Inlägg

Ett oväntat föredöme

/0 Kommentarer/i , /av

I en insiktsfull och nyanserad ledare i Dagens Industri idag skriver Torun Nilsson  om problemet med att skapa mer jämställdhet i näringslivet. Som föredöme lyfter hon fram Miljöpartiet och det faktum att hela deras högsta ledning (båda två) nu är föräldraledig. Ett oväntat föredöme,organisationen i politiska partier brukar inte generellt utmålas som goda exempel för näringslivet, och kanske allra minst Miljöpartiet.

Problemet som Nilsson fokuserar på är hur man kan förena föräldraledighet och höga chefsposter, eller för den delen föräldraskap och toppjobb. I ett samhälle där hemmafrun är död och begraven.

Ett jämställt familjeliv är naturligtvis första steget. Men man kanske också ska våga tanken på att även chefsjobb kan delas på, om man hanterar det rätt.För vinsten är, som Torun Nilsson formulerar det, ”mer talang och begåvning” och ”bättre konkurrenskraft, inte sämre”.

Om man kan välja bland alla unga begåvade och engagerade chefsämnen istället för bara hälften, och om man kan se till att unga chefer håller ut och orkar fullfölja sin karriär, genom att göra chefsjobb möjliga att förena med familjeliv, ja då går svenska företag en lysande framsteg till mötes. För medan våra konkurrenter ute i Europa och världen fortfarande tvingar hem välutbildade kvinnor från arbetsmarknaden, har vi möjligheter att ta vara på all kompetens om man bara vågar vara lite kreativ.

Det kanske till och med  kan göra det värt att snegla lite på Miljöpartiet.

 

Paradoxalt Industriarbetsgivare!

/4 Kommentarer/i /av

I förra veckan presenterade Industriarbetsgivarna sitt recept för att få stopp på den nedåtgående spiralen inom industrin och minska risken för fler varsel genom en debattartikel i DI.

I sitt debattinlägg förklarar de sina krav inför den stundande avtalsrörelsen:

  1. Längre avtal
  2. Lägre avtal
  3. Basindustrin sätter märket för hela arbetsmarknaden

Så här långt är jag med , det vill säga jag förstår och känner igen mig i resonemangen. Inget nytt under solen.

Men sen kommer:

4.Företagsanpassning

”Moderna avtal är anpassade till företagens och den anställdas villkor, och stöttar företagens anpassningsförmåga. I frågor om bland annat lönebildning, arbetstid och ersättningar måste det enskilda företaget kunna ta hänsyn till just sin situation. Avtalen ska dessutom underlätta, inte hindra, att den samlade kompetensen kan användas på bästa sätt. Regler som skapar inlåsningar behöver undanröjas. Att kunna jobba ännu smartare och mer flexibelt skulle kunna bli en konkurrensfördel för våra företag. ”

Nr 4 är en paradox i förhållande till 2-3. Otal undersökningar visar att just denna lönebildning leder till maktlösa medarbetare som inte upplever att de kan påverka sin löneutveckling och som inte upplever att en god prestation lönar sig. Och chefer som inte får fullt förtroende, inte har alla verktyg för sitt ledarskap och inte har bästa möjliga arbetsklimat på sina arbetsplatser. Vilket leder till sämre resultat och konkurrenskraft för företaget.

En lönebildning som ska stödja att kompetensen inom företagen används på bästa sätt måste vara fullt ut individuell. Det går inte att äta kakan och ha den kvar!

Vad väntar vi på?

/0 Kommentarer/i , /av

Äntligen har en av Sveriges absolut viktigaste framtidsfrågor, segregration och utanförskap, fått befogat utrymme i diskussionen.

I söndagens DN delgav Peter Wolodarski oss sina funderingar kring svenskheten och medborgarskap och tidigare i höst har vi sett statssekreterare Jasenko Selimovic  och Ylva Johansson debattera ur ett mer partipolitiskt perspektiv. Också i radio och SVT har frågorna fått mer utrymme den sista tiden.

Men få talar om det som är den viktigaste pusselbiten,  hur vi i praktiken ska se till att de som kan och vill får fotfäste på arbetsmarknaden och att svenska arbetsplatser äntligen blir en spegel av samhället i stort.

Den svenska arbetsmarknaden blir allt smalare. Vi har under många år konsekvent tagit bort jobb som kan skötas med lägre kompetens eller  lägre intensitet och odlar gärna myten om att utbildning löser alla problem.Men någonstans måste vi ändå våga säga att människor är olika. Det finns problem som handlar om bristande språkförståelse och för oss främmande kulturella uttryck. Det finns människor som behöver ha hjälp för att kompensera för funktionsnedsättning eller sjukdom, psykisk såväk som fysisk, och det finns många som bara inte orkar leva upp till kravet på 100%-ig leverans varje dag i livet.

Men alla dessa människor kan och vill också bidra och mycket går förlorat om vi bara ser problem och inte möjligheter.

Ett företag som insett detta och som en lång tid inte bara pratat utan också handlat är Max Hamburgare. I en debattartikel i torsdagens DI berättar representanter från företaget om en verksamhet som är sprungen ur ett affärsmässigt behov men som kommit att positivt prägla hela företaget.

Receptet är enkelt. Hitta chefer som brinner för frågan, ge dem kunskap och  förse dem med mandat . Sätt igång och handla. Vänta inte längre!

 

Vill vi ha rädda chefer?

/3 Kommentarer/i , /av

I en krönika i dagens DI skriverJan Scherman om den kultur som riskerar att utvecklas efter sommarens räfst och rättarting av myndigheters representation. Inget fel på granskningen, den behövs, men kraven på avgång i varje läge förfelar sitt mål. Nej istället bör chefer stanna och ta sitt ansvar och reda upp sörjan!

Det finns naturligtvis situationer då den högsta ledningen förverkat allt förtroende och det inte finns någon annan lösning än att skiljas åt. En lång period av dåliga resultat, oförmåga att vända utvecklingen eller upprepad omdömeslöshet – då är det lika bra att skiljas åt. Men att ta fram Damoklessvärdet vid första större felsteget är inte bara omänskligt utan också ett hot mot mod och utvecklingskraft.

För, skriver Jan Scherman, ”Vad får vi för chefer om inte misstag tillåts?Vill vi ha arbetsplatser som styrs av rädsla för att göra fel?

Chefers uppgift är att skapa ett positivt arbetsklimat, att vara modiga, framsynta och djärva. I en värld där man får sparken då ettmisstag blivit begånget, istället för en chans att reda upp och ställa tillrätta, riskerar chefer att bli fega och felfria. Det  vinner ingen på, allraminst uppdragsgivaren!

Inte bara chefen har ansvar!

/0 Kommentarer/i /av

På en tillställning nyligen träffade jag en vän som stod mig nära i ungdomen, men som jag inte träffat på nästan fyrtio år. Vi gjorde det man gör i ett sådant läge, vi snabbspolade våra liv för varandra och gick igenom det viktigaste. Efter det att jag berättat om mitt långa yrkesliv som chef och mitt nuvarande uppdrag, var det hans tur:

-Ja, jag har i alla fall varit helt säker på en sak: Jag tänker aldrig bli chef! Jag vill inte ha ansvar för andra på jobbet.

Hans inställning både skrämde och förvånade mig, och ännu mer som man idag kan läsa i dagens DI att unga supertalanger anser att ledarskap ofta är lågt prioriterat i företagen och att en bra chef är en av de viktigaste faktorerna för att man ska vilja stanna och utvecklas.

Kampen om välutbildade och duktiga medarbetare är redan hård och kommer bli knivskarp längre fram. Utan ett stadigt inflöde av ny kunskap kan inte verksamheten utvecklas, man får tacka nej till affärer och jobben  i basen blir färre.

Att skapa en bra miljö för innovation och utveckling är ett av chefens viktigaste uppdrag. I det behöver man skapa förutsättningar för alla att ta ansvar för varandra i ett ständigt lärande.

Chefskap och medarbetarskap måste utvecklas parallellt. Att som min vän tro att man kan undkomma ansvar  helt och hållet fungerar inte i ett arbetsliv där unga medarbetare kräver en ständig känsla av utveckling  och inspiration för att vilja stanna.

 

Anders Borg ropar på kvoteringsvargen igen!

/1 Kommentar/i /av

Anders Borg försöker sig på en winbergarare i fredagens DI. Genom att hota näringslivet med en kvoteringslag vill han få företagen att inse sitt eget bästa och sluta blockera kvinnor från bolagsstyrelserna. Det är uppenbart att han är besvärad av att moderaternas linje att med vädjanden få bolagen att ta sitt förnuft till fånga inte har lett någonstans. Utvecklingen har gjort tvärstopp, och andelen kvinnor som är ledamöter i bolagsstyrelserna ligger stadigt och stilla på under 24 procent.

 I artikeln bredvid Anders Borgs mullranden, kan man läsa en provkarta av vad vad företagen säger i frågan. De flesta är nöjda med att ha en eller två kvinnor i styrelsen. Man anser sig har gjort sitt och markerar att frågan inte har någon hög prioritet.

Så vad väntar du på Anders Borg? Inse att det inte finns någon vilja hos företagen och deras ägare att bryta de mönster och strukturer som idag gynnar ett litet grabb(gubb)gäng som kan belöna varandra med fina uppdrag och trevliga arvoden utan att behöva fundera så mycket på om de blir den bästa styrelsen.

Hot kommer inte att funka denna gången heller. Nej om du, som jag faktsikt på allvar tror, är mån om Sveriges företag och att vi ska ha ett konkurrenskraftigt näringsliv, så se till att  företagen får styrelser som är rekryterade efter kompetens, och inte som idag, efter kön.

Den viktigaste frågan, att vi också får engagerade och välutbildade kvinnor att vilja satsa på en chefskarriär, kommer du lösa på köpet. För idag är det många, många av de bästa kvinnorna som tittar upp mot glastaket och ser det täckt av ett tjockt lager mörka kavajer och inser att för dem är vägen stängd.

Bit i det sura äpplet! Sluta hota med vargen och gör verklighet av lagen! Det är den bästa tjänst vi kan göra dagens svenska företag.

Det var en gång…….

/1 Kommentar/i , /av

Det var en gång ett land, där man kom överens om att alla som bodde i landet skulle få samma chanser. Ingen skulle få sluta sig samman för att i hemlighet -eller öppet – gynna en grupp på bekostnad av en annan. På så sätt, resonerade man i det lilla landet, skulle alla människor vilja vara med och göra sitt bästa, och man skulle få de allra bästa ledarna för företagen. Och om alla ansträngde sig, skaffade kunskap och erfarenhet och satsade på sitt jobb så skulle det lilla landet fortsätta blomstra och utvecklas. De stolta traditionerna med innovationer, forskning och entreprenörskap som hade skapat och utvecklat många fina företag skulle fortleva, och landet skulle bibehålla sin plats i världen som en framgångssaga.

Men det lilla landet hade inte räknat med att maktbegär, inskränkthet och girighet fanns även där. Så en dag, efter många år av goda ambitioner och löften vaknade man upp och såg att inget hade blivit så som man hade hoppats.

I verkligheten var det fortfarande bara en liten grupp av likadana personer som fick sin kompetens och kunskap värdesatt. I verkligheten delades makt och infytande över de stora viktiga företagen ut som gåvor till de som hade känt varandra länge. Stilla och tyst arbetade en grupp för att slå vakt om gamla privilegier och se till att ingen som skulle kunna granska kejsarens nya kläder fick tillträde till styrelserum och företagsledningar. Och under tiden slutade många att satsa på att göra sitt bästa eller flyttade till ett land där man fick chansen att bidra även om man var född till flicka.

Och de som styrde landet ruskade på sina huvuden, tvådde sina händer och suckade.

 

Nostalgi hör inte hemma i framtidens lönebildning!

/0 Kommentarer/i /av

Även i Ledarna fanns det tills för bara några år sedan äldre medarbetare som pratade nostalgiskt om ”nattmanglingarna på Blasieholmen”. Det som åsyftades var avtalsrörelsen i gångna tider, då arbetsgivarna och facken med stora åthävor spelade upp en trandans av krav och motkrav i löneförhandlingarna. ”Nattmanglingarna” skulle skapa en känsla av att det var alltför viktigt och hemligt för att de som det verkligen gällde – företagen och deras anställda – skulle kunna vara med och diskutera. Nej, dessa skulle istället dra en lättnadens suck över att några andra tog hand om de besvärliga lönediskussionerna.

Men detta tillhör historien. Trodde jag i alla fall, tills jag på morgonekot idag hörde hur Handels och deras motpart Svensk Handel suttit hela natten och ”granskat buden från medlarna”.

Vi upplever just nu en avtalsrörelse som kunde varit hämtad ur historien. Parterna stångas mer eller mindre offentligt om procentdelar – och ingen talar överhuvudtaget om det som lönen handlar om: Att du som enskild individ ska få lön efter prestation och ditt bidrag till företagets utveckling. För det är ju så som nästan alla löntagare i Sverige vill ha sin lön satt.

Men det finns ett tillbakablickande som är långt farligare än den lite löjeväckande nostalgi som gör att man känner sig viktig och betydelsefull efter en nattmangling.

Det är ett synsätt som innebär att man fastnar i resonemang om lönekarusellen på 70- och 80-talen och den sviktande ekonomiska stabilitet som ledde till en kostnadsspiral för företagen och en urholkning av reallöneökningarna. Svenskt Näringsliv – som i allt högre grad talar med kluven tunga – ägnar sig åt det i en artikel på DI debatt häromdagen. Samhällsdebattörer, som vanligtvis gjort sig kända för att vilja blicka framåt, som Peter Wolodarski i DN häromveckan, faller i samma grop. Och över detta resonemang tornar sig Industriavtalet upp. Ett avtal, som trots att det till vissa delar är framsynt, permanentar bilden av det centrala löneavtalets värde över allt annat.

Jag förnekar inte att historieskrivningen är korrekt. Men det är just det – historia!

Idag lever vi i ett kunskapssamhälle, där de flesta människor har en bra utbildning även inom LO-yrken. Vi ser en stark värderingsutveckling från kollektivism till individualism som omfattar hela samhället. Industrin sysselsätter en mycket liten del av den svenska arbetskraften och tjänstesektorn står för en växande del av svensk export. Det samhälle som kunde räddas av en starkt centraliserad lönebildning för fyrtio år sedan finns inte längre.

I dagens företag och offentlig förvaltning handlar det istället om att få alla medarbetare att vilja ge sitt yttersta på jobbet. Att bidra med sina kunskaper, sitt engagemang och sin innovationskraft. Ingen medarbetare är längre bara ”ett par händer”, alla är individer och har rätt att få sin lön satt därefter. Att envist blicka bakåt och klamra sig fast vid en gammal världsbild kommer inte gynna utvecklingen av Sveriges näringsliv. Om vi fortsätter att i varje läge sätta stabilitet före utveckling på lönebildningens område kommer vi snart att ha målat in oss i ett hörn. I det hörnet kan Svenskt Näringsliv, Medlingsinstitutet, Industriavtalets parter och Peter Wolodarski stå hand i hand och blicka in väggen, medan livet pågår bakom ryggen på dem.

Det går nämligen inte att bota nya åkommor med gammal medicin. Istället borde vi ägna våra krafter åt att förnya den svenska partsmodellen så att vi kan förena önskvärd stabilitet på nationell nivå med individens och företagens behov av en modern, ändamålsenlig lönebildning som sätter fart på Sverige.

 

 

 

Fel väg att lösa problemet för lärarna

/0 Kommentarer/i /av

De båda lärarfacken höjer tonläget ordentligt och kräver på lite sikt generella höjningar av lärarlönerna med 10.000 per månad. Om det skrivs det på många ställen idag, bland annat i en artikel i Dagens Industri, som också tar upp ämnet på ledarplats.

Man kan känna för läraryrkets försämrade status och den komplexa och svåra yrkesroll man har i dagens samhälle. Att attraktiviteten avtagit visar sig också i antalet sökande till lärarlinjerna.Men vägen att gradvis höja lärarlönerna måste gå via ett modernt system för lokal och individuell lönebildning. 

I skolan är det självklart att ditt engagemang, förmåga och kompetens värderas och belönas – för eleverna. Men lärarna har fortfarande en centralt styrd lönebildning med små möjligheter för individen att påverka sin löneutveckling. Lönestrukturen är sammanpressad  och mandaten för den enskilda rektorn att på allvar differentiera lönerna är obefintliga.

En väl fungerande process för individuell lönesättning leder per automatik till en ökad lönespridning, med karriärmöjligheter och utvecklingskraft för den enskilda som bonus. Och cheferna i skolan får möjlighet att belöna sina duktiga medarbetare.

Lärarfacken vill öka yrkets lockelse på unga genom att höja lönerna generellt. Det är naturligtvis viktigt att man är nöjd med lönen som sådan, men ännu viktigare är det att man är nöjd med hur lönen sätts. 7 av 10 svenskar vill sin lön satt i samtal med sin närmaste chef och den ska återspegla ditt bidrag till verksamheten, din kompetens och ditt resultat.

Lärarna är i det avseendet inte annorlunda än andra arbetstagare.

Hållbara chefer eller inhoppare?

/0 Kommentarer/i /av

I dagens DI berättas om en ny karriärväg för chefer i Sverige, i första hand seniora sådana. Det handlar om att arbeta som ”inhoppande” chef med basen i något av de bemanningsföretag som tillhandahåller mer seniora managementtjänster. Behovet i företagen finns, enligt artikeln, i första hand när en akut situation måste lösas, tex när en ordinarie chef hastigt fått sparken eller i samband med stora organisationsförändringar när man behöver någon som kan driva frågor ur en mer neutral position.

Låt mig först säga att som chef tycker jag det låter som en fantastisk karriärväg när man samlat på sig en del erfarenhet. Få komma in som en hjälte, snabbt städa upp och leverera och sedan dra när vardagen är tillbaka. För många chefer är just det drivkraften, få fixa till något som inte funkar, lämna ett avtryck och sedan avsluta. Kunna fatta obekväma men nödvändiga beslut utan att behöva leva med konsekvenserna i ett långt perspektiv.

För företagen kan det vara en chans att få hjälp i en knipa och kanske samtidigt få in ny kompetens och nya synsätt.

Men det finns också en risk. Alltfler chefer upplever svårighet i att stanna i chefsyrket. Det är för tufft, kraven är för höga och stödet för dåligt. På kort sikt kan det kännas enklare för ett företag att lösa situationen genom att flytta på en chef som inte orkar eller som inte räcker till och ta in nya fräscha krafter, men det grundläggande problemet kvarstår.

Att investera i cheferna genom att ge dem rimliga förutsättningar för uppdragen och rätt stöd för att genomföra också tuffa omställningar stärker företaget. En viss omsättning är sunt men grundinställningen måste vara att man vill att cheferna ska stanna. Gott ledarskap innebär att bygga relationer till medarbetarna för att locka fram deras bästa arbetsinsats och det kan aldrig en ”inhoppare” åstadkomma.

Gärna interimschefer i nödfall men hellre hållbara chefer i vardagen.