Inlägg

Ljuset kommer från staten!

Staliga myndigheter och verk är en sektor av arbetsmarknaden som redan befinner sig mitt i de stora pensionsavgångarna som är på väg att rulla in över Sverige. Många som lämnar är chefer. De tar med sig erfarenhet och kompetens från många års arbete, men lämnar samtidigt plats för ett nytt ledarskap.

I dagens SvD skriver Cecilia Axelsson i sin krönika om en rapport från Arbetsgivarverket som stolt deklarerar att andelen kvinnliga chefer ökat från 20% till 40% på några år.

Rekrytera på kompetens

Staten är att gratulera! Man har valt att ta chansen att rekrytera på kompetens när tomma chefsstolar ska fyllas av nya krafter.

Dessutom har man gjort upp med gamla genusrelaterade löneskillnader och utplånat lönegapet som tidigare fanns mellan män och kvinnor som var chefer.

Varför lyckas nu staten med något som näringslivet har så svårt med, där andelen kvinnor i chefsuppdrag fortfarande bara är strax över 20%?

Det politiska trycket

Ett skäl är det politiska trycket. I ett land där jämställdhet är den officiella statsideologin är det till sist omöjligt att inte staten som arbetsgivare tar ansvar och städar upp på hemmaplan. Nu är man på god väg.

Formell kompetens

Ett annat, och kanske till och med starkare skäl är att formell kompetens, det vill säga utbildning och formaliserad kunskap, alltid värderats högre inom offentlig sektor. För att komma ifråga till ett chefsjobb ska du ha en ordentlig utbildning och gärna fina betyg, och på den arenan dominerar unga kvinnor sedan ett par decennier.

Så när man börjar rekrytera fördomsfritt och strukturerat, väljer efter kompetens och inte på andra diffusa grunder, då kommer Sveriges arbetsmarknad för chefer att bli jämställd. Svårare än så är det faktiskt inte!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Dags att sluta med skenfäktningen

Nu droppar det ena centrala avtalet efter det andra in och parterna förklarar sig nöjda efter ”hårda” förhandlingar. Det egendomliga är bara att avtalen är lika intill förblandning, procentsatsen snurrar runt 3,5 procent för alla, oavsett bransch och sektor.
Så vem försöker man lura, vi hade lika gärna kunnat låta någon hyfsat klok och insatt person, typ Anders Borg, sätta en procentsats för alla och besparat organisationerna på båda sidor en hemsk massa arbete.

Lön till medarbetare

Årets avtalsrörelse visar tydligare än någonsin på hur föråldrad modellen med centrala siffersatta löneavtal blivit.
Ingen kan längre på allvar år 2010 hävda att en bransch ska vara normgivande för alla andra branscher, att alla företag har råd att betala lika mycket eller lika lite i lön till sina medarbetare, eller att alla anställda bidrar lika mycket till företagets resultat.

Lön som styrmedel

Att facken håller fast vid en modell som upprätthåller skenet av att man slåss för sina medlemmar, det kan jag förstå.
Men att företagen finner sig i att Svenskt Näringslivs benhårda, centralistiska avtalsstyrning tar ifrån dem makten över lönen som styrmedel, det är obegripligt.
Genom att acceptera centrala överenskommelser om lönepåslag och individgarantier tar man ifrån företagen – och deras chefer – det viktiga styrmedel som en aktiv och bra lönedialog på individnivå kan utgöra.

Förnyelse krävs

Den svenska modellen med dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare är för bra för att få raseras av centralorganisationer som bara ser till sitt eget bästa. Den svenska modellen kräver förnyelse för att överleva i individualismens tidevarv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kommunals medlemmar förlorare i lönerörelsen

Och inte bara Kommunal, utan alla de anställda vars organisationer ännu en gång gör upp om deras personliga ekonomiska liv över deras huvud.

Idag beskriver DN hur lönerörelsen nu nått det största LO-förbundet Kommunal. De organiserar många anställda som vi möter i vardagen, i förskolan, på bussen eller på vårdcentralen.

Men inte nog med att alla dessa människor inte får vara med och påverka sin löneförhandling själv, man får inte ens läsa om den i tidningen för budet är nämligen hemligt!

Arrogansen och maktfullkomligheten bara växer!

Chef i offentlig sektor

I mitt förra jobb var jag chef i offentlig sektor. Många av mina medarbetare var medlemmar i Kommunal. Under ett par år i början av 2000-talet, innan motkrafter slog till, hade vi ett relativt stort utrymme att förhandla lön på individuell nivå.

Tillsammans med Kommunals kloka lokala företrädare lade vi upp en plan för hur det skulle kunna fungera. Tillsammans med alla anställda tog vi fram begripliga och användbara lönekriterier och utifrån dem fördes lönesamtal med mandat för chefen att fatta beslut. Ungefär 200 medarbetare fick på detta sätt en tydlig återkoppling på sin arbetsinsats och sitt engagemang.

Tyvärr drogs ”experimentet” in av centralorganisationen efter ett par år, men de positiva effekterna av att människors gjorts delaktiga i verksamheten och fått kvitto på sin egen betydelse levde kvar ganska länge.

Bara förlorare

Nu är allt tillbaka till det vanliga igen, i en avtalsrörelse där det bara finns förlorare. Och då menar jag inte i kronor och ören även om Kommunals medlemmar ofta har usla löner. Jag menar att alla, arbetsgivare och anställda och inte minst chefer, förlorar på en process som inte sätter lön och belöning i relation till den egna prestationen på jobbet.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Bonus i bolagen – risk eller möjlighet?

Regeringen har problem med att framgångsrika företag vill betala sin ledning bra. Man har också problem med att ersättningen kopplas till resultatet, dvs att den som gör ett bra jobb ska kunna få en del av kakan som skapats till ägarna av företaget.

Dagens DI häcklar på ledarplats regeringens argumentation bakom försöken att ta bort bonusarna i bolag med stort statligt ägande, närmast imorgon på Telia Soneras bolagsstämma. Skälet är nämligen att det inte finns någon forskning som entydigt visar att höga chefer presterar bättre med bonussystem.

Drivkraft

Men hallå – vad hände med sunt förnuft? Att man anstränger sig mer om det finns en morot i andra änden är något minsta barn vet.

De flesta människor vill prestera och göra sitt bästa på jobbet. Men det räcker inte som drivkraft. Man vill också se sina ansträngningar bära frukt i form av bättre lön och högre ersättning. Det gäller alla, oavsett om du är vanlig chef eller bolagsvd.

Tydlighet viktigt

Men systemen för rörlig ersättning kräver omsorg och arbete. De ska vara transparanta för omgivningen, tydliga för dem de berör och fungera både i upp och nedgång.

Så regeringen: Sluta hacka på bonus och rörliga ersättningar Problemet är inte bonussystem i sig, utan att de är dåligt utformade.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Är avtalsrörelsen viktig för chefer?

Vilken dum fråga tycker du kanske, chefer är ju också anställda och vill ha mer i plånboken.

Javisst, men avtalsrörelsenär viktig också därför att chefer än en gång riskerar att förlora ett av sina viktigaste redskap för ledarskapet, nämligen individuell lönesättning.

Låt företag och individer själva komma överens om lönen

”Avtalsrörelsen har blivit en riktig rysare” skriver Cecilia Axelsson i dagens SvD. Hon ömmar för förbundens förhandlare som har det tufft just nu. Det gör inte jag.

Det finns en självklar lösning, sluta att avtala om centrala procentsatser långt bort från arbetsplatserna och låt företag och individer själva komma överens om lönen. Avtalsrörelsen är en föråldrad process som inte hör hemma bland moderna människors värderingar och synsätt kring lön.

Det finns en stark tilltro till individens förmåga i Sverige. Det finns också en stark övertygelse att företag ska få sköta sina egna angelägenheter. Men detta gäller inte på löneområdet. Där accepterar vi fortfarande förmyndare, centrala organisationer som fattar beslut över huvudet på företag och anställda.

Lön som styrmedel

För chefer är möjligheten att använda lönen som styrmedel i verksamheten jätteviktig! Att kunna uppmuntra och belöna medarbetare som når sina mål och mer därtill är nödvändigt i ett bra ledarskap. Men hur gör du det, när någon annan bestämt att alla medarbetare, oavsett prestation ska få lika mycket påslag och det som återstår att fördela individuellt är ett hån mot individen?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Centrala löneavtal på soptippen!

Svenskt näringsliv trummar ut sitt budskap i en välregisserad kampanj – inga centrala löneökningar i år!
I år? Inga centrala löneökningar någonsin!

Lön kopplat till prestation

Ledarna har i snart 20 år drivit den självklara frågan att en persons lön ska ha koppling till prestationen på jobbet. Varför är det nästan omöjligt att få acceptans för den tanken?

Bästa eleven får bästa betyg, skickligaste ishockeyspelaren kan tjäna storkovan i USA och artister som fyller Globen blir ganska rika. Men när det handlar om kopplingen mellan vanliga jobb och inkomsten då accepterar vi att någon annan, som aldrig varit på min arbetsplats och aldrig träffat mig fattar beslut om min lön och om min löneökning.

Och vi accepterar att chefer förlorar ett av sina viktigaste styrmedel för verksamheten, att kunna belöna och uppmuntra medarbetare som anstränger sig lite extra.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Teknikföretagen går över ån efter vatten!

I måndagens DN beklagar sig Anders Weihe på Teknikföretagen över det hopplösa läget i avtalsrörelsen som nu står för dörren. Han efterfrågar lokal och individuell lönebildning som lösningen på sina problem.
Till det vill jag bara säga: Hav tröst!
Ledarnas många medlemmar i de företag som hör till Teknikföretagen vill inget hellre än att äntligen få det som står i vårt avtal sedan mitten av 90-talet. Lokal och individuell lön.
Men om företagen fortsätter att fuska och gömmer sig bakom avtal man har med andra organisationer, skylla på att det är så besvärligt att särbehandla chefer och att man är rädd för löneglidning – ja då har Anders Weihe fortsatt anledning att se bekymrad ut.
Hör hit Anders! Vi har modellen du vill ha – se till att använda den!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna