Inlägg

EU – ett helt unikt politiskt samarbete värt att värna

/0 Kommentarer/i , , /av

Delar av Beethovens nionde symfoni utgör den så kallade Europahymnen. Den ljuder över Europas kontinent idag, den 9:e maj på Europadagen. Symfonin är ett av den klassiska musikens mästerverk. Det som var nytt var att Beethoven skrev in ett stort körstycke i det klassiska stycket. Nu var det inte bara musikerna som skulle samspela utan också en stor kör. Det blev mer komplext och fler utmaningar men det blev ett mästerverk.

Överför nu musikerna och sångarna till EU. EU:s olika nationer och intressen ska hitta ett sätt att fungera tillsammans. Vi ska skapa ett partitur för Europas framtid och för kommande generationer. Till det behövs ett skickligt politiskt ledarskap som förstår betydelsen av gemensamma beslut och som samtidigt förstår betydelsen av folklig förankring. Ett ledarskap som alltid värnar idén om att besluten alltid ska fattas på rätt nivå och sträva efter att beslut fattas så nära de det berör som möjligt.

EU har på senare år visat sig förmögen till stora viktiga gemensamma beslut såsom framtagandet av ett säkert covid-vaccin, sanktioner mot Ryssland och inte minst klimatbeslutet Fit for 55, som är ett paket av åtgärder för att sätta press på medlemsstater, företag och verksamhet att ställa om sin produktion och konsumtion. Om denna politik ska bli verklighet kommer det att kräva ett innovativt, modigt och närvarande ledarskap på alla nivåer. Vi behöver mer av samarbete för att lösa vår tids stora utmaningar.

EU är kanske inte ett mästerverk i samma bemärkelse som Beethovens 9:a. Men det är ett historiskt och globalt helt unikt politiskt projekt värt att värna, utveckla och stärka. Aldrig förr, och inte någon annanstans på jorden, har självständiga, demokratiska stater fredligt och frivilligt gått samman i ett alltmer fördjupat samarbete för att säkra freden och gemensamt arbeta för utvecklingen mot en hållbar kontinent och värld.

Därför uppmanar Ledarna tillsammans med 16 andra chefsorganisationer i Europa, inom ramen för vår Europeiska organisation CEC European Managers, alla att gå och rösta den 9:e juni. Ett högt valdeltagande är viktigt för att undvika att ytterlighetspartier som vill splittra Europa får stort genomslag. Det är också viktigt för EU:s demokratiska legitimitet. Chefer är samhällsbärare och kan vara förebilder genom att ta en aktiv roll i Europadebatten och uppmana var och en att rösta. På detta sätt skapar vi en livskraftig demokrati inom EU.

Sluta stampa på andras idéer – tillför dina egna

/0 Kommentarer/i , /av

För en tid sedan var jag i Bryssel för att besöka olika EU- institutioner.  Det var några fantastiska dagar då jag träffade otroligt engagerade företrädare för Sverige. I en tid av konflikt och osäkerhet behövs deras arbete mer än någonsin.

Jag har alltid varit positiv till den europeiska unionen. Den grundläggande freds- och demokratitanken tilltalar mig. Jag var en av få som läste kursen EG-rätt i Uppsala, i slutet av -80-talet. Kursen var inte särskilt populär eftersom Sverige tydligt deklarerat att det var uteslutet att vara med i EG på grund av Sveriges suveränitet. Men bara några år senare var det inte längre uteslutet.

Under åren som gått har jag, som jurist, mer än en gång ifrågasatt klåfingrigheten från EU som påverkat vårt svenska rättssystem. På arbetsrättens område har de flesta förändringarna i lagstiftningen under senare år föranletts av EU-författningar. Förändringar som inte alltid varit helt enkla att anpassa till våra svenska förhållanden.

Men efter några dagar bland EUs institutioner, kan jag känna mig mer förlåtande. Om vi ska skapa förutsättningar för fred och demokrati inom EU behövs förmodligen mer samarbete och mer lika förutsättningar, inte minst om det ska vara enkelt för varor, tjänster, personer och kapital att röra sig fritt mellan medlemsländerna.

En berättelse som fastnade efter Brysselbesöket är den om hur Sverige (och kanske även svenska arbetsmarknadsparter) agerat de senaste åren. Jag fick beskrivet hur vi istället för att tända eldar (idéer) om hur vi tillsammans inom EU kan skapa bättre förutsättningar, stampar på de eldar som andra länder tänder. Vi lägger kraft på att stampa på andras idéer istället för att tillföra nya idéer, tända nya eldar. Vem vill då bjuda in oss som samarbetspartner?

De engagerade företrädare jag träffade inger hopp. Nu ska jag fundera på vilka eldar jag vill vara med och tända!

 

Europadagen – en dag för fred

/0 Kommentarer/i , /av

Idag, den 9 maj, är det Europadagen. En dag som uppmärksammar minnet av den så kallade Schuman-deklarationen. Just i dag är det 73 år sedan den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sitt förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG) som sedermera blev grunden för dagens EU. Bakgrunden var återuppbyggnaden av ett Europa som låg i ruiner efter ett förödande krig. Deklarationen är ett uttryck för ett visionärt ledarskap – visionen om en enad och fredlig gemenskap mellan Europas länder, byggd på solidaritet.

Efter många år av fred i Europa erfar vi återigen krigets fasor. Den ryska regimens fullskaliga anfallskrig i Ukraina har nu pågått i över ett år och vi påminns om vad en auktoritär regim är beredd att göra för att förverkliga ogrundade maktanspråk och förvridna imperialistiska idéer.

Motsatsen till krig är fredligt, demokratiskt samarbete mellan länder. Det är viktigt att förstå att det aldrig är fritt från konflikter. Tvärtom har Europas länder många olikheter och skilda intressen som kan skava rejält. Men EU-tanken är att lösa detta med samtal, förhandlingar och kompromisser. Det är ofta en mödosam, byråkratisk och långsam process. Alla blir inte alltid nöjda med resultatet. Det är snarare tvärtom så att ingen är till 100 procent nöjd. Men det är inte det som är poängen. Det stora med samarbetet är att vi inte riktar vapnen mot varandra och bombar sönder Europas städer.

Målet i Schuman-deklarationen var visionärt, men angreppssättet var väldigt praktiskt, konkret och begränsat i sitt omfång. I deklarationen kan vi läsa att ”Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet.”

Hittills har EU varit enat i sitt stöd för Ukraina rätt till självbestämmande. Det är ett styrkebesked och det är avgörande att det fortsätter så. Sedan andra världskriget har det europeiska samarbetet successivt utvecklats och fördjupats för att förhindra att Europas länder kastas in i krigets fasa och grymheter. Det hot vi står inför är en ödesfråga för Europa och för våra barns framtid. Det behövs nu och i framtiden chefer och ledare på alla nivåer som förstår, värnar och utvecklar den europeiska tanken. Tillsammans och enade behöver vi stå upp för och försvara våra europeiska värderingar och demokratiska rättigheter.

 

 

 

 

Minimilöner – inget är säkert förrän EU-domstolen sagt sitt

/0 Kommentarer/i , , , /av

Ledarna välkomnar det beskedet från arbetsmarknadsminister Eva Nordmark att regeringen kommer att rösta mot uppgörelsen om lagstadgade minimilöner i EU. Löner och arbetsvillkor ska inte bestämmas av politiker vare sig i Bryssel eller i Sveriges riksdag utan ska förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter via kollektivavtal. EU har andra, mycket angelägna frågor, att lägga sin kraft på. Inte minst har världen sett vilken enorm utrikes- och säkerhetspolitisk skillnad ett enat EU kan göra när det gäller sanktionerna mot Ryssland.

Avsikten med att lagstadga om minimilöner på EU-nivå är att säkerställa att alla arbetstagare i EU ska få minimilöner som ger en rimlig levnadsstandard, oavsett var i EU de arbetar. Den ambitionen är förstås mycket god och värd respekt. Men det är inte rimligt att tvinga sådan lagstiftning på länder som redan har väl fungerade system. Den svenska kollektivavtalsmodellen har bevisligen lett till bra lönenivåer, även för de lägst betalda.

Efter en lång process har alltså ministerrådet och EU-parlamentet förhandlat fram en uppgörelse om minimilöner som gick i mål natten till tisdag den 7 juni. Mot slutet av förhandlingarna fick Sverige igenom skrivningar om att undanta den svenska modellen från bestämmelserna. Enligt överenskommelsen innebär det att arbetsmarknadens parter även framöver ska ha ansvaret för lönebildningen i Sverige. Det är bra, men det är trots detta viktigt att Sverige röstar nej till direktivet. Av principiella skäl, så klart, men också för att det finns ytterligare ett mycket tungt vägande skäl till att vara emot detta. Det är nämligen varken EU-kommissionen, Ministerrådet eller EU-parlamentet som äger den slutgiltiga rätten till hur direktivet ska tolkas. Det gör EU-domstolen.

Risken att EU-domstolen kommer att fastslå att även Sverige måste ha en lagstiftad minimilön är inte noll. Före den så kallade Lavaldomen från 2007 trodde svenska fackföreningar att lagen gav dem rätt att ta till konfliktåtgärder för att höja lönen för utstationerade arbetare till de svenska kollektivavtalens nivåer. Men EU-domstolen gjorde den motsatta tolkningen och det är domstolens tolkning som gäller. Alltså spelade tidigare utfästelser från EU-kommissionen att sådana konflikter fortsatt skulle vara lagliga ingen roll. Alltså kan parterna inte vara säkra på vad som gäller innan EU-domstolen sagt sitt.

Det är som sagt mycket bra att Sveriges regering kommer att rösta nej till uppgörelsen, både av rent principiella skäl och det faktum att vi inte vet hur EU-domstolen skulle tolka direktivet om ett svenskt fall skulle hamna där. Inom ramen för arbetsmarknadens EU-råd har Ledarna drivit denna linje tillsammans med övriga fackförbund inom LO och PTK samt arbetsgivarorganisationer. Sveriges nej är dessvärre av mindre betydelse då ett tillräckligt stort antal EU-parlamentariker och EU-länder är för förslaget vilket talar för att det kommer att röstas igenom. Vi får nu med tydlighet hävda det undantag som förhandlats fram där arbetsmarknadens parter har ansvaret för lönebildningen i Sverige.

 

EU:s kärnuppgift – nu tydligare än någonsin tidigare

/0 Kommentarer/i /av

Idag, den 9 maj, är det Europadagen, en dag med en lång historia. Själva dagen instiftades av Europeiska rådet 1985, till minne av den 9 maj 1950 då den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sitt förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap.

Förslagets fick namnet Schumandeklarationen efter sin upphovsman och utgör startskottet till i dagens EU. Stora delar av Europa låg fortfarande i ruiner fem år efter andra världskrigets slut. Förödelsen var fortfarande enorm och en långvarig fred var långt ifrån säkerställd.

Kol och stål var och är inte vilka insatsvaror som helst utan avgörande för att kunna föra krig. De regeringar som grundade kol- och stålgemenskapen – Frankrike, dåvarande Västtyskland, Italien, Holland, Belgien och Luxemburg – var övertygade om att en sammanslagning av kol- och stålproduktion skulle göra krig mellan medlemsländerna inte bara otänkbart utan materiellt omöjligt. Man trodde också –med rätta – att en sammanslagning av ekonomiska intressen skulle bidra till att höja levnadsstandarden och vara det första steget mot ett mer enat Europa.

Men Europa har inte varit förskonat från krig sedan dess. Krigen och de väpnade konflikterna i före detta Jugoslavien mellan 1991 och 2001 orsakade ett enormt mänskligt lidande och en omfattande materiell förstörelse. 20 år senare skulle det bli ännu värre. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, som startade den 24 februari 2022, är det mest omfattande kriget på europeisk mark sedan andra världskriget. Idag är miljontals ukrainare på flykt och hittills har tiotusentals civila dött. Flera städer i Ukraina är lagda i ruiner och stora delar av infrastrukturen är helt sönderslagen av Ryssland.

I dessa fasansfulla tider har EU visat en enighet som nog få skulle ha gissat att medlemsländerna var kapabla till för bara något halvår sedan. EU, Storbritannien och USA har på olika sätt, tillsammans och var och en för sig, infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland, samt givit både humanitärt och väpnat stöd till Ukraina. EU arbetar för att medlemsländerna, inte minst Tyskland och Italien, ska minska sitt beroende av rysk olja och gas. Man kan ha synpunkter på hastigheten i dessa processer, och enigheten mellan medlemsländerna är inte total (läs: Ungern) men riktningen är klar.

Min bedömning är att Putin och resten av den ryska regeringen inte hade väntat sig att EU:s medlemsländer skulle ha förmåga att sätta sig över gamla meningsskiljaktigheter för att visa sådan enighet. Och naturligtvis inte heller att den ukrainska armén skulle vara så stark och att det civila motståndet skulle vara så omfattande.

I hotfulla tider som dessa står det smärtsamt klart varför EU behövs. Min bedömning är att EU:s demokratiska legitimitet – EU:s folkliga stöd – kraftigt stärkts av hur medlemsländerna gemensamt och resolut agerat efter Rysslands invasion.

I närtid har EU en historia av att ägna sig åt frågor som bäst löses på nationell eller ännu lägre nivå. Med goda avsikter, som att skydda anställda från att utnyttjas med usla löner och bristfälliga arbetsvillkor och att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män, vill EU flytta fram sina positioner på arbetsmarknadsområdet och skapa överstatlighet. Detta rimmar illa med den svenska modellen där autonoma arbetsmarknadsparter sluter kollektivavtal. Ledarna har via PTK tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO bildat Arbetsmarknadens EU-råd för att försvara den svenska modellens grundprinciper. Vidare är Ledarna aktiva medlemmar i den europeiska chefsorganisationen CEC European Managers som representerar cirka en miljon chefer runt om i Europa.

Nu när världen har sett vilken enorm utrikes- och säkerhetspolitisk skillnad ett enat EU kan göra kommer prioriteringarna sannolikt att ändras. EU kommer återigen att fokusera på sina kärnuppgifter, de som så vackert uttrycks i Schumandeklarationen:

  • ”World peace cannot be safeguarded without the making of creative efforts proportionate to the dangers which threaten it.”
  • ”Europe will not be made all at once, or according to a single plan. It will be built through concrete achievements which first create a de facto solidarity.”

 

100 000 kr i böter om du mejlar efter fem chefen!

/0 Kommentarer/i , , /av

Låter det rimligt? Om du är chef i Portugal är detta en realitet. I en artikel i SvD framgår att allt fler länder lagstiftar för att förhindra arbetsgivare och chefer att ringa, skicka mejl eller annan digital korrespondens utanför arbetstid.

Handen på hjärtat chefen – hur skulle din privatekonomi påverkas om det gällde i Sverige?

Tanken är i grunden god – att privatlivet ska respekteras för att minska arbetsstressen. Men att gå så långt som till lagstiftning är, enligt mig, ett ganska desperat försök att dra gränsen mellan arbete och privatliv.

I Sverige görs, av tradition, mycket som rör arbetslivet upp mellan parter; antingen genom kollektivavtal eller rätt och slätt i dialog mellan chefer och medarbetare.  Så en motsvarande lagstiftning som Portugals, Belgiens eller Frankrikes bedömer jag inte att någon skulle föreslå här. Av artikeln i SvD framgår att EU-parlamentet har uppmanat EU-kommissionen att börja skissa på ett lagförslag för hela EU. Låt oss hoppas att kommissionen låter bli.

Jag ser också en hel del utmaningar med förbudet. Exempelvis att många företag och organisationer verkar globalt och därmed i olika tidszoner, vilket gör att jag från Sverige av rent praktiskt skäl behöver skicka meddelanden till kollegor i USA, om jag nu hade sådana, under deras lediga tid.

Men även för oss som inte behöver ta hänsyn till olika tidszoner, så har olika verksamheter och individer olika krav och behov. Du är kanske styrd av deadlines som under inga omständigheter får överskridas. Tänk att du i sista stund behöver en ynka uppgift för att klara den, men som förutsätter att du måste ta kontakt med en medarbetare eller kollega även om arbetsdagen är slut. Eller du som ansvarar för att bemanningen fungerar inom vård och omsorg och inte får skicka ut en förfrågan om någon kan ta ett extrapass när flera sjukanmält sig i sista stund.

Jag menar att en dialog mellan chef och medarbetare eller genom en överenskommelse mellan lokala parter, om hur just ni vill ha det och vad verksamheten kräver när det gäller tillgänglighet är den bästa vägen att gå.

Dessutom skiljer vi oss åt som individer när under dygnet vi är som mest effektiva, produktiva eller kreativa. Du kanske är helt fördjupad i en uppgift och glömmer tid och rum och skickar iväg något för synpunkter som du vill ha senare i veckan, trots att det är kväll.

Som medarbetare har jag också ett eget ansvar för att sätta gränser. Nu lider jag personligen av en viss nyfikenhet, så jag erkänner att när Teams plingar till i min mobiltelefon på kvällen så kan jag liksom inte låta bli att kolla vad som händer. Men, jag kan ju faktiskt välja att stänga av ljudet eller låta bli att se efter.

Vad tycker du om en lagstiftning som förbjuder dig att på något vis kontakta medarbetare efter arbetstid?

 

Omöjligt att avgöra om kompromissförslaget om minimilöner är ok innan EU-domstolen sagt sitt

/0 Kommentarer/i , , , /av

Kommer den svenska modellen på arbetsmarknaden, där parterna självständigt reglerar lönerna utan statlig inblandning att hålla, om det kontroversiella minimilönedirektivet på EU-nivå blir verklighet?

Kollektivavtalstäckningen i Sverige är hög, i snitt jobbar nio av tio anställda i verksamheter som har kollektivavtal.  Men en tiondel gör alltså inte det, och inom vissa delar av privat sektor är andelen utan kollektivavtal högre än så.

De flesta kollektivavtal har inga minimilöner. Många kollektivavtal – som Ledarnas – har inte ens siffersatta löner. Hur kommer sådana avtal att betraktas i det kommande minimilönedirektivet, måste alla avtal ha siffersatta minimilöner för att de anställda ska räknas som skyddade mot ”för låga” löner? Och i så fall, måste Sveriges riksdag lagstifta om en minimilön som ska gälla i sådana kollektivavtal eller där kollektivavtal inte finns? Även om det är ovanligt att anställda i Sverige jobbar för väldigt låga löner.

Ett vanligt mått på ”rimliga” lägstalöner i en ekonomi och den nivå som diskuteras i EU just nu, är 60 procent av medianlönen i respektive medlemsland. I Sverige hade knappt en procent av de anställda, såväl hos arbetsgivare med kollektivavtal som utan kollektivavtal, en lön som understeg 60 procent av den nationella medianlönen 2018. Detta mått gäller förstås enbart den vita arbetsmarknaden. Den svarta arbetsmarknaden har lägre löner, ofta mycket lägre, men dessa kommer man knappast åt med en lagstiftad minimilön. De som jobbar svart vill inte, eller kan inte, ge sig till känna genom att offentligt klaga på sina låga löner.

Arbetsmarknadens parter i Sverige är eniga i motståndet mot en lagstiftad minimilön, eftersom en sådan innebär att parterna får minskat inflytande över lönebildningen. Den fackliga sidans position kommer troligen att försvagas, eftersom det med en lagstiftad minimilön finns en lön man inte kan förhandla om. Detta bidrar sannolikt också till att intresset för arbetsgivare att organisera sig sjunker. Idag är även den som inte är fackligt ansluten täckt av kollektivavtal, om anställningen är hos en arbetsgivare som är medlem i en arbetsgivarorganisation eller har hängavtal. Så det är arbetsgivarnas organisationsgrad som är avgörande för kollektivavtalstäckningen.

Ministerrådet och EU-parlamentet lämnade sina synpunkter på lagförslaget från EU-kommissionen i slutet av förra året. Den svenska regeringen ställde sig bakom ministerrådets förslag efter att medlemsländerna enats om en kompromiss, som arbetsmarknadsminister Eva Nordmark ansåg skyddar den svenska modellen.

Nu är slutförhandlingarna i full gång. Frankrike, som är EU:s ordförandeland första halvåret i år, har sedan länge lagt mycket prestige i att få direktivet om minimilöner i hamn under sin ordförandetid.

Även i ministerrådets kompromissförslag kvarstår formuleringar som kan visa sig vara ödesdigra för att på lång sikt kunna behålla den svenska modellen intakt vad gäller frånvaron av statliga ingrepp i löneförhandlingarna. Frågan är hur EU-domstolen vid en eventuell tvist kommer att tolka lagen.

Risken att EU:s domstol kommer att fastslå att även Sverige måste ha en lagstiftad minimilön är inte tagen ur luften. Före den så kallade Lavaldomen från 2007, var konsensus i de svenska fackföreningarna att de hade laglig rätt att ta till konfliktåtgärder för att höja lönen för utstationerade arbetare till de nivåer som gällde i svenska kollektivavtal.

När EU:s domstol gjorde den motsatta tolkningen i sitt domslut så spreds insikten bland arbetsmarknadens parter att det besked som tidigare getts av EU-kommissionen, att en sådan konflikt var laglig, inte längre gällde. Då växte skepsisen, går det att lita på besked från EU-kommissionen? Kan man verkligen vara säker på vad som gäller innan EU-domstolen sagt sitt?

 

 

 

 

EU – ett samarbete att värt att fira. Och hålla ögonen på.

/0 Kommentarer/i , /av

På söndag, den 9 maj, är det Europadagen. En dag som uppmärksammar minnet av den så kallade Schumandeklarationen. Det är 71 år sedan den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sitt förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG) som sedermera blev grunden för dagens EU. Bakgrunden var återuppbyggnaden av ett Europa som låg i ruiner efter ett förödande krig.

Deklarationen är ett uttryck för ett visionärt ledarskap – visionen om en enad och fredlig gemenskap mellan Europas länder, byggd på solidaritet. Vi som lever idag kanske tar det för givet men har mycket att tacka de ledare som var med och la denna grund. 1950 var ett fredligt Europa långt ifrån en självklarhet.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Sett i det perspektivet är det viktigt hur samarbetet kan utvecklas med bibehållet starkt stöd. De stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver också lösas på global och inte nationell nivå.

Fortfarande finns det frågor som bäst löses på nationell, regional eller lokal nivå. Som lönebildningen. Under senare år har EU-kommissionen tagit initiativ och lagt fram förslag som på ett ingripande sätt kan påverka lönebildningen. Även om ambitionen är lovvärd – som att höja levnadsstandarden för de med lägst inkomster eller utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män – så löses inte dessa frågor bäst på EU-nivå.

En ödesfråga är hur EU:s demokratiska legitimitet kan stärkas. Att utmana fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är minst sagt riskabelt om man vill upprätthålla ett brett folkligt stöd för EU-samarbetet. Hur kan den viktiga principen med det krångliga namnet – subsidiaritetsprincipen – värnas när samarbetet fördjupas och breddas. Det vill säga, hur får vi EU att ägna sig åt rätt frågor? Hur ser vi till att EU ägnar sig åt de uppgifter som inte bättre kan lösas på nationell, eller ännu lägre nivå? Det vore djupt olyckligt om det uppstod en debatt där det väcks krav på förnyade folkomröstningar om medlemskapet. De brittiska erfarenheterna förskräcker.

Mot denna bakgrund är Ledarna är en aktiv medlem i den europeiska chefsorganisationen CEC, och via PTK tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO bildat arbetsmarknadens EU-råd för att försvara den svenska modellens grundprinciper.

EU-samarbetet är värt att fira, men vi behöver aktivt samtala med  politiker i Bryssel för att få dem att förstå den svenska modellen där vi värnar parternas autonomi, samtidigt som vi vill ha sunda arbetsvillkor i hela Europa.

 

Kollektivavtal är fortfarande relevant

/0 Kommentarer/i /av

Idag är det kollektivavtalets dag. Vi som värnar den svenska modellen och en kollektivavtalsreglerad arbetsmarknad behöver vitalisera den drygt 80-åriga berättelsen och göra den begriplig och relevant för chefer, medarbetare, företag och politiker på en snabbt föränderlig arbetsmarknad. För den svenska modellen är långt ifrån en självklarhet för alla.

Jag har det senaste året mött svenska ministrar som vittnat om hur de, om och om igen i EU-sammanhang, får förklara den svenska modellen för politiker och tjänstemän. I många EU-länder finns en tradition att lagstifta om till exempel minimilöner, något som vi i Sverige reglerar genom kollektivavtal. Våra synsätt krockar. Inom ramen för den europeiska chefsorganisationen CEC European Managers, där Ledarna är medlemmar, är inte heller den svenska modellen en självklarhet för alla medlemsorganisationer.

Även i Sverige står allt för många branscher med såväl enkla som mer kvalificerade jobb utan kollektivavtal. Så vad göra? Idiotförklara de som inte fattar bättre? Knappast någon smart väg och inte särskilt framgångsrik. Nej, vi behöver peka på de stora fördelarna med kollektivavtal och samtidigt vara öppna för förnyelse och förändring av kollektivavtalens utformning.

Den här hösten har PTK, där Ledarna ingår, Svenskt Näringsliv, IF Metall och Kommunal slutit ett historiskt huvudavtal om trygghet, omställning och anställningsskydd. För Ledarna ligger anställningstryggheten i att du är anställningsbar. Det blir du igenom att få de bästa möjligheterna till utbildning och förkovran under hela ditt yrkesliv. Det här nya avtalet skapar de förutsättningarna. Det är ett modernt avtal som ger den anställde och företagen en möjlighet att med bevarad trygghet möta kraven på större flexibilitet på arbetsmarknaden.

Nationalekonomen Lars Calmfors påpekade i DN den 4 februari att individualistiska värderingar gör det svårare för facket att värva medlemmar, samtidigt som han noterar att Ledarna stadigt växer. Ledarna har individen i centrum. Vårt Ledaravtal utgår från individens behov och bidrag till verksamhetens utveckling. Ingen vill ses som bara som en del av ett kollektiv utan lika mycket, om inte mer, som en egen individ med individuell lön och villkor. Vi måste klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver tillsammans skapa ett yttre ramverk som skapar en förutsägbarhet för företag och verksamheter men inom det ramverket måste vi öppna för större individuella lösningar.

Vi, och då menar jag alla som vill värna både den svenska modellen och samarbetet inom EU, måste på alla nivåer föra en diskussion med våra europeiska vänner om den svenska modellen. Men vi måste lika mycket lyssna och förstå de bevekelsegrunder som styr när EU vill lagstifta på arbetsmarknadens område.

Vi behöver bättre förstå de utmaningar som många europeiska länder brottas med när det kommer till villkoren på arbetsmarknaden. Allt för att vi ska vara proaktiva och utveckla den svenska modellen för att skapa de bästa förutsättningarna för medarbetare, chefer och företag i Europa.

Parterna på svensk arbetsmarknad har ett stort ansvar att utveckla kollektivavtalen. Vi kan aldrig tänka att vi är färdiga, det enda bestående är förändring.

 

 

 

En inställd partiledardebatt är också en partiledardebatt

/0 Kommentarer/i , /av

Idag skulle det ha hållits en EU-politisk partiledardebatt i riksdagen. Pandemirestriktioner satte stopp för den. Även om en inställd partiledardebatt kanske inte gör någon större skillnad i människors vardag, så hade det varit intressant att ta del av hur partierna ser på EU:s framtid i en tid då denna debatt verkligen behövs. För EU har stor betydelse, större än många av oss tänker på, och därför är det viktigt att debatten om EU:s framtida utveckling tas vidare på andra sätt, även om den just nu inte kan föras i Sveriges riksdag.

EU-samarbetet är avgörande för många av vår tids stora utmaningar som inte kan lösas på nationell nivå, som kräver internationellt samarbete. Inte minst för att nå klimatmålen. EU är också viktigt för Sveriges konkurrenskraft, för de svenska företagens möjligheter till export och för att klara varuförsörjning och leveranskedjor. Det här vet inte minst alla de chefer som dagligen är i kontakt med partners, kunder och leverantörer runt om i Europa.

Om politik på nationell nivå ibland kan upplevas som svår att förstå, så är det enkelt i förhållande till EU-nivån. Det kräver kunskap, tålamod och engagemang för att fullt ut förstå hur beslutsprocesserna i praktiken fungerar. I SVT:s serie ”Bryssel calling” får man följa fyra parlamentariker i deras politiska vardag. Serien ger på ett lättsamt sätt inblick Bryssels svårnavigerade labyrinter. Det är välkommet att SVT gjort denna satsning. Det har nästan blivit till en klyscha i vissa sammanhang att hävda att EU-politiken behöver bli mer synlig i den svenska samhällsdebatten, men det är icke desto mindre sant, och detta är ett sätt.

Vad borde då den inställda debatten i riksdagen ha handlat om? Om jag hade fått önska skulle den ha handlat om hur man stärker EU:s demokratiska legitimitet och om den viktiga principen med det krångliga namnet – subsidiaritetsprincipen. Det vill säga, hur får vi rätt frågor att landa på rätt nivå? Hur ser vi till att EU ägnar sig åt de uppgifter som inte bättre kan lösas på nationell, eller ännu lägre nivå?

Under senare tid har EU-kommissionen utmanat arbetsmarknadens parter, inte minst i Sverige och Danmark, genom att ta initiativ och lägga förslag som på ett ingripande sätt påverkar lönebildningen. Även om ambitionen ofta är lovvärd – som att höja levnadsstandarden för de med lägst inkomster eller utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män – så löses inte dessa frågor bäst på EU-nivå.

Att utmana fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är minst sagt riskabelt om man vill upprätthålla ett brett folkligt stöd för EU-samarbetet. Ska vi klara våra gemensamma europeiska utmaningar är det avgörande att inte legitimiteten försvagas utan tvärtom stärks. Det vore djupt olyckligt om det uppstod en debatt där det väcks krav på förnyade folkomröstningar om medlemskapet. De brittiska erfarenheterna förskräcker. Och vår tid visar att vi inte ska underskatta den politiska kraften i missnöje. Det kan det starta en politisk utveckling som är svår att stoppa eller vända.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Sett i det perspektivet hade det varit intressant att ta del av partiledarnas tankar om hur samarbetet kan utvecklas med bibehållet starkt stöd.