Interimschef på gott och ont
Det lär vara allt vanligare med interimschefer, chefer som under en begränsad tid går in i en organisation. De anlitas vid krishantering, förändringsledning eller för att fylla en vakans fram till dess att en ny chef kommit på plats.
Viktoria Rubin, doktorand i organisationspedagogik vid Stockholms universitet, forskar om just detta – kvalificerat kunskapsarbete hos interimschefer. I en artikel i Arbetsvärlden berättar hon att ett skäl till att interimschefer blivit allt vanligare är att organisationerna är mer slimmade än tidigare. ”Det finns inget slack i systemet längre, därför kan man inte alltid längre hitta folk som kan rycka in i projekt internt”.
Enligt Rubin tycker interimscheferna själva att det som är positivt med den här typen av uppdrag, är att få utmana sig i olika miljöer och uppdrag samt personlig flexibilitet. Arbetsgivare ges naturligtvis också en ökad flexibilitet för att vid behov snabbt kunna ställa om och ta in specifik kompetens.
Personligen lockas inte jag av den här typen av uppdrag. Jag behöver känna tillhörighet och samhörighet till en organisation och ett sammanhang över tid.
Jag funderar också på hur interimschefer påverkar medarbetarna i organisationen. Att vara chef och ledare för en grupp och att bygga tillit till varandra tar tid. Det skapar alltid en viss osäkerhet när en grupp medarbetare får en ny chef, till dess att man förstår varandra och vad det nya chefskapet innebär i vardagen.
I chefsuppdragen ingår också en hel del långsiktiga uppgifter, såsom lönesättning, medarbetarsamtal, kompetensutveckling för medarbetare m.m. Uppgifter som sannolikt håller högre kvalitet om det finns en viss kontinuitet över tid mellan medarbetare och chef.
Skulle du kunna tänka dig ett interimsuppdrag som chef? Vilka för- eller nackdelar ser du i så fall med ett sådant uppdrag?
