Inlägg

Same, same but different

/2 Kommentarer/i /av

Ser inte diskrimineringen lika ut oavsett diskrimineringsgrund? Den frågan har jag grubblat över inför vårt kommande seminarium här i Almedalen under temat chefen och fördomarna. Spontant vill jag svara ja, på frågan men inser snabbt att svaret inte ger en rättvis bild av verkligheten. För visst, det handlar det om att individer som avviker från någon slags outtalat norm inte blir bemötta eller bedömda utifrån deras faktiska kunnande eller personligheter. Istället blir man bemött och bedömd utifrån grova generaliseringar, fördomar och lösa antaganden. Här har chefer naturligtvis ett stort ansvar att undvika dessa fallgropar. Men här tar också likheterna mellan diskrimineringsgrunderna slut.

För medan missgynnandet av kvinnor ofta kan vara ett resultat av antagandet att kvinnor inte klarar av vissa arbetsuppgifter, så kan
diskrimineringen av icke svenskar bero på en rädsla för att samarbetssvårigheter kan uppstå på jobbet. Det ligger i frågans känsliga natur att det är svårt att få mera handfasta belägg för mina påståenden. Men jag har samlat på mig tillräckligt många ”förtroliga” samtal med både fackliga företrädare, chefer och rekryteringsansvariga i den riktningen att jag med gott samvete kan
kostar på mig mina slutsatser.

Andra exempel är att diskrimineringen av homosexuella ofta kan ske av hänsyn tagen till den homosexuelle själv. Resonemanget går ut på att ”grabbarna” på golvet kommer att ha svårt med en homosexuell kollega och därför är det bäst för honom att inte anställa honom.

Jämföra också gärna med funktionsnedsattas villkor som alltför ofta blir omsprungna i rekryteringen med outtalade hänvisningar till ekonomiska argument. Så visst skiljer sig situationen markant åt
beroeende vilken diskrimineringsgrund det är frågan om. Därför känns morgondagens debatt om chefen och fördomarna extremt viktig och aktuell.

Jaime

Hoppas jag slipper skriva ett sådant blogginlägg igen!

/3 Kommentarer/i /av

Det ofattbara har inträffat i Sverige i herrens år 2011. En tjugoårig man som dessutom är fotbollsspelare, har erkänt en hemskhet. Sverige håller andan! Den hemska nyheten har slagit ned som en bomb och på kort tid har samtliga mediekanaler vräkt ut nyheten som spridit sig långt utanför Sveriges gränser. En slagning på Google genererar nästan 50 000 träffar, knappt 24 timmar efter att nyheten släppts.

Ingen har blivit mördat eller misshandlat. Ingen har blivit rånat eller kidnappat. Nej, det hemska som har inträffat är att en man öppet har erkänt sin homosexuella läggning. Det kulturella avståndet mellan Sverige och Afghanistan blev helt plötsligt mycket kort efter denna toppnyhet. Men så liberala och moderna är vi i Sverige att till och med pappan till tjugoåringen tvingas, i TV, svara på frågan ” Vad säger du om din son”?

Jag tycker att det är en skandal att media måste blåsa upp en sådan ”skitnyhet” till oproportionerliga mått, men uppenbarligen är det ett problem för idrottssverige. Det är välbehövligt att idrottsvärlden får rannsaka sig själv och vilka värderingar man står för, när det uppenbarligen inte är okej att dela sitt liv med någon av samma kön. Men det är också bra att en annan debatt kommit igång vid sidan av. När media blåser upp detta under täckmanteln att det finns ett nyhetsvärde kring det här så skickar man samtidigt en signal om att det inte är i sin ordning att vara homosexuell idag. Lektorn i idrottsvetenskap, Jesper Fundberg, går till och med så långt och kallar journalisternas hysteri i denna fråga som minst lika homofobisk som fotbollskulturen.

I väntan på att homosexualitet ska bli mer accepterat än vad den är idag så hoppas jag att Anton Hysén ska få det bragdguld han trots allt förtjänar. Men personligen hoppas jag att Sverige kommit längre nästa gång  en aktiv idrottsperson deklarerar sin sexuella läggning öppet, för att få tillstånd en förändring inom idrotten. Och vem vet, med lite tur så slipper jag kanske skriva fler sådana här blogginlägg.

Jaime Aleite