Inlägg

Lönlöst att ta ansvar?

Frågor om lön och arbetsvillkor engagerar, det vet vi sedan gammalt. I dag bevisades det igen när Ledarna arrangerade ett seminarium för att presentera rapporten ”Lönlöst att ta ansvar?” , om personalansvar och lön i kvinno- och mansdominerade arbetsområden.

Rubriken är naturligtvis provocerande. Ändå visar rapporten att det inte är lönemässigt gynnsamt för chefer inom starkt kvinnodominerade arbetsområden att ha många underställda och hög utbildning, jämfört med chefer i andra arbetsområden. Detta lyfter vi även fram i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Inom områden med över 80 procent kvinnor har varje chef i snitt 32 underställda medarbetare, medan där det är över 80 procent män har chefer knappt 18. Men det nästan dubbelt så stora personalansvaret för de kvinnor och män som arbetar inom starkt kvinnodominerade arbetsområden innebär inte högre löner jämfört med chefer i övriga grupper. Tvärtom.

Och skillnaden kan inte heller förklaras med att mansdominerade arbetsområden skulle ha högre utbildningskrav. I själva verket har över 60 procent av cheferna inom kvinnodominerade områden lång universitetsutbildning – längre än tre år. Det är mer än i de flesta övriga arbetsområden.

Detta redogjorde Ledarnas chefsekonom Anna Thoursie och utredare/ledarskapsutvecklare Anki Udd för på seminariet, och sedan diskuterade jag rapportens frågeställningar och slutsatser med Karin Strandås (statssekreterare hos jämställdhetsminister Åsa Lindhagen), Anders Knape (SKL:s ordförande), och Jenny Wibacke (ordförande Ledarna inom vård & omsorg).

Jenny Wibacke konstaterade att hon väl kände igen det statistiken i rapporten visade, från sin egen vardag och vad medlemmarna rapporterar. Och hon var tydlig: Hon blev arg över den diskriminering som drabbar inte bara kvinnor, utan alla som arbetar i starkt kvinnodominerade arbetsområden.

Även arbetsgivarrepresentanten Anders Knape var tydlig med att det var orimligt att vi i dag, 2019 inte nått längre med att få mer lika löner och villkor för kvinnor och män. Statssekreterare Karin Strandås välkomnade parternas ilska, och såg det som en god förutsättning att gemensamt hitta lösningar.

Jag tycker själv att det blev ett bra och klargörande samtal, som både visade på olika perspektiv på frågorna och gav oss på Ledarna viktig input rörande hur vi ska jobba vidare med att uppvärdera ledarskapets värde och betydelse inom kvinnodominerade arbetsområden på alla nivåer, såväl vad gäller löner som organisatoriska förutsättningar.

Maktelit – men hur är det med makten över lönen LO?

Blodtrycket stiger snabbt inför en rubrik i SvD idag: ”Chefernas inkomster drog ifrån”.

1. Det är inte sant. Det är inte lönerna för sveriges 500.000 chefer som beskrivs i LOs nya maktelitrapport som också presenteras på DN Debatt idag. Det är de 200 högst betalda svenskarnas. Där ingår bolagsvd:ar, men också regerings och riksdagsledamöter, organisationstoppar och en del andra. Medianlönen för en svensk chef var förra året drygt 38.000 enligt Ledarnas cheflönestatistik och de kommer inte att ha dragit ifrån när 2013 års statistik presenteras om ett par veckor. Det kan jag sätta min hatt på.

2. Det finns annat att uppröras över. Till exempel att de flesta svenskar som jobbar i helt vanliga arbeten; lärare. undersköterskor eller t.o.m. LOs omhuldade industriarbetare, inte kan öka sin lön hur mycket man än anstränger sig. Att lönespridningen i de flesta yrken bara är några tusenlappar från medianlön till topp lön enligt Ledarnas lönekarriärbarometer. Det innebär att oavsett hur mycket du satsar på fortbildning, hur mycket ansvar du tar på dig och hur engagerad du är på jobbet så kommer du ändå stå kvar i ett löneträsk tillsammans med alla andra som finns inom yrket.

Och din chef får varje år med rodnande kinder berätta att trots alla lovord över din arbetsinsats så kan hon inte visa det med lönen.

Förlåt LO, men jag blir inte jätteupprörd över att 200 svenskar tjänar mycket pengar. Men jag blir upprörd över att vi har en gammaldags, stelbent lönebildning i Sverige som går på tvärs emot hur människorna vill ha det, som vrider ett viktigt redskap för ledarskap ur händerna på cheferna och som hämmar företagens utveckling. Vi har det därför att vissa organisationer på arbetsmarknaden inte är beredda att släppa från sig makten över människors lön.

Kanske dags att ge begreppet maktelit en ny innebörd?