Inlägg

50 personer kom aldrig hem från jobbet

/0 Kommentarer/i , /av

Idag är det den Internationella Arbetsmiljödagen då fackliga organisationer runt om i världen hedrar och minns de som dött i arbetet.

Under förra året dog 50 personer i arbetsplatsolyckor i Sverige. Det här året har heller inte börjat särskilt ljust. Under första kvartalet har 18 personer avlidit.

Idag skriver vi den 28 april 2019. Vi befinner oss i Sverige där arbetsplatser i jämförelse med många andra länder är förhållandevis säkra och fokus på och kunskapen kring arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor hos många är hög. Men ändå går liv till spillo och någons partner, mamma eller pappa, bror eller syster, son eller dotter kommer inte hem från jobbet mer.

Enligt Arbetsmiljöverkets statistik minskar dessvärre inte antalet – tvärtom. År 2016 avled 37 personer i dödsolyckor och år 2017 ökade antalet till 44. Den vanligaste orsaken till dödsolyckor är förlorad kontroll över fordon, maskiner och verktyg (53 procent). Och de näringsgrenar som följaktligen är mest drabbade är Transport och magasinering, Byggverksamhet och jordbruk, Skogsbruk och fiske. Av de 50 som förlorade sina liv under förra året på jobbet var 47 män.

Varje liv som avslutas på grund av arbetsolyckor är alltid ett för mycket. Jag vågar inte hoppas på att alla olyckor är möjliga att förebygga. Ibland går det fel trots alla instruktioner, säkerhetsanordningar och kunskapen om hur arbetet ska utföras. Men nog borde det vara möjligt att minska antalet rejält.

Låt oss alla skänka en tanke till dem som förolyckats. Och var rädd om dig och dina medarbetare ute på era arbetsplatser runt om i landet och i världen.

Chefer är inte förskonade från ohälsa

/0 Kommentarer/i , /av

Chefer är inte förskonade från den psykiska ohälsa som bara tycks växa, trots mängder av utredningar, forskning, förordningar och andra förslag till åtgärder. Vi har så mycket kunskap och insikter, men ändå händer så lite.

I den bästa av världar ska naturligtvis inte någon drabbas av arbetsrelaterad ohälsa på grund av orimliga krav i arbetet. Men när chefen dukar under får det ofta negativa konsekvenser även för medarbetarna. Chefen som över lång tid tvingas hantera en kraftig obalans mellan krav och resurser blir på sikt själv obalanserad. Förutsättningarna för att utöva ett ledarskap som är till gagn för verksamheten och för att skapa en god arbetsmiljö för sina medarbetare påverkas negativt.

Ett i raden av exempel är chefer inom äldreomsorgen. Redan 2013, vid Arbetsmiljöverkets inspektioner, flaggades för stora risker för att enhetschefer skulle drabbas av psykisk ohälsa. Under hösten 2017 inleddes en nationell tillsyn av äldreomsorgen. I en intervju med Peter Burman, ansvarig för inspektionsinsatsen på Arbetsmiljöverket, visade det sig att situationen för cheferna är lika alarmerade nu som då. Främst handlar det om en ohälsosam arbetsbelastning.

Enligt Arbetsmiljöverkets rapport har sammanlagt 1 260 besök genomförts.  På 87 procent av de inspekterade arbetsställena har verket ställt krav på åtgärder inom arbetsmiljön.

Och fler dystra nyheter dyker upp på samma tema. Statistik från Previa som omfattar 12 300 chefer visar att chefers frånvaro på grund av psykisk ohälsa ökat med hela 500 (!) procent under perioden 2014–2018. Det är främst långtidsfrånvaron som ökat. Det tolkar i alla fall jag som att cheferna jobbat på under lång tid med orimliga förutsättningar. Du blir sällan långtidssjuk från en dag till en annan.  Att kvinnor är mer drabbade än män är inte särskilt förvånande. Det är i de kvinnodominerande arbetsområdena, såsom äldreomsorgen, som flest kvinnor arbetar och där förutsättningarna är som sämst. En fördjupad rapport kring omständigheter och förutsättningar i kvinnodominerade arbetsområden släpps i maj av Ledarna.

De senaste tio åren har jag arbetat med chefers organisatoriska förutsättningar för att hantera sina chefsuppdrag, det vi på Ledarna kallar Hållbara chefer. Men när jag tar del av dessa rapporter, så är det lätt att tappa sugen för en stund. Trots många aktörers gemensamma arbete, erfarenhet och kunskap händer det alltför lite.

Vad tror du krävs för att vända trenden?

 

Jobba sig sjuk?

/0 Kommentarer/i , /av

I veckan kunde man läsa i DN att sju av tio arbetar trots att de är sjuka, enligt en ny rapport från Arbetsmiljöverket. Man undrar om vi lever för att arbeta, eller arbetar för att leva? Men visst kan det kännas svårt att vara hemma och vara sjuk, utan att vara uppkopplad, när verksamheten knackar på dörren eller när man vet att kollegor som redan har fullt upp behöver täcka upp för dig? För särskilt stora marginaler när det gäller tid och resurser finns sällan. I många verksamheter är det heller inte möjligt att utföra ditt eller andras arbete, med mer än att man besitter väldigt specifika kunskaper.

Men hur ser det ut för chefer i dagens arbetsliv? Chefer har genom alla tider varit en grupp på arbetsmarknaden som tillhört de mest friska när det gäller anmälan om sjukdomsfall. Ju högre upp i hierarkierna desto friskare, åtminstone på pappret. En förklaring till detta går att finna i den klassiska modellen om balans mellan krav, kontroll och stöd (Theorell-Karasek). Lite förenklat innebär den att när du har ett arbete med höga krav, vilket gäller många på arbetsmarknaden, så kan du mycket väl må bra och hantera detta under förutsättning att du kan påverka och kontrollera din arbetssituation. Chefer har haft och har som regel en högre grad av inflytande och påverkan än många andra medarbetare, som en del av chefsuppdraget och genom förtroendet att vara arbetsgivarens företrädare.

Men det finns några oroande tecken på att den tiden är förbi. Christin Mellner och hennes forskarkollegor på Stockholms Universitet menar att chefer är en ny grupp för ohälsa. I deras pågående forskning framträder en bild av chefer som den grupp som har större sömnsvårigheter, jobbar mer än andra och är oftare sjuknärvarande. Just sjuknärvaro har visat sig ha ett tydligt samband med ohälsa på längre sikt.

För att återknyta till behovet av påverkan och kontroll finns det tecken på att chefer förlorar alltmer inflytande. I Ledarnas kartläggning Att vara chef från 2015, uppger så många som hälften av cheferna att de måste anpassa sig till hårt styrda krav på likformighet med begränsad möjlighet att påverka.

En förklaring kan vara den snabbhet vi i Sverige har när det gäller att haka på olika typer av trender kring managementmodeller. Forskare vid handelshögskolan i Göteborg menar att modeller införs oavsett om de är särskilt effektiva eller är anpassade till verksamheten. Det här begränsar naturligtvis chefers möjligheter att utöva inflytande över hur verksamheten bäst ska ledas utan att kraven på något sätt minskar.

Men nu stundar semestertider. Om du är chef är sannolikheten hög att du håller koll på SMS och mail. De flesta gör faktiskt det även när de är lediga (74 procent). Men majoriteten av dem är ändå positiva till att vara tillgängliga. Men om tillgängligheten börjar påverka din återhämtning på ett negativt sätt, se åtminstone till att begränsa tiden då du håller koll.

Hur laddar du batterierna i sommar?

Varma och soliga sommarhälsningar till alla chefer!

Är chefens ansvar oändligt?

/0 Kommentarer/i , , /av

Stressen i arbetslivet gör oss sjuka! Det budskapet har den senaste tiden hörts från flera håll i debatten, även från Arbetsmiljöverket i en stor debattartikel i DN förra veckan, med anledning av de nya Arbetsmiljöföreskrifterna som träder i kraft den 31 mars. I artikeln åberopas forskning som gör gällande att arbetsplatsens organisation och individens belastning kan leda till fara för den enskildes hälsa.

Det är bra att forskning kring arbetsmiljö leder till uppdaterade regelverk och inte stannar kvar i förordningar som i första hand gällde det gamla industrisamhällets arbetsplatser. Vi måste sträva efter att förstå och hantera påfrestningar som kan finnas i de tillsynes ofarliga miljöer som tjänstesamhället skapar och inse att sjukdom som relateras till arbetet inte bara behöver vara fysisk.

Så långt är jag enig i debatten, men jag tycker att man driver resonemanget alltför långt.

En vecka består av 168 timmar. Av dem spenderar de flesta människor 40 timmar eller mindre på jobbet. Kan man då med självklarhet hävda att allt som sker i en människas liv de övriga 128 timmarna är utan betydelse för hälsan? Är det inte rimligt att anta att stress kring till exempel familj, barnens skola, ekonomi och bostadssituation också påverkar hur vi mår?

Carina Lindfeldt från Svenskt Näringsliv påpekar risken för förenkling i ett debattsvar i DN 

Det är naturligtvis lätt att peka på arbetslivet och arbetsgivarna när man har ett problem framför sig. Det är tydligt vem man adresserar och det går att sätta press på åtgärder. Frågan är bara om man kommer åt de verkliga problemen.

Jag vet att många chefer reagerar starkt på den svartmålning av svenskt arbetsliv som blir resultat av den här typen av onyanserade utspel.

Chefer har ansvar för arbetsmiljön och för att bevaka så att inte medarbetarna utsätts för risker i arbetet. Det är bra att det finns en tydlighet kring det. Men inte ens den allra dugligaste och mest ambitiösa chef kan ta ansvar för medarbetarnas hela liv. Med ett fokus på enbart arbetet som orsak till stressrelaterade sjukdomar kan följden bli att man riskerar att skuldbelägga arbetsplatsen och chefen för ett problem som har mycket mer komplexa orsaker. Och i värsta fall riskera att individen inte får rätt hjälp.

Nya utmaningar kräver nya angreppssätt

/0 Kommentarer/i /av

4394238-kontor-2Arbetsmiljöverket har tagit fram förslag till en ny föreskrift som behandlar organisatorisk och social arbetsmiljö. Förslaget ligger just nu ute på remiss för yttrande. Ledarna kommer naturligtvis att inkomma med ett formellt yttrande men jag tar tillfället i akt att också här, i ett lite vidare perspektiv, resonera kring de nya utmaningar arbetsmiljöverket försöker hantera med gamla metoder.

Avsikten med den nya föreskriften är ännu ett försök att förbättra arbetsmiljön för att komma till rätta med de skenande ohälsotalen som i allt större utsträckning handlar om människors psykiska ohälsa. Ett angeläget område som onekligen kräver åtgärder.

Utöver konsekvenserna för den enskilda individen, är kostnaderna enorma både för företag, organisationer och samhälle. Men frågan är vad en ny föreskrift kan åstadkomma som det befintliga regelverket bevisligen inte lyckats med?

Ständiga förändringar

Vi befinner oss i en tid som präglas av ständiga förändringar, högt tempo och i princip obegränsade möjligheter. Det sätter naturligtvis avtryck i arbetslivet, men jag menar att det inte är möjligt att betrakta arbetslivet isolerat från omvärlden eller människors privata sfär.

Värderingsmässigt befinner sig Sverige idag på en plats där inget annat land tidigare befunnit sig. Enligt World Values Survey* är Sverige i särklass det land som är mest utpräglat individualistiskt. Det betyder att ingen gått före oss, inget land har värderingsmässigt varit på den plats vi just nu befinner oss. Det innebär att vi inte kan ta del av andras erfarenheter. Vi är pionjärer och måste därmed hitta nya, oprövade metoder för att hantera eventuella negativa konsekvenser av detta.

Komplex kontext

Personligen är jag mycket tveksam till ytterligare, relativt verkningslösa, bestraffningsåtgärder för de arbetsgivare som ännu inte förstått vikten av att skapa förutsättningar för en gynnsam arbetsmiljö. För trots den kunskap och de insikter de allra flesta har om sambandet mellan framgångsrik verksamhet och medarbetare som mår bra, finns det fortfarande de som ännu inte har vilja eller förstånd att agera i rätt riktning. Men det är min absoluta övertygelse att de flesta seriösa arbetsgivare gör vad de kan för att skapa en säker och god arbetsmiljö. Så kanske är det mer framgångsrikt att faktiskt belöna dessa?

Nu är det ju så att oavsett hur gynnsam arbetsmiljö en arbetsgivare kan åstadkomma, kommer människor att insjukna på grund av psykisk ohälsa. Ibland beroende på organisatoriska och sociala faktorer på jobbet, men lika vanligt för att livet helt enkelt ”drabbar” oss.  Våra egna, många gånger alldeles för höga krav och förväntningar på oss själva, är en källa till negativ påverkan på vår hälsa.

Att en ny föreskrift ska leda till minskad psykisk ohälsa håller jag för osannolikt. Vår hälsa handlar om så mycket mer än arbetsförhållanden. Det är hög tid att våga pröva nya angreppssätt och betrakta människan i den komplexa kontext hon befinner sig för att möta dagens utmaningar.

Med detta vill jag avsluta året och önska alla en riktigt lång och skön ledighet med tid för återhämtning både från arbetet och privata åtaganden.

God Jul!

 

* World Values Survey är en världsomfattande undersökning som genomförs kontinuerligt och bland annat studerar olika länders värderingar.

 

Läs mer om arbetsmiljö på ledarna.se

Med livet som insats

/0 Kommentarer/i /av

Var hemma i stan ett par dagar under semestern. I fastigheten mittemot min håller byggare på att sätta upp byggnadsställningar. De skramlar glatt från 07.00, viket är helt OK. De måste ju göra sitt jobb. Vad som däremot har varit otroligt störande och givit mig magont är att se hur dessa killar klänger upp och ner längs ställningarna utan säkerhetslinor. Jodå, säkerhetsselarna har dinglat helt synligt på våning 2, när det själv jobbat på våning 5.

Varje olycka i byggbranschen är ett misslyckande. Både Sveriges byggindustrier och byggcheferna inom Ledarna har sedan länge arbetat för nollvision när det gäller dödsolyckor. Men vems är ansvaret egentligen när all säkerhetsutrustning finns tillgänglig, och vad är det som gör att enskilda individer riskerar sina liv högt över marken?

Tredje dagen stod jag inte ut längre. Dags att göra sin medborgerliga plikt? Nåväl, jag ringde till arbetsmiljöverket. Blev kopplad till en inspektör som var i tjänst. Han konstaterade helt syniskt att jovisst, så här gör de hela tiden. Dessutom är det just nu semestertider….

Han fick i alla fall adressen, men det är knappast troligt att de rycker ut. Nåväl, jag har i alla fall stillat mitt samvete, men det är en väldigt klen tröst om någon av killarna faktiskt tar ett snedsteg och faller fem våningar rätt ner i asfalten.

Själv har jag aldrig jobbat inom byggsvängen, men jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör att man låter bli att nyttja tillgänglig säkerhetsutrustning. Är säkerhetslinor så pass hindrande att man väljer att riskera livet för att få jobbet gjort?

Nu är jag åter i stugan på landet och slipper se dessa halsbrytande akrobatiska övningar utan skyddsnät.