Inlägg

När lönesamtalet blir en charad.

/0 Kommentarer/i , /av

Man kan frestas att tro att om man tar det bästa av två världar så kommer man att uppnå det perfekta. Det är vad Finansförbundet och BAO tycks tro när man nu presenterar att man skapat ett nytt löneavtal: Sifferlöst med individgarantier.

Men man kommer snart få uppleva att det inte fungerar. Lönerevision som grundas på kompetens och individuell prestation kombinerat med garanterad löneökning oavsett personens bidrag är det som fungerar allra sämst.

De anställda upplever att hur hårt man än jobbar så blir skillnaden till arbetskamraten som inte presterar särskilt stor. Lönespridningen minskar istället för att öka. Det är som om alla elever i skolan fick ett medelbetyg till att börja med, och därutöver kunde några enstaka få högre betyg. Det lönar sig dåligt att satsa på jobbet!

För arbetsgivaren blir lönen åter en kostnad som betalas ut utan att man vet vad man får tillbaka. Arbetar lönekostnaden verkligen för företagets utveckling? Stärker den konkurrenskraften? Eller blir den bara en ”död” utgift som går att påverka väldigt lite, som lokal- eller elkostnader?

Men de stora förlorarna är företagens chefer. Som tvingas till årliga lönesamtals-charader där alla inblandade vet att kompetens inte gäller. Där det egentligen inte spelar någon roll om du nått dina mål eller inte. Där samtalet snarare blir de-motiverande än uppmuntrande och styrande för fortsatt utveckling.

Ett ”normalt” löneår har en chef några hundralappar att spela med när det gäller att premiera goda insatser. Om hälften av dem går till allmän lönegaranti återstår väldigt lite att arbeta med. Att investera tid, kunskap och sitt förtroendekapital i lönesamtal där man inte har något att erbjuda är förödande för chefens möjlighet att använda lönen som ett av verktygen i ledarskapet.

Jag har bloggat om detta tidigare och jag kan bara upprepa vad jag skrev då. Det är dåligt av arbetsgivarna att inte sköta arbetet med individuell lönesättning  när man nu äntligen fått till det avtal man önskat. Det är tråkigt att inte Finansförbundet orkat kämpa vidare på den inslagna vägen.

Det tar tid att byta löneparadigm och viljan att bygga ett förtroende måste finnas på båda sidor. Nu finns det bara förlorare och en lång uppförsbacke framåt.

Bara förlorare när finansförbundet säger upp avtalet

/1 Kommentar/i /av

I dagens DI får vi veta att Finansförbundet är så missnöjda med hur lönebildningen fungerat under de två år som de arbetat med sifferlöst avtal att de säger upp avtalet i förtid. ”Avtalet var fantastiskt, men bankerna har inte levt upp till intentionerna”, säger Ulrika Boëthius.”

I detta skeende finns bara förlorare.

Chefer och medarbetare på bankerna som inte får arbeta med en modell för lönesättning som ger energi och engagemang till individ och arbetsplats.

Finansförbundet, som varit modiga och framsynta och satsat sitt goda namn på att utveckla kollektivavtalen till något som håller också i morgondagens arbetsliv.

Men mest av allt arbetsgivarna, som återigen måste se på när löneökningar smetas ut över alla medarbetare istället för att hamna hos dem som på bästa sätt bidragit till verksamhetens lönsamhet och utveckling.

Jag har dock väldigt svårt  att tycka synd om bankerna. Återigen ser vi hur man kastar bort embryot till ett förtroendefullt samarbete mellan fack och arbetsgivare på lokal nivå. Dåliga lönesamtal, nonchalans mot fackliga företrädare och osakliga löneskillnader.

När ska alla arbetsgivare som får till stånd det sifferlösa avtal de så hett drömmer om inse att det är också ett avtal! Med två parter och en överenskommelse som ska hålla. Det är inte fritt fram att sätta lön efter eget gottfinnande!

Jag önskar verkligen att Finansförbundet hade orkat att kämpa på. Men jag har svårt att klandra att de ger upp.

 

Begreppsförvirring om individuell lön

/2 Kommentarer/i /av

I ett debattinlägg i GP den 15 april hävdar Finansförbundet att jag är okunnig när det gäller individuell lönebildning. Jag tror snarare att det handlar om att vi ser helt olika på vad individuell lön är, och dessutom olika på fackets roll kopplat till en modern syn på lön.

Finansförbundet förespråkar individuell lönesättning som bygger på centrala avtal med garanterade lönenivåer.

I min värld är det två oförenliga begrepp.

Antingen är lön något som bestäms i centrala uppgörelser mellan två parter, där ramarna sätts lika för alla företag i branschen och för alla grupper av anställda. Inom dessa ramar tillåts sedan en viss frihet.

Eller också är lön en ersättning som betalas ut av en arbetsgivare till en anställd, baserat på den anställdes arbetsuppgifter, kompetens och prestation och företagets betalningsförmåga. Lönen diskuteras helt och fullt på arbetsplatsen mellan dessa två,  i mina ögon de enda som kan ha någon uppfattning om frågan.

Finansförbundet oroar sig för att detta förhållningssätt skulle lämna fältet fritt för lönedumpning och för oseriösa arbetsgivare. Det gör vi också, och därför innehåller Ledarnas avtal en noggrant reglerad löneprocess som ålägger arbetsgivarna att hålla seriösa lönesamtal med mål och uppföljning på den enskildes arbete.

Genom att bevaka att processen följs och genom att ge våra medlemmar råd och stöd inför lönesamtalen backar vi upp medlemmarna utan att utöva något förmynderi över dem, och utan att lägga oss i den överenskommelse som medlemmen träffar med sin arbetsgivare.

Vi har förtroende för att våra medlemmar är kapabla personer som kan föra sina egna lönesamtal fullt ut. Ledarnas roll är att finnas som en aktiv partner för stöd och service när så efterfrågas. I ett samhälle fullt av individualister är tiden för kontroll över medlemmarnas lön över, och tiden för partnerskap på lika villkor här.