nämligen inte i grunden hur stora löneökningarna ska vara utan det föråldrade synsätt som säger att det finns en ”riktig” nivå för alla branscher, alla företag och alla medarbetare oavsett verksamhetens lönsamhet och oavsett individuella prestationer.
Ännu en gång bevittnar vi en otidsenlig – och samhällsfarlig – avtalsrörelse, där löner görs upp över huvuden på de enskilda företagen och deras medarbetare. Det vi ser är en uppvisning i centralt maktutövning över huvudet på företagen i Svenskt Näringsliv och över huvudet på alla medlemmarna i arbetstagarorganisationerna.

Malin Siwe skriver i dagens Dn att det finns ett undantag från denna modellen – Ledaravtalet. Men hon pekar också på ett viktigt problem i sammanhanget, nämligen att sifferlösa, lokala avtal kräver engagemang på företagsnivå och en vilja att använda lönen som styrmedel för utveckling av verksamhet och individ.
I detta brister det alltför ofta hos företagen.

Vidarutvecklingen av den svenska modellen och kollektivavtalen kräver att vi kliver upp ur skyttegravarna och vågar se vad svenska företag och deras anställda efterfrågar. Att makten över lönen flyttas från de centrala organisationerna ut till den plats där kunskapen finns: Hos företaget och deras medarbetare!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Uppmaning till facket: Våga möta framtiden!

/0 Kommentarer/i /av

Det är risk för att ännu en förlegad avtalsrörelse står för dörren. Upptrappningen har börjat. Båda sidor skramlar på central nivå och hot om nollbud och centrala potter yr genom luften.

Ledarna har sedan länge vågat driva utvecklingen av moderna kollektivavtal där individen och företaget står i centrum. Därför är det trist att se att de enda bundsförvanterna verkar finnas på arbetsgivarsidan.

I Svenska Dagbladet den 10e september fanns en intressant artikel där Almega sätter fingret på varför löneprocessen måste ändras. Sveriges näringsliv och Sveriges arbetskraft ser inte länge ut som det gjorde för femtio år sedan när den modell vi nu lever med utformades.

Strukturen på näringslivet har förändrats drastiskt. Från ett fåtal dominerande svenska industriföretag, till dagens förhållanden med en växande tjänsteproduktion, en mångfald av mindre företag och en hög grad av utländskt ägande.

Utbildningsnivå, kompetens och inte minst värderingar hos Sveriges alla anställda har gått från ett homogent, kollektivt perspektiv till individualism och entreprenörsanda.

I det läget är det dystert att se att så många av arbetstagarorganisationerna snarast retirerar ett par decennier i sitt förhållningssätt istället för att våga möta framtiden.

Utvecklingen av lönebildningen i Sverige måste följa den väg som Ledarna redan för femton år sedan pekade ut. Lokal lönebildning på företagsnivå och individuell lönesättning kopplad till mål och resultat. Vi backar inte. Istället kommer vi fullfölja våra tankar med att ta fram ett nytt kollektivavtal för chefer där möjligheten att anpassa villkoren för chefsuppdraget på individuell grund ökar.

Länk till artikeln i Svenska Dagbladet

Annika Elias
Ordförande i Ledarna