Inlägg

Tyskland på trettiotalet eller Sverige 2013?

/1 Kommentar/i , , /av

Jag håller just på att avsluta läsningen av en bok om de sista månaderna av andra världskriget i Tyskland. Beskrivningen av hur medborgare som i åratal hjärntvättats att se på andra människor som ”untermenschen”, deltar i förföljelsen av sina grannar och bekanta är nästan olidlig. I samband med läsningen hamnade jag i diskussion om det rent praktiskt skulle vara möjligt i Sverige idag. Vet myndigheterna vem som är jude, rom eller andra delvis självvalda identifikationer? Vi enades om att i Sverige idag bokförs inte människor på grundval av religion eller etnicitet.

Nästa morgon slår stora rubriker emot mig: Svensk polis har sedan lång tillbaka registrerat och arbetat med ett register över människor med romsk härkomst! Gamla och unga, ja även små barn, finns i registret som uppges vara välkänt och används för att spåra släktskap i samband med polisarbetet.

Att detta förekommer i Sverige 2013 är en skam för samhället och för svensk polis. Att polisen ägnar sig åt grundlagsvidrig verksamhet som dessutom visar på en människosyn hämtad från det mörka trettiotalet får det att svindla för varje något så när historiskt medveten person.

Eftersom registret funnits länge och är gediget utformat kan det dessvärre inte bara skyllas på ett tillfälligt svagt ledarskap. En noggrann utredning som visar vad som är sanning i detta, utkrävande av ansvar för de chefer som känt till och blundat samt ett grundläggande arbete kring värderingar och människosyn i hela poliskåren är den enda rimliga konsekvensen!

Ett hållbart näringsliv kräver ledarskap

/0 Kommentarer/i , /av

Igår var det upptaktskonferens inför FN:s klimatpanel i Stockholm nästa vecka. Det var SEI -Stockholm Environment Institute, som anordnat en träff på temat Corporate choices in a changing climate.

Vi fick lyssna till många kloka och insiktsfulla presentationer som handlade om behovet av enighet, en gemensam global färdplan och behovet av mer och tryggare kunskap så att företagen kan göra sina val. Men redan tidigt under dagen ställdes den kloka frågan från publiken: Vi har ju redan så mycket kunskap, varför händer inget?

En av förklaringarna ligger kanske i  uppgifterna i den senaste rapporten från Global Compact, Fastän 65 % av företagen har förbundit sig att arbeta med hållbarhetsfrågor på översta ledningsnivån, har endast 35% sett till att cheferna har kunskap och mandat för att implementera arbetet.

För om vi ska få något att hända, är det cheferna på alla nivåer som måste få ansvar och mandat att driva frågorna. Ett starkt commitment från styrelse och ledning är startpunkten, men om det stannar där blir det bara vackra ord på papper.

Men cheferna kan inte bara få mandatet, man måste också veta att man mäts på resultatet av hållbarhetsarbetet. Idag är det kortsiktiga, ekonomiska resultat som märks i de flesta chefers plånbok. Inte minst för de som har direkt  resultatbaserad lön. För att företaget ska få kraft i arbetet krävs  att också det långsiktiga, strategiska arbetet med hållbarhet mäts och värderas när lönen ska sättas.

Cheferna är redo, det visar flera av de undersökningar Ledarna gjort. I vår senaste medlemsundersökning med svar från nästan 10.000 chefer på alla nivåer, seglar hållbarhetsfrågan upp som en av de allra viktigaste. Budskapet till företagen är klart och tydligt. Släpp loss kraften hos Sveriges 500.000 chefer, ge dem mandat och förutsättningar, så kommer hållbarhetsarbetet ta fart.

 

Härskartekniker i de lättkränktas land

/6 Kommentarer/i , /av

Unionen har gjort en undersökning bland tjänstemän ifall de känner sig utsatta för härskartekniker på jobbet. Det gör tre av fyra. Undersökningen presenteras med stora grafer i dagens DN. Budskapet är att väldigt många tjänstemän upplever sig osynliggjorda eller på annat sätt förminskade av sina chefer eller kollegor.

Där någonstans tappar jag greppet.

Vi lever i ett av världens tryggaste länder, när det gäller arbetsmarknaden kanske det allra tryggaste. De flesta tjänstemän som just nu finns i arbete har bra utbildning, hyfsad lön och en rimlig arbetssituation. Men tre av fyra känner sig utsatta för härskarteknik?

Jag har jobbat som chef i hela mitt yrkesliv. Jag erkänner gärna att det finns personer som är direkt olämpliga som chefer, precis som det finns ett fåtal människor som gillar att kränka och mobba sina arbetskamrater. Men för att 75% av tjänstemännen ska vara utsatta för det måste de flesta chefer måste vara odugliga och väldigt många arbetsplatser riktigt dåliga. Förlåt Unionen, men jag köper inte det!

De flesta chefer är högst medvetna om att deras och verksamhetens resultat är helt beroende av att medarbetarna presterar sitt bästa. Att ignorera och osynliggöra medarbetare är väldigt långt bort i  chefens tankar.

Min fråga är nu: i  vems intresse framställer Unionen Sveriges tjänstemän som ynkliga offer som inte vågar stå upp för sig själva? Och hur känner sig Unionens många chefsmedlemmar efter en sådan artikel?

 

Är det en storebrorschef som världen behöver?

/1 Kommentar/i , /av

Idag drar det ihop sig. Världens ögon riktas mot Sverige. Eller egentligen inte mot Sverige, det råkar bara vara den plats där världens mäktigaste chef just nu befinner sig. Barack Obama är i Stockholm.

Det är svårt att hitta någon som tycker illa om Barack Obama som person. Man kan ogilla hans politik, hans oförmåga att infria sina löften eller hans roll i globaliseringsprocessen, men ingen uttrycker personlig ilska eller avsky mot honom på det sätt som andra amerikanska presidenter fått uppleva. Han verkar helt enkelt så himla hygglig , som en storebror.

Just det har de (åtminstone hittills) milda svenska protesterna tagit fasta på. I tisdagens media kan man se hur demonstrationsplakat med texten ”Nej till Big Brother Obama” tillverkas. Protesterna vänder sig mot USAs roll som världens storebror i allmänhet och i synnerhet mot planerna på ett ingripande i Syrien och den nyligen avslöjade övervakningen av andra länders medborgare.

Barack Obamas ledarskap har granskats av många. Han har beskyllts för konflikträdsla, ointresse för det sociala spelet och oförmåga att driva sina frågor till framgång. Men i världssamfundet är det som en charmig och vänlig storebror han intagit sin plats.

Jag har inte tänkt att sälla mig till gänget som värderar Obamas ledarskap utifrån hans resultat. Jag spelar inte riktigt i hans liga. Men jag kan inte låta bli att fundera över hans personliga ledarskapsstil, som rätt mycket påminner om en storebrosrsa. Jag tror nämligen inte att storebrors ledarskap är den modell som kommer tjäna världen bäst.

En storebror är alltid störst och äldst – och vet vad som är det rätta. I storebrors ögon växer man aldrig upp utan fortsätter att vara små irriterande syskon utan eget förnuft. Och om du öppet ifrågasätter storebrors auktoritet så ligger du risigt till.

Men för att ta denna tilltufsade jord som vi bor på in i en ny era, tror jag att det är ett annat ledarskap som behövs. Och då menar jag inte bara i politiken utan också i näringslivet, offentlig sektor och civilsamhället.

Vi behöver ett ledarskap som vågar se att det finns olika sanningar – och att även små syskon kan vara kloka och kompetenta. Ett ledarskap som visar på målet men accepterar att det kan finnas olika vägar dit. Ett ledarskap där lyssnandet är viktigare än proklamationerna.

Barack Obama är mannen som gav världen nytt hopp för fem år sedan. Låt oss hoppas att de nästa tre åren ger honom en chans att utvecklas och mogna i sitt ledarskap så att han lämnar en lite bättre och mer hållbar värld efter sig.

 

Bara förlorare när finansförbundet säger upp avtalet

/1 Kommentar/i /av

I dagens DI får vi veta att Finansförbundet är så missnöjda med hur lönebildningen fungerat under de två år som de arbetat med sifferlöst avtal att de säger upp avtalet i förtid. ”Avtalet var fantastiskt, men bankerna har inte levt upp till intentionerna”, säger Ulrika Boëthius.”

I detta skeende finns bara förlorare.

Chefer och medarbetare på bankerna som inte får arbeta med en modell för lönesättning som ger energi och engagemang till individ och arbetsplats.

Finansförbundet, som varit modiga och framsynta och satsat sitt goda namn på att utveckla kollektivavtalen till något som håller också i morgondagens arbetsliv.

Men mest av allt arbetsgivarna, som återigen måste se på när löneökningar smetas ut över alla medarbetare istället för att hamna hos dem som på bästa sätt bidragit till verksamhetens lönsamhet och utveckling.

Jag har dock väldigt svårt  att tycka synd om bankerna. Återigen ser vi hur man kastar bort embryot till ett förtroendefullt samarbete mellan fack och arbetsgivare på lokal nivå. Dåliga lönesamtal, nonchalans mot fackliga företrädare och osakliga löneskillnader.

När ska alla arbetsgivare som får till stånd det sifferlösa avtal de så hett drömmer om inse att det är också ett avtal! Med två parter och en överenskommelse som ska hålla. Det är inte fritt fram att sätta lön efter eget gottfinnande!

Jag önskar verkligen att Finansförbundet hade orkat att kämpa på. Men jag har svårt att klandra att de ger upp.

 

Äntligen diskussion om lönebildning!

/0 Kommentarer/i /av

Unionens Philippe Fernström bloggade igår och nämnde två seminarier som jag anordnade i Almedalen – det gör mig lite stolt – att det Unionen väljer att ta med sig från Almedalens 2300 seminarier var just dessa två.

Philippe döpte sin blogg till ”Modernt är inte synonymt med bra”. Jag har varit med i avtalsförhandlingar i över 10 år och även jag har hunnit tröttna på epitetet ”moderna avtal” eftersom att det i min synvinkel händer väldigt lite av modern karaktär under förhandlingarna. Det vet Unionen och det vet vi. Det är därför tråkigt att av allt det som Unionen skulle kunna tänka sig blir frustrerade över under Almedalen är det att Almega, Ledarna och Akademikerna väljer att diskutera hur vi skulle vilja modernisera avtalen. När jag inför seminariet i somras frågade folk på stan om de hade kollektivavtal på sin arbetsplats eller vad de trodde att ett kollektivavtal innehöll så var det inte många som kunde svara. Så vi kan väl vara rätt överens om att samtliga parter på svensk arbetsmarknad har misslyckats med att kommunicera vad det är vi åstadkommer i avtalsrörelsen – vare sig det är moderna eller omoderna kollektivavtal som vi förhandlar fram.

Philippe nämner också frågan om märket som han ställde mig i Ledarnas paneldebatt ”Ursäkta, vem satt min lön?” Jag kommer ihåg frågan eftersom att Unionen ställde  samma fråga, genom olika bulvaner, på samtliga seminarier jag befann mig på under Almedalen. Till skillnad från Phillippe kommer jag också ihåg svaret. Jag sa att det alltid kommer att finnas ett märke för vilken löneökning som samhället kommer att tåla även i framtiden men jag vet inte om det är så att siffran ska präglas in i de centrala avtalen. Det finns andra aktörer som har kompetens att räkna ut vad samhället tål i totala löneökningar än industrins parter.

Men det jag tar med mig från Almedalen är att jag är så glad att diskussionen kring lönebildning äntligen har kommit igång ordentligt – jag tror att vi kan göra något riktigt bra av den!

 

Avsättning framför öppen ridå

/0 Kommentarer/i , /av

Över helgen har vi i de flesta medier kunnat följa dramat på Arbetsförmedlingen. Ett kammarspel i tre akter, och med tre aktörer. Regeringen, styrelsen och generaldirektören.

I första akten fick vi veta att styrelsen för Arbetsförmedlingen saknar förtroende för sin generaldirektör. Höga telefonräkningar grävdes fram, men begravdes raskt igen när det visade sig finnas andra, och större problem bakom det bristande förtroendet. I akt två steg generaldirektören fram med högburet huvud och förklarade att hon minsann inte tänkte avgå, det dåliga förtroendet var ömsesidigt och hon antydde vagt att kanske styrelsen borde avgå. Oerhört! Dramatiken stegras! Så i akt tre – som i en grekisk tragedi – stiger gudarna (regeringen) ner från himlen och avkunnar sin dom: Generaldirektören måste sluta. Ridå.

Tack och lov sker chefsavsättningar ganska sällan framför en stor publik, som i detta fallet. I de flesta fall sker det hela mer diskret, även om dramatik på höga chefsnivåer alltid tilldrar sig viss uppmärksamhet. I dagens DI kommenteras för första gången Stefan Jacobys avsked förra året. När chefer behöver lämna sina uppdrag under turbulenta former är det inte bara den enskilde chefen som drabbas utan i lika hög grad arbetsgivare, kollegor och medarbetare. Givetvis handlar chefens uppdrag om att leverera resultat och räkna hem vinst åt sina uppdragsgivare. Men det handlar också om ledarskap, vars innersta kärna är att bygga relationer.

När en chef måste lämna mot sin vilja står också arbetsgivare och medarbetare kvar med en känsla av misslyckande. Det förtroende som relationen byggt på övergår i en känsla av osäkerhet och misstroende. En hög chef har också varit verksamhetens ansikte utåt och därigenom lånat sitt personliga varumärke till att företräda arbetsgivaren. Men ett varumärke kan inte rivas av som en klisterlapp och därför är hanteringen efteråt extra viktig.

Genom att på ett bra sätt hantera den svåra situation som uppstår i ett publikt och plötsligt avsked kan man återfå respekt för verksamheten. Så länge som det inte rör sig om direkt brottsliga gärningar kan man nog utgå från att varje chef agerar efter bästa förmåga, trots att slutet blivit snöpligt.

Om det saknas förtroende för en chef ska man avsluta uppdraget oavsett nivå. Men det ska göras med respekt, och helst bakom fälld ridå.

 

Lika mån om hur du spenderar du din tid som dina pengar?

/0 Kommentarer/i , /av

Vi ser i Ledarnas omvärldsspaning och i undersökningar att den upplevda pressen på chefer ökar. Allt fler vill skapa ett hållbart liv i vårt allt mer gränslösa samhälle. Efter att ha läst söndagens DN ser vi att det finns ett viktigt behov för chefer att få bättre översikt över vad de faktiskt gör och vad som skapar värde. Kanske än större behov än vad vi trodde då vi utvecklade appen Chefsflow.”Vissa chefer tyckte att de ägnade så mycket som 40 procent av sin tid till återkoppling medan det i själva verket för det mesta låg någonstans mellan 0 och 2 procent”.

40 procent är en otrolig ambitionsnivå för hur mycket av din tid du kanske vill lägga på återkoppling till dina kollegor och medarbetare. Och jag personligen tycker att du bör vara ambitiös och framförallt mån om hur du spenderar din tid, minst lika mån om det som hur du spenderar dina pengar.

Ledarnas undersökning från juni 2013 visar att var femte chef dagligen utför uppgifter som borde kunna göras av någon annan. Undersökningen Chefen och konjunkturen visar att 63 procent av cheferna i Sverige känner att kraven på chefer har skärpts ytterligare de senaste åren. Och när vi i vintras intervjuade chefer om deras utmaningar i livet och rollen som chef berättade fler att de bland annat hade en utmaning i att hitta ”balans i livet”.

När Ledarna skapade Chefsflow var vår ambition att hjälpa Sveriges chefer att uppnå än större självinsikt och reflektion kring hur de spenderar sin tid och vad som är mest värdefullt, både för dem själva och för företaget de arbetar på. Det är när vi når självinsikt som vi kan förändra vårt beteende och göra mer aktiva val i hur vi faktiskt vill och bör spendera vår tid. Många gånger handlar det också om att våga ta tid för det som verkligen skapar förändring och värde. Våga tänka om, tänka nytt och ifrågasätta varför du eller ni gör vissa saker på ett visst sätt. Risken finns att ni är ”sju apor i buren, ingen äter bananer och ingen vet egentligen varför” (3,13min in i klippet)

 

 

Verklig förändring sker inte bara i toppen.

/0 Kommentarer/i /av

Per Schlingmann har skrivit en bok om ledarskap och förändring, och om nödvändigheten att utvecklas. Som väntat har han redan i förväg fått mycket uppmärksamhet, och idag kan man läsa hans egen programförklaring i dagens DI.

Det är lätt att hålla med i bokens grundteser, som att gott ledarskap inte enbart är kommunikation, utan måste leda till verklig förändring för att företag och organisationer ska överleva. Eller att ledarskap i stor utsträckning handlar om mod. ”Modet att stå för och leva  förändring, att våga fatta beslut om förändring, ta risker och att också våga låta intuitionen styra beslutsfattandet.” Per Schlingmann skriver väl i DI om vad ledningen måste göra för att ta sitt företag in i framtiden.

Men jag skulle önska att han lät sina visioner omfatta alla chefer, och inte bara företagsledningen. För förändring och innovation skapas  i hela ledningsstrukturen och framgång förutsätter inte bara modiga företagsledare utan fri-modiga chefer och medarbetare och ett öppet arbetsklimat. Alltför ofta blir ledningens visionära proklamationer en tumme, eftersom det viktigaste modet saknas, det att med förtroende delegera förfärdigandet av vanten till sina mellanchefer.

Att få lov att göra misstag, pröva på nytt och gå vidare är förutsättningen för en kreativ arbetsplats. För chefer handlar det om att kunna ge ett odelat stöd till nyfikna och visionära medarbetare, i trygg förvissning att du som chef har full uppbackning av ditt företag.

Per Schlingmann har naturligtvis rätt, det farligaste som finns för ett företag är att stå stilla. Men lika farligt är det att som företagsledning skjuta före som en raket och upptäcka att chefer och medarbetare sitter kvar och håller sig i skrivbordskanten.

 

Lön efter prestation eller planekonomi?

/0 Kommentarer/i , /av

I ett ledarstick i lördagens tidning ger sig Aftonbladets Ingvar Persson in i debatten om sifferlösa avtal eller centralt fastställda löner, en debatt som förts mellan Ledarna och Anders Ferbe från Metall i Arbetet.Ingvar Persson stödjer helt Metalls uppfattning att gamla beprövade modeller som utarbetats på 70-talet fungerar bäst även 40 år senare, och vägrar inse att samhället utvecklats och människorna ändrats.

Vad är det då som har hänt, och som ställer krav på en annan lönesättning? För det första har utbildningsnivån och kompetensen ökat kraftigt i hela samhället , inte minst inom industrin. Krav på kunskap, engagemang och ansvarstagande är numera självklart även för LOs grupper.  För det andra har skolsystemet och samhällets värdeförskjutning skapat individer, vana vid att styra mot mål och ta ansvar för sin egen prestation. Redan i förskolan hålls utvecklingssamtal, inriktade på att göra det bästa av varje individs förutsättningar.

När dessa individer sedan landar på arbetsplatser där det inte spelar någon större roll om du satsar fullt ut på jobbet eller om du passar så mycket som möjligt,  blir skillnaden mellan dagens värderingar och attityder och gårdagens kollektivavtal uppenbar. För LO har det resulterat i stora medlemstapp de senaste åren, en utveckling som på lång sikt hotar den värdefulla svenska modellen med starka och moderna parter på arbetsmarknaden.

Slutligen måste jag fundera på när Ingvar Persson senast besökte en vanlig arbetsplats? Han talar om individuell lönesättning som ett medel att skapa starka maktfullkomliga chefer och lydiga medarbetare.

Chefens uppdrag är att utveckla och driva verksamheten så att företaget blir konkurrenskraftigt, kan växa och skapa fler jobb. Chefer behöver förfoga över den individuella lönesättningen för att kunna leda bra. Med centrala löneavtal blir chefen  en lame duck, som i utvecklingssamtal och måldialoger kan uppmuntra och ge feedback till medarbetare som ger sitt yttersta på jobbet, men sedan tvingas se på när alla medarbetare oavsett prestation får i stort sett samma löneökning.

Det handlar inte om lydnad, det handlar inte om människovärde, det handlar om att den som ger det bästa bidraget till företagets resultat ska kunna se det också på lönen. Sveriges ekonomi är helt beroende av att vi har duktiga människor i våra företag och förvaltningar, som vill utvecklas och satsa på sitt jobb. Centrala löneavtal motverkar det.