Chef och facklig företrädare – går det ihop?
Nu förväntar sig många att jag, som är ordförande i Ledarna – Sveriges chefsorganisation, ska svara ett rungande JA på den frågan. Men om man läser en artikel i fredagens Arbetet som borrar i perspektivet under begreppet ”sidbyte” så ser man att svaret inte är solklart enkelt.
Många kompetenta företrädare blir befodrade till chefspositioner, men alltid under förutsättning att man lämnar sitt fackliga uppdrag. Den grund som behövs för att verka som facklig företrädare eller som chef är snarlik, det handlar om kunskap i arbetsrätt, lagar och avtal och kompetens att se helheter, kunna bygga relationer och skapa förtroende. Därmed borde kanske förutsättningarna att samtidigt verka som chef och företrädare vara de allra bästa men i praktiken fungerar det inte så.
Svenska arbetsplatser berömmer sig av en konsensuskultur som tonar ned motsättningar mellan företagets ledning/ägare och dess medarbetare. I väldigt många fall löser man konflikter med företagets och helhetens bästa för ögonen. Men modellen skulle inte fungera så bra om inte parterna var hyfsat jämnstarka och det fanns en ömsesidig förståelse för att det är en dialog mellan två olika intressen.
I denna modell måste du som chef inse att det är företagets intressen som kommer först och det är där lojaliteten måste finnas. Därför är det nästan omöjligt att ena stunden vara med och ta fram planer för avveckling och omorganisation och nästa stund i en förhandling företräda chefskollegor som drabbas.
Det finns de som klarar det, inom Ledarna har vi många förtroendevalda på arbetsplatserna som år efter år klarar den svåra balansgången. Men återväxten är klen och kanske måste vi inse att chef och facklig företrädare är en tulipanaros som även i fortsättningen kommer vara vacker men sällsynt.
