Inlägg

Sluta värna en modell som inte löser samhällsproblem!

På debattsidan i tisdagens DI lyfts frågan om hur vi ska säkerställa och ta vara på kompetens i Sverige. Kompetensbrist är det största hotet mot företag och förvaltningar som vill utvecklas och växa. I framtiden kommer förmågan att få varje individ att prestera sitt yttersta att vara det som avgör konkurrenskraften på en öppen marknad. Och den framtiden är redan här.

Ingen samsyn finns

Men trots att många inser att kunskap och förmåga är det som avgör Sveriges överlevnad som en bärkraftig ekonomi finns det ingen politisk samsyn om vikten av att få ut ungdomar med färsk utbildning i jobb så snart som möjligt. Och det finns heller ingen samsyn kring att vi måste förändra de system som skapat en arbetsmarknad med starkt skydd och bra villkor för de redan etablerade, men som lämnar unga människor och invandrare i sticket.

För lite längre fram i samma tidning kan man läsa hur en av våra starkaste samhällsbevarare, Wanja Lundby-Wedin från LO, protesterar mot alliansens tankar på ett lärlingssystem med lägre lön som ska hjälpa unga människor till sitt första jobb. Hon vänder sig inte i första hand mot tanken på att det ska finnas lärlingssystem kopplat till utbildning utan mot att politiker diskuterar svensk lönebildning.

Att värna om systemet där vi parter på arbetsmarknaden äger frågan om lönebildning är viktigt. Men om dessa parter inte visar någon vilja till förändringar och förnyelse av det system som en gång tjänat sitt syfte väl, men som nu utgör hinder och stoppklossar i utvecklingen av Sveriges näringsliv, så är det nödvändigt att politikerna ger sig in i diskussionen.

Välkomna fler in på arbetsmarknaden

För chefer är möjligheten att rekrytera människor med rätt kompetens avgörande för förmågan att producera förväntat resultat. Sverige måste satsa på kvalificerad utbildning och vi måste välkomna fler in på arbetsmarknaden.

Parternas uppgift är att ta ansvar för framtiden genom att utveckla den svenska modellen för lönebildning så att den fungerar i ett individualistiskt kunskapssamhälle i hård konkurrens från omvärlden.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vem sitter säkert?

I Göteborg diskuteras just nu en olustig affär inom kommunens Idrotts- och föreningsförvaltning. Det rör sig om misstänkta mutor och bestickningar i samband med upphandling av byggtjänster. Händelserna ligger några år tillbaka i tiden men har nu kommit upp i ljuset.
Sanningen i vad som verkar vara mångårig vänskapskorruption kommer nu att klarläggas, men de som var personligen inblandade har gått i pension, och slipper nesligt avsked.

Det gör däremot inte förvaltningschefen, som enligt dagens GP, kommer bli uppsagd efter nämndens möte imorgon. Hennes ”brott” är att hon mörkat ett brev som påtalade händelserna och dessutom hanterat medierna oskickligt i samband med den senaste tidens uppmärksamhet.
Politikerna sitter kvar, än så länge.

Chef i offentlig förvaltning

För inte så länge sedan fanns det en bild av att du som chef i offentlig förvaltning, särskilt en hög sådan, kunde missköta dig hur mycket som helst utan att det fick några konsekvenser för din person. Jag kommer själv ihåg hur vi som stod lite längre ned på trappan brukade fnysa åt folk som ”sparkades snett uppåt” och fick en stabstjänst när man misslyckats i sitt chefsuppdrag.Men den tiden är förbi.

Hårdare villkor i offentlig sektor

Nu gäller lika villkor som i näringslivet för välfärdssektorns chefer, om inte hårdare. Har du förverkat ledningens förtroende så får du gå.

Hårdare? Ja därför att som chef i offentlig sektor arbetar du i fullständig transparens mot omvärlden. Allt ditt arbete kan när som helst bli granskat av press och allmänhet och det hjälper inte om dina medarbetare, som i göteborgschefens fall, tycker att du gjort ett jättebra jobb.

Rekrytera chefer

Lärdomen av detta? Offentlig sektor måste bli ännu mer noggranna när man rekryterar chefer och man måste se till att villkoren är sådana att det är värt risken att ta ett toppjobb i strålkastarljus.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Ljuset kommer från staten!

Staliga myndigheter och verk är en sektor av arbetsmarknaden som redan befinner sig mitt i de stora pensionsavgångarna som är på väg att rulla in över Sverige. Många som lämnar är chefer. De tar med sig erfarenhet och kompetens från många års arbete, men lämnar samtidigt plats för ett nytt ledarskap.

I dagens SvD skriver Cecilia Axelsson i sin krönika om en rapport från Arbetsgivarverket som stolt deklarerar att andelen kvinnliga chefer ökat från 20% till 40% på några år.

Rekrytera på kompetens

Staten är att gratulera! Man har valt att ta chansen att rekrytera på kompetens när tomma chefsstolar ska fyllas av nya krafter.

Dessutom har man gjort upp med gamla genusrelaterade löneskillnader och utplånat lönegapet som tidigare fanns mellan män och kvinnor som var chefer.

Varför lyckas nu staten med något som näringslivet har så svårt med, där andelen kvinnor i chefsuppdrag fortfarande bara är strax över 20%?

Det politiska trycket

Ett skäl är det politiska trycket. I ett land där jämställdhet är den officiella statsideologin är det till sist omöjligt att inte staten som arbetsgivare tar ansvar och städar upp på hemmaplan. Nu är man på god väg.

Formell kompetens

Ett annat, och kanske till och med starkare skäl är att formell kompetens, det vill säga utbildning och formaliserad kunskap, alltid värderats högre inom offentlig sektor. För att komma ifråga till ett chefsjobb ska du ha en ordentlig utbildning och gärna fina betyg, och på den arenan dominerar unga kvinnor sedan ett par decennier.

Så när man börjar rekrytera fördomsfritt och strukturerat, väljer efter kompetens och inte på andra diffusa grunder, då kommer Sveriges arbetsmarknad för chefer att bli jämställd. Svårare än så är det faktiskt inte!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vadå lyfts?

I Dagens Samhälle vill man uppmärksamma nyheten att fler kvinnor nu tävlar med männen om topposterna inom kommunerna. Men man gör det under rubriken ”Kvinnorna lyfts till makten”.

Vadå lyfts? Vem är det som lyfter?

Kompetent, engagerad och uthållig

Vi vet alla att för att som kvinna komma ifråga till en hög chefs- eller ledarposition måste du vara extremt kompetent, engagerad och uthållig. Du kan inte hitta stöd i något ”old boys network” eller någon Rotary-loge utan du får ta dig fram genom att visa att du är bästa person för jobbet. Att ta sig fram i politiken är inte enklare än att forcera näringslivets spärrar.

Att då skriva att kvinnor ”lyfts” till poster som kommunstyrelsens ordförande är inget annat än en skymf!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Morgondagens chefer

Greklands öde dominerar just nu de ”monolitiska” svenska medierna. En nyhet i taget.
För ett par veckor sedan var det askmolnet och längre tillbaka svininfluensan.
Vad har då dessa tre nyheter gemensamt? Jo de visar alla tre på vårt beroende av varandra och hur små avstånden är i världen.

Chefers kompetens

En allt viktigare kompetens för chefer är att ta in väldigt mycket olika information, se sammanhang och strukturer och skapa en helhet som går att förmedla. Omvärlden är inte längre entydig och enkel och utvecklingen rör sig framåt förfärande snabbt.

Nytt chefskap

Nästan alla chefer har fått vänja sig vid att leda människor med olika kulturellt bagage i ryggsäcken. Hitta minsta gemensamma nämnare för att skapa gemenskap och tillhörighet i arbetsgruppen, och kommunicera så tydligt att det går fram oavsett språkliga färdigheter.
Nu ser vi ett nytt chefskap breda ut sig. Det är chefer i multinationella företag som kan ha sina arbetsgrupper utspridda på flera olika länder och där man inte har fördelen av att ha en gemensam fysisk arbetsplats eller ens samma tid på klockan när man ska hålla månadsmöte.

Morgondagens chefer

Ett ledarskap som består av ordergivning har aldrig känts mer avlägset.
När komplexiteten ökar och avstånden i världen minskar är det helt andra verktyg som ska till. Förmågan att tolka omvärlden, dra upp långsiktiga riktlinjer, hålla fast vid dem och kunna kommunicera så att folk förstår.
Det är morgondagens chefer.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Dags att sluta med skenfäktningen

Nu droppar det ena centrala avtalet efter det andra in och parterna förklarar sig nöjda efter ”hårda” förhandlingar. Det egendomliga är bara att avtalen är lika intill förblandning, procentsatsen snurrar runt 3,5 procent för alla, oavsett bransch och sektor.
Så vem försöker man lura, vi hade lika gärna kunnat låta någon hyfsat klok och insatt person, typ Anders Borg, sätta en procentsats för alla och besparat organisationerna på båda sidor en hemsk massa arbete.

Lön till medarbetare

Årets avtalsrörelse visar tydligare än någonsin på hur föråldrad modellen med centrala siffersatta löneavtal blivit.
Ingen kan längre på allvar år 2010 hävda att en bransch ska vara normgivande för alla andra branscher, att alla företag har råd att betala lika mycket eller lika lite i lön till sina medarbetare, eller att alla anställda bidrar lika mycket till företagets resultat.

Lön som styrmedel

Att facken håller fast vid en modell som upprätthåller skenet av att man slåss för sina medlemmar, det kan jag förstå.
Men att företagen finner sig i att Svenskt Näringslivs benhårda, centralistiska avtalsstyrning tar ifrån dem makten över lönen som styrmedel, det är obegripligt.
Genom att acceptera centrala överenskommelser om lönepåslag och individgarantier tar man ifrån företagen – och deras chefer – det viktiga styrmedel som en aktiv och bra lönedialog på individnivå kan utgöra.

Förnyelse krävs

Den svenska modellen med dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare är för bra för att få raseras av centralorganisationer som bara ser till sitt eget bästa. Den svenska modellen kräver förnyelse för att överleva i individualismens tidevarv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Glad eller ledsen?

Trött, uppgiven och lite ledsen. Det blev jag idag när jag i DN läste nyheten att Maria Carell blivit utsedd till ny VD i Q-med och därmed blir landets 5:e kvinnliga VD i ett börsbolag.

Tro nu inte att jag har något emot Maria Carell, tvärtom, jag utgår från att hon måste vara en extremt kompetent person som nått till denna position trots sitt handikapp att vara kvinna. Jag vill också gratulera avgående Vd och styrelseordföranden i bolaget som trots vissa problem inte gett sig förrän man hittat rätt person.

Jämställdheten i svenskt näringsliv

Nej, min trötthet kommer sig av att jag återigen ställs inför fakta om hur jämställdheten ser ut i svenskt näringsliv.

Fem kvinnor har funnit nåd att sitta i ledningen för svenska företag. Med den hastigheten kommer det att ta mer än femtio år till vi har en jämställd chefsmarknad.

Chansen att ta sig till toppen

Och under tiden kommer svenska företag att ha förlorat konkurrenskraft, sett några av de vassaste begåvningarna flytta utomlands och fått åtskilliga kvinnliga chefer på lägre nivå att tröttna och ge upp, eftersom chansen att ta sig till toppen är i stort sett obefintlig oavsett hur hårt man arbetar.

Den dagen då en bolags-VD blir presenterad som den person man är, och inte blir en nyhet för att man råkar vara kvinna har vi nått långt.

Kompetens och målsättning i fokus

Den dagen då den nyrekryterade VDn:s kompetens och målsättning står i fokus och inte hennes kön ska jag bli glad istället för uppgiven när jag läser om det i tidningen.

Men tyvärr finns det en stor risk att jag aldrig får uppleva den dagen.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vi behöver inte mer chefsförakt!

På Moderaternas kommundagar i Göteborg passade Sveriges statsminister på att slänga lite skit på cheferna i offentlig sektor.
Han berättade om alla besök på arbetsplatser inom kommun och landsting som han och hans partikamrater gjort under åren. Det var arbetsplatser som kännetecknades av kvinnodominans så när som på cheferna.Och dom var ju oftast inte där…… Plats för skratt.

En struntsak kanske, om det inte var för att jag mött det så många gånger förr: Politikers populistiska chefsförakt. Men då oftast i det motsatta politiska lägret, som ett uttryck för solidaritet med ”folket på golvet”.

Chef i offentlig sektor

I mitt långa yrkesliv som chef i kommun och landsting har jag ytterst sällan träffat på politiker i styrelser och nämnder som sagt något uppskattande om alla de tiotusentals cheferna i verksamheten. Chefer som, ofta för låga löner och med genomgående sämre villkor än i näringslivet, gör sitt yttersta för att få en fungerande verksamhet för medborgarna och en dräglig arbetsplats för medarbetarna, eftersom man brinner för sitt jobb och sitt uppdrag.

Cheferna förtjänar respekt

Översätt förhållandet till näringslivet. Skulle ägarna eller styrelsen för en stor koncern prata illa om sina chefer offentligt? Nej där är man medveten om att chefer på alla nivåer är nyckelpersoner för företagens resultat som förtjänar respekt för sin insats.

Så tänk efter en gång till Fredrik Reinfeldt, när du vill plocka billiga poäng på chefers bekostnad. För det är cheferna som ska skapa resultat och verkställa dina strategiska beslut i välfärdssektorn!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Ett ledarskap i tiden?

Förtroendet för kungahuset rasar, enligt en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som presenterades i SVTs nyhetssändningar på tisdagen.
Monarkin åtnjuter inte längre den starka ställning som man har haft. Det är bra.

Förstå mig rätt, jag har inga synpunkter på medlemmarna av svenska kungahuset. Jag känner dem inte och har aldrig träffat någon av dem.
Men det ledarskap som monarkin står för är mig djupt främmande.

Ett nationellt ledarskap som bygger på att vi förväntas känna vördnad och respekt bara för att någon råkar vara född i en viss familj. Eller snart för att man gift in sig i en viss familj. Det är orimligt.

Man brukar säga att chefsskap är något man får, medan ledarskap är något man måste förtjäna. Genom att skapa goda och nära relationer med sina medarbetare, att bygga ett förtroende och dela vardagen på jobbet blir chefen så småningom en ledare.
En halv miljon chefer i Sverige arbetar hårt för att förtjäna den titeln.

Den tveksamhet som nu allt fler uttrycker inför kungahuset som institution, visar att det krävs mer för att leda ett land än bara rätt efternamn.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kommunals medlemmar förlorare i lönerörelsen

Och inte bara Kommunal, utan alla de anställda vars organisationer ännu en gång gör upp om deras personliga ekonomiska liv över deras huvud.

Idag beskriver DN hur lönerörelsen nu nått det största LO-förbundet Kommunal. De organiserar många anställda som vi möter i vardagen, i förskolan, på bussen eller på vårdcentralen.

Men inte nog med att alla dessa människor inte får vara med och påverka sin löneförhandling själv, man får inte ens läsa om den i tidningen för budet är nämligen hemligt!

Arrogansen och maktfullkomligheten bara växer!

Chef i offentlig sektor

I mitt förra jobb var jag chef i offentlig sektor. Många av mina medarbetare var medlemmar i Kommunal. Under ett par år i början av 2000-talet, innan motkrafter slog till, hade vi ett relativt stort utrymme att förhandla lön på individuell nivå.

Tillsammans med Kommunals kloka lokala företrädare lade vi upp en plan för hur det skulle kunna fungera. Tillsammans med alla anställda tog vi fram begripliga och användbara lönekriterier och utifrån dem fördes lönesamtal med mandat för chefen att fatta beslut. Ungefär 200 medarbetare fick på detta sätt en tydlig återkoppling på sin arbetsinsats och sitt engagemang.

Tyvärr drogs ”experimentet” in av centralorganisationen efter ett par år, men de positiva effekterna av att människors gjorts delaktiga i verksamheten och fått kvitto på sin egen betydelse levde kvar ganska länge.

Bara förlorare

Nu är allt tillbaka till det vanliga igen, i en avtalsrörelse där det bara finns förlorare. Och då menar jag inte i kronor och ören även om Kommunals medlemmar ofta har usla löner. Jag menar att alla, arbetsgivare och anställda och inte minst chefer, förlorar på en process som inte sätter lön och belöning i relation till den egna prestationen på jobbet.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna