Inlägg

Ledarskapets betydelse är underskattat

/8 Kommentarer/i /av

Ekot lyfter idag med rubriken ”Chefens betydelse är överskattad” en ny doktorsavhandling från Lunds Universitet där man kommer fram till att samstämmighet mellan chefer och medarbetare är den avgörande faktorn för att skapa resultat på arbetsplatsen. Slutsatsen forskaren Johan Bertlett drar är att man ska sluta skicka iväg chefer på dyra chefsutvecklingsprogram eftersom han menar att det inte ger effekt.

Hur Ekot utifrån Berletts resonemang kommer fram till att chefen skulle vara överskattad övergår mitt förstånd. Men däremot håller jag med om att organisationsutveckling fungerar bäst när man involverar alla nivåer i organisationen. Min erfarenhet är att vi som arbetar med ledarskapsutveckling också i allra högsta grad är medvetna om detta men att många organisationer inte tycker att de vill betala för det. För det kostar nämligen. Både tid, pengar, engagemang och en öppenhet för förändring.

Jag har länge hävdat att om man vill skapa förändring i en organisation genom att till exempel skicka unga kvinnliga chefer på utbildning så är det att kasta pengar i sjön om man inte också i hög grad involverar deltagarnas chefer och medarbetare. Och glädjande nog så är de allra flesta nya ledarutvecklingsprogram som idag tas fram faktiskt integrerade med deltagarnas organisation på olika sätt.

Att utvecklas ihop med sina medarbetare handlar om att ge chefen stöd att arbeta med de ledarskapsutmaningar som finns i vardagen av komplexitet, mod att få och ge återkoppling, utmaningen att få till dialog och ett gemensamt lärande i teamet och att öka sin egen och sina medarbetares förändringskompetens.

Tyvärr träffar jag fortfarande många chefer som den dag de fick sitt första chefsjobb inte erbjöds stöd i den nya rollen ens i form av den mest basala UGL-kurs.

Chefsrollen är under stark utveckling och det ställs enorma krav på chefer idag. För att klara utmaningarna måste vi uppvärdera ledarskapets betydelse och ge cheferna det stöd de behöver. Inte minst för att få till just den samstämmighet och samverkan som Johan Bertlett pekar på.

Anställ chefer som anställer kompetensen!

/0 Kommentarer/i /av

Titeln på bloggen syftar på ett stort projekt som presenterades i gårdagens DN. Det handlar om att den begynnande arbetskraftsbristen kan undvikas genom att man breddar urvalet, och söker medarbetare bland alla som står till förfogande, dvs även människor med annat ursprung.

Jag har ett tips till projektet om en genväg som skulle kunna få fart på arbetet: Börja med chefen!

Flera undersökningar (senast SNS välfärdsrapport 2009) visar att om man anställer chefer med annan etnisk bakgrund så kommer de i sin tur att leta efter nya medarbetare i sina nätverk. På så sätt kommer bollen snabbt i rullning!

Det handlar helt enkelt om att tillämpa samma princip som den nuvarande ”old school boys network” fast tvärtom så att säga. Man söker medarbetare som man känner igen och förstår sig på, och chefer i Sverige med annat ursprung har fördelen att de kan relatera till minst två kulturer, och ofta flera.

Chefer gör skillnad!

Modiga chefer sökes

/6 Kommentarer/i /av

Jag skulle vilja se en platsannons för chefer där man kräver mod och civilkurage. Framför flexibilitet, lyhördhet och engagemang och andra floskler.

Än en gång har jag lyssnat på en chef, i det här fallet en vän sedan många år tillbaka, som fått lämna sitt uppdrag utan att få en ordentlig förklaring.

Att vara chef är ett förtroendeuppdrag och förtroende är något ganska subjektivt. Alla inser att under ett långt yrkesliv kommer de flesta av oss att hamna i en situation som mår bäst av att den löses upp och man går åt varsitt håll. Det kan bero på bristande kompetens, att privatlivet spelar in, att organisationen förändras eller ibland just bristande förtroende.

Men för att man ska kunna gå vidare i sitt yrkesliv har man rätt att få en trovärdig och ärlig förklaring till vad som gick fel och det är tyvärr undantag. Alltför ofta tvingas chefer att lyssna till undanflykter och bortförklaringar från sina överordnade. Som chef, oavsett nivå, satsar du mycket av dig själv i ditt uppdrag och att bli av med jobbet är alltid en liten katastrof, men att inte veta varför gör saken ännu värre.

Jag har själv några gånger varit i den situationen att jag tvingats att avsluta ett uppdrag för en underställd chef. Jag vet hur jobbigt det är och vad som krävs för att man ska orka vara uppriktig. Sömnlösa nätter och mycket ont i magen. Men i ärlighetens namn – är det inte därför man har sin lön och sina förhoppningsvis hyfsade villkor? Chef på en högre nivå är man inte bara när solen skiner utan också i jobbiga situationer.

Nu är en ny generation på väg in i chefsyrket. Då handlar det om att vi som är gamla och erfarna klarar av att vara förebilder och visa upp de goda exemplen. Man får inte alltid göra roliga och lätta saker som chef. Men man kan, och ska, göra dem så att man kan se både andra och sig själv i ansiktet efteråt.

”Att bli jurist kräver många års utbildning – för att bli chef krävs ingenting”

/0 Kommentarer/i /av

Just så lyder rubriken i en artikel i Dagens Juridik. Klart jag blir provocerad! Måste naturligtvis läsa hela artikeln. Som vanligt är det inte riktigt så illa som rubriken ger en antydan om, men citatet av ledarskapskonsulenten Malin Trossing gör mig konfunderad:

– Att bli jurist kräver många års utbildning. Men för att bli chef krävs ingenting. Har man tur skickar företaget en på en veckas kurs sen är det bara att köra, konstaterar Malin Trossing.

Å andra sidan pekar hon därefter på de många förmågor en chef behöver ha och inte minst vilka situationer chefen har att hantera.

Vill man raljera lite så kan man förvisso säga att det inte krävs något särskilt för att bli chef. En förutsättning är naturligtvis att någon utser dig till chef, men sedan handlar det mest om att skriva under ett anställningsavtal. Det som är utmaningen, och i mina ögon professionen, är vad du gör med din chefsbefattning, det vill säga själva ledarskapet. Det kräver förvisso inte fyra års juridikstudier, men kompetens är som bekant så mycket mer än akademiska meriter. Att påstå att det inte krävs någonting ligger enligt min erfarenhet långt ifrån verkligheten. Tvärtom, inte sällan förväntas chefen besitta både specifika faktakunskaper och vara en skicklig ledare.

Chefs jobbet är kul men det är också krävande. Kanske inte just utifrån akademiska meriter, jobbet är betydligt mer mångfacetterat än så. Att det inte skulle kräva något att bli chef, säger mer om synen hos den som utser dig till chef.

Funderingar från studieledig ledarskapskonsult som just nu befinner sig i den akademiska världen. Kanske blir jag skickligare i mitt jobb, kanske inte…

Viktigaste innovationen från Google är ledarskapet

/1 Kommentar/i /av

I min bok Chef kan du vara själv! skriver jag att när generationsväxlingen nu närmar sig med stormsteg måste vi skynda oss att få till en överlämning av den erfarenhet och den kunskap som 40-talisterna sitter på till dem som ska få förtroendet att ta över. Det kräver tillit och möten.

Frågan är om den här tilliten finns? Och vem som skapar mötena?

Just nu tycker jag mest att jag hör arbetsgivare efter arbetsgivare sucka över hur de nya generationerna sitter med armarna i kors på anställningsintervjun och bara vill veta ”what’s in it for me?”.

Men jag har svårt att förstå vad som är problemet. Är det att 80- och 90-talisterna som varit uppkopplade sedan dagis har kompetens som vi andra aldrig kommer att komma i närheten av? Är det provocerande att de värderar sin kompetens och inte vill in i det ekorrhjul som ingen av oss egentligen någonsin har trivts i? Eller är det den där befriande självklarheten med vilken de sätter gränser mot sin omgivning som vi har svårt för? Att de beter sig på ett sätt som vi själva konsumerat hundratals självhjälpsböcker för att lära oss?

Globalisering, teknikutveckling och stora pensionsavgångar. Vi vet att vi måste tänka nytt och att vårt existensberättigande i den globala ekonomin beror på hur pass spjutspetiga vi är.

Men hur ska vi lyckas locka till oss rätt kompetens för att ta oss an idésamhällets utmaningar när vi inte ens orkar greppa det som den nya generationen har att bidra med?

Bruce Nussbaum är inne på samma spår idag i en artikel från Fast Company. Han menar att världen har blivit för komplex för att låta företagen styras av 40-talist CEO’s och att vi måste sprida ledarskapet över generationsgränserna. För att lära oss hur man gör ska vi titta på ett företag som Google. De har använt de yngres flexibilitet och förmåga att fånga upp förändringar i omvärlden och kompletterat det med den äldre generationens erfarenhet och förmåga till strategiskt tänkande.

Nussbaum går så långt som att hävda att Googles största innovation är deras ledarskap.

Kvotering är ingen quick-fix!

/0 Kommentarer/i /av

Vi är många som frågar oss varför det går så långsamt med jämställdheten bland chefer. De allra flesta män som jag pratar med tycker precis som jag att det är ett stort problem, som på sikt hotar kompetensförsörjning och lönsamhet i verksamheten. 

I tisdagens DI presenteras forskning från Stanford Institute of Economic Policy Research som gett mig ytterligare en pusselbit till problemets lösning. Forskarna har undersökt hur män respektive kvinnor reagerar när kvinnor ökar sitt inflytande och erövrar maktpositioner i företaget. Kvinnor tenderar att stanna, men männen drar och med dem försvinner den status och det löneläge som vi idag förknippar med manligt dominerade arbetsplatser.

Orsaken till att männen väljer att lämna, är enligt forskningsrapporten, inte grundad i att man befarar att få sämre utveckling själv, utan därför att man har andra preferenser. Man vill helt enkelt inte jobba med kvinnliga chefer som överordnade eller kollegor i någon större omfattning. Rapporten slår också fast att motståndet är starkast bland äldre och högutbildade män.

Forskaren menar att statliga ingripanden, t.ex i form av lagstiftning om kvotering är viktiga för att stödja arbetet för jämställdhet. Men hon visar också att det inte räcker.  Om det största motståndet mot kvinnliga chefer finns i inställningen hos några av deras manliga kollegor, måste vi parallellt med lagstiftningen fortsätta med det betydligt svårare arbetet med attitydpåverkan. Annars löper vi risken att lagstiftningen blir kontraproduktiv och segmenteringen av arbetsplatserna ökar istället för att minska.

Vi har allt att vinna på att arbeta för en bättre jämställdhet bland sveriges chefer. Men problemets komplexitet har fått ytterligare en dimension.

SACO-S tar täten!

/4 Kommentarer/i /av

I dagens SvD brännpunkt gör Edel Karlsson Håål, ordförande för SACOs förbund för statligt anställda akademiker, ett inlägg som får mig att jubla!

På punkt efter punkt beskriver hon den förnyelse som måste ske för att de fackliga organisationerna, och därmed den svenska modellen på arbetsmarknaden, ska överleva.

Utgångspunkten är det avtal som Saco-S i höstas tecknade med  Arbetsgivarverket och som bygger på att den enskilde kan påverka sina anställningsvillkor – utifrån den självklara inställningen att människor är olika och därmed behöver också villkoren vara olika.

Därav följer att fackets roll måste förändras. Från att vara den snälla och starka mamman som avtalar om de villkor som hon vet är bäst för alla, till att vara den kloka och kunniga kamraten som ger råd och kunskap men inte lägger sig i enskilda val. Från insidan av den fackliga världen är detta en revolution, där många, många anställda måste förändra sin roll och sitt sätt att se på medlemmarna. Det innebär att man på allvar tillägnar sig ett kund-tänkande, där medlemmens behov och önskemål styr.

Att detta är rätt förhållningssätt visar inte minst Ledarnas starka medlemstillväxt sedan vi slog in på den vägen i början av 2000-talet.

Men det finns fler vinnare i Saco-S resonemang. Arbetsgivarverket, och de statliga myndigheterna, har nu möjlighet att visa framfötterna när det gäller att konkurrera om de allra bästa medarbetarna och cheferna.

Genom att erbjuda moderna avtal, och ett samtalsklimat där den enskildes prestation står i centrum  kan staten ta ett stort kliv framåt som attraktiv arbetsgivare för nästa generation. Genom att cheferna förfogar över den individuella lönebildningen i samtal med medarbetarna skapas drivkraft i verksamheten. Genom att lön och belöning kan utformas efter individuella behov och önskemål, med koppling till uppdrag och mål, skapas den win-win situation som Edel Karlsson Håål nämner i sin artikel.

Inlägget i SvD ger hopp om utveckling inom den fackliga världen! En utveckling som kommer gynna alla: företag och myndigheter, fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer och framförallt Sveriges alla anställda och chefer.

Starka chefer och svaga politiker.

/3 Kommentarer/i /av

I Sverige har vi en stor offentlig sektor vars verksamhet dagligen påverkar oss alla.   Många chefer arbetar hela livet igenom i kommuner och landsting och lär sig hantera och parera svängningar som förorsakas av att den politiska majoriteten skiftar. Ibland kanske alltför bra, så att man sätter det politiska styret åt sidan och arbetar efter det som man själv definierar som professionella kriterier.

Detta är temat för en doktorsavhandling vid Örebro universitet, skriven av Ann-Sofie Lennqvist Lindén. Hennes teori är att professionaliseringen av chefer i offentlig verksamhet och det ökade fokuset på effektivitet och god ekonomi, kan leda till att den demokratiska styrningen försvagas. Cheferna sätter sig helt enkelt över de politiska besluten och därmed medborgarnas vilja. Ibland motiverar man det med politikernas okunskap i sakfrågan, vilket enligt Ann-Sofie Lennqvist Lindén inte heller stämmer med verkligheten.

Att vara chef i politiskt styrd verksamhet är att leva med alla de lagar och förordningar som finns i den privata sfären. Ovanpå det är många styrda av särlagstiftning inom just deras område och sköter dessutom ofta myndighetsutövning. Chefer i stat, kommun och landsting arbetar  i offentlighetens ljus, där varje medborgare eller journalist omedelbart kan få ta del av allt deras arbetsmaterial. Slutligen ska cheferna genomföra den politiska målsättning som för tillfället råder, där det inte alls är ovanligt med helt motstridiga krav på ökad kvalitet och sänkta kostnader, precis som på vilket företag som helst.

Det är kort sagt tufft – men också väldigt roligt och utmanande att arbeta som chef i offentlig sektor.

För sådär trettio år sedan, när jag började min chefskarriär ansågs det allmänt att arbetet i offentlig sektor kunde bedrivas med lägre effektivitet. Och om inte budgeten hölls så kom det nya pengar.Men i takt med att många verksamheter konkurrensutsattes och de offentliga finanserna försvagades kom krav på att även offentliga arbetsplatser skulle drivas enligt moderna principer med fokus på effektivitet och kvalitet. För att genomföra detta blev det nödvändigt att satsa på en kunnig och – just det – professionell chefskår.

Det är lätt att gå fel i tanken och uppfatta  arbetsplatser med offentliga arbetsgivare som spelplaner för demokratin. Men på arbetsplatsen är du anställd i första hand och inte medborgare. Politiker är ägarnas representanter och ska sätta mål, följa upp och kontrollera att de uppnås. Kompetenta chefer ska verkställa uppdragen och se till att man når resultat. Med en tydlig rollfördelning behåller man både respekten för demokratin och en effektiv verksamhet.

Att ställa chefernas skicklighet i motsats till respekt för demokratiska principer tror jag är farligt och felaktigt. Istället är det ett ökat samspel vi behöver, där politiker måste öka sin förmåga att styra mot tydliga mål med väl utarbetade strategier och cheferna måste bli bättre på att föra en dialog och stämma av så att verksamheten följer de politiska intentionerna.

När Ledarna i somras frågade cheferna vilken egenskap man satte högst hos politiker blev svaret ”tydlighet”. Det är inte svagare chefer vi behöver utan starkare politiker!

Turordningsregler med bäst-före-datum.

/0 Kommentarer/i /av

Förra veckan var jag inbjuden till ett samtal med politiker, företag och en av våra motparter. Temat var aktuella arbetsmarknadsfrågor och som vanligt hamnade vi i diskussioner om LAS och turordningsregler. Min ingång var den Chefsbarometer som Ledarna gjorde i höstas, precis innan valet, där cheferna rankade LAS som den viktigaste politiska frågan som påverkar chefens förutsättningar att göra ett bra jobb.

Men vi vet alla hur det ser ut: Å ena sidan ställningskrig emellan parterna, visserligen med ett vänligt tonfall men med oförsonliga argument. Å andra sidan en nästan total förnekelse från politiken att erkänna att detta kan vara ett område för reformer. LAS turordningsregler har fått ställning som en symbolfråga när det  i grund botten är ett praktiskt problem.

Lagen  kom till i sista delen av industrisamhällets arbetsorganisation och därav dess skrivning kring anställningstid och ”tillräcklig kompetens”.  Lagen, och parternas tillämpning,  bygger på ett statiskt synsätt på kunskap och kompetens som något helt mätbart och jämförbart, istället för något som är kopplat till personen. I ett kunskapssamhälle, där människor inte längre är utbytbara i något avseende, måste hela personens värde för företaget bedömas. Det ska inte sättas i motsats till trygghet!

En av de deltagande företagsrepresentanterna berättade om sin kamp för att bygga så effektiva och kreativa grupper som det är möjligt för att uppnå högsta effektivitet och trivsel på jobbet. Hon ställde också, den i mitt tycke kloka frågan: om jag använder fem tydliga och genomarbetade kriterier för att anställa en person och samma kriterier används vid lönesättning och lönerevision, och dessa kriterier uttrycker vilka medarbetare som behövs i vår verksamhet, varför ska jag då inte kunna använda de samma när det blir tal om avveckling?

För chefen är LAS turordningsregler i hög grad ett praktiskt problem. Chefen ska verkställa de omorganisationer och avvecklingar som företaget beslutar om men hon eller han  har också ansvaret för att driva verksamheten vidare mot bästa möjliga resultat. Det kräver i sin tur att chefen har ett inflytande över arbetsgruppens sammansättning.

Chefer vill ha trygga och kompetenta medarbetare som vet vilka spelregler som gäller. Men det innebär inte nödvändigtvis att de spelreglerna måste vara samma som för fyrtio år sedan. Ledarna välkomnar en förutsättningslös och konstruktiv dialog kring ny lagstiftning på arbetsrättens område där också chefens röst får höras.

Vill du ha högre lön?

/3 Kommentarer/i /av

Jag har ännu aldrig träffat någon som säger att man inte vill ha högre lön, eller tackar nej till ett erbjudande om löneförhöjning. Lönen är viktig för människor, som ett kvitto på värdet man har på den egendomliga marknad som kallas arbetsmarknaden och framförallt som en erkänsla för den prestation du gör för din arbetsgivare.

I en artikel i söndagens SvD höjs nu åter röster för att lönen inte har någon betydelse. Själv har jag hört det som ett mantra under många år från min dåvarande arbetsgivare, Sveriges kommuner och landsting, som hävdar att deras medarbetare är nöjda med sina låga löner eftersom de har så otroligt intressanta arbetsuppgifter. I SvD är det den nye Electroluxchefens lön på 75 MKr per år som står i centrum, men resonemanget är detsamma: Lönen har ingen betydelse för prestationen.

Stöd hämtar man i 50 år gammal psykologisk grundforskning på apor.

Ingen har hävdat att lönen är det enda viktiga för människor, men att därav dra slutsatsen att man på en öppen marknad inte behöver använda lön för att locka till sig de bästa krafterna blir bara fånigt.

Två frågor inställer sig hos mig:

Varför är det bara företagsledare som ska vara ödmjuka och ta ansvar för att jobba för lägre lön än man kan få? Varför höjer ingen på ögonbrynen när Real Madrid betalar 100 MKr om året till sin nye tränare José Mourinho, en person som på sin höjd kan tillföra världen lite underhållningsvärde. Eller över Lady GaGas årsinkomst på mer än 350 MKr? Inte ens vår egen supersvensk Zlatan får sin inkomst ifrågasatt av svenska experter. Han kanske hade gjort ännu fler mål med lite lägre ersättning och större arbetsglädje?

Den andra frågan är varför alla vi svenska medborgare överhuvudtaget behöver ha en synpunkt? Uppenbarligen tycker Electrolux ägare, via sin styrelse, att McLoughlin är värd sin jättelön. Och jag tror inte alls att det är enbart av godhet, man räknar säkert med att han ska få företaget att betala tillbaka mångdubbelt mer.

Avunden är en stark drivkraft hos oss svenskar, förmågan att glädjas åt andras framgångar är det sämre med.

Lönen ska spegla ditt bidrag till företaget, eller vid nyanställning ditt förväntade bidrag. Den ska sättas lokalt och individuellt. I det avseendet är Keith McLoughlins lön föredömlig.