Inlägg

Almedalen – nystart eller slutet för politikerveckan?

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Efter två år av pandemi var Almedalsveckan tillbaka, men nu i ett delvis nytt format. Istället för åtta heldagar har veckan bantats ner till tre heldagar och två halvdagar, söndag eftermiddag till torsdag förmiddag. Det nedbantade formatet innebär två partiledartal per heldag och att antalet seminarier och aktiviteter halverats jämfört med valåret 2018 – från omkring 4 000 till 2 000.

Innebär förändringen en nystart eller är det början på slutet? När jag kom hit i söndags var jag benägen att tänka att det var det senare. Det kändes avslaget och lite folktomt. Nu lider veckan mot sitt slut och intrycket är delvis ett annat. Jag kan konstatera att de flesta jag träffat bedömer att det är en nystart. Almedalsveckan fyller uppenbart en viktig funktion som mötesplats. Av det jag hört så gör många bedömningen att veckan har tjänat på att bantas ner i tid och antal arrangemang. Jag tror därför att Almedalsveckan har goda förutsättningar att leva kvar.

Tyvärr fick vi uppleva ett hot mot veckan i det fruktansvärda knivdåd som skedde på onsdagen. Oberoende av motiv, som i skrivande stund är okänt, så visar det att det inte går att skydda sig mot denna typ av våld, oavsett antal poliser på plats. Detta innebär ett hot mot en av de främsta manifestationerna av demokratisk öppenhet som vi har i Sverige.

Vi på Ledarna har genomfört två egna seminarier. Det ena fokuserade på förutsättningarna för chefer i offentlig sektor och utmaningarna att leda i en politiskt styrd organisation. Vi lyfte ledarskapets värde och chefernas betydelse för den offentliga sektorns utveckling och framgång. Det andra seminariet handlade om transformationen till ett hållbart samhälle och den omfattande kompetensomställning som krävs för att göra den möjlig. Omställningen ställer stora krav på chefer att leda i förändring. Trygghetsöverenskommelsen lägger en bra grund för en ny omställningsorganisation att växa fram, men i dagsläget saknas det anpassade utbildningar, både för chefer och medarbetare. Det är också otydligt vem som har ansvar för att sådana utbildningar växer fram. Det går bra att ta del av båda seminarierna i efterhand här och här. Seminarier i all ära men det riktigt stora värdet med Almedalen ligger i de personliga mötena. Ledarna bjöd därför in till en frukost där vi samtalade om hur vi kan skapa mångfald och inkludering och säkerställa en bredare rekryteringsbas och bredda bilden av vem som kan och vill bli chef. Vi bjöd också in till en lunch om vilka krav som ställs på chefer i offentlig sektor och hur det ser ut med tilliten mellan politiker och förvaltning – vilka förutsättningar det finns för tillitsbaserat ledarskap.

Dessa samtal visar när Almedalen är som allra bäst. När människor med olika perspektiv, erfarenheter och utgångspunkter under avspända former kan mötas och diskutera viktiga och relevanta samhällsfrågor. Det är så demokrati fungerar och praktiseras. Låt oss hoppas och aktivt verka för att detta får leva vidare även framåt.

 

Chefen som samhällsbärare?

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Modiga chefer efterfrågas allt oftare i rekryteringssammanhang och mod är en fråga som engagerar chefer. Men hur är det med mod och civilkurage när det gäller samhällsfrågor? Alla chefer har ett lagstadgat ansvar att motverka diskriminering på arbetsplatsen men hur långt sträcker sig ansvaret utöver detta? Hur långt tar du ansvar för frågor som mångfald, miljö, jämställdhet och att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?

Jag tror att du har det på din agenda men liksom många andra chefer har du svårt att hinna vara samhällsbärare fullt ut då 80 procent av din tid handlar om att hantera det oväntade, kommunicera, administrera, rapportera och ta sig till och från möten.

En bättre fråga vore kanske: – Hur långt sträcker sig verksamhetens ansvar för samhällsfrågor?

En verksamhet kan ses som en struktur bestående av en organisationsstruktur med mål, planer, rutiner och system samt en grupp individer som försöker tolka och förverkliga denna struktur. Philip Runsten och Andreas Werr har forskat på kollektiv intelligens i organisationer och hur organisationer kan ses som en mängd parallella mikrosystem.

Individerna som utgör organisationen ska mötas, samarbeta, bidra med förståelse av situationen och uppgiften, sina tankar och kunskaper på olika sätt. De möts i en rad parallella mikrosystem menar Runsten och Werr. Till stor del sker denna samverkan i informella sammanhang som ingen chef leder eller ansvarar över. En av deras slutsatser är vikten av diskretionärt beteende, det är ett beteende som innebär att en person tar egna initiativ för att stödja ett arbete som går utöver de som specificerats för uppgiften. Helt enkelt ett gott eget omdöme baserat på reflektion och självledarskap.

Konventionellt uppfattas chefskap för det mesta som en fråga om prestige, makt och inflytande men studier visar istället att fenomen som osäkerhet, ängslan och känslor av otillräcklighet är vanliga. Många chefer har svårt med chefsidentiteten för verkligheten krockar med idealen. Så hur ska vi i våra verksamheter möta samhällets och omvärldens alla utmaningar? Vad kan vi lägga på enskilda individer? Ska någon ta ansvar eller är det mest effektivt att vi alla gör det?

Trots att vi i oroliga tider gärna vill se auktoritära ledare, vilket vi just nu ser inom det politiska ledarskapet, är chefen som hjälte ett utdöende släkte. Det ger en snäv chefsnorm och ett skadligt ledarskap. Det postheroiska ledarskapet eller det relationella ledarskapet är fortfarande centrerat runt en person men med fokus på relationer och att frigöra medarbetarnas motivation. Kanske också det en rätt snäv syn på individ och organisation.

En tredje väg kan vara det som forskaren Mats Alvesson med flera kallar det triviala ledarskapet, chefen som leder genom vardagens utmaningar, pratar, lyssnar och tjatar. En lågmäld men viktig roll som innebär att hela tiden jobba för och på medarbetarnas förutsättningar och deras inflytande i organisationen. På så sätt kan alla bidra, bara de ges tillåtelse!

Är du i Almedalen, kom förbi på Ledarnas chefslunch – Chefen som samhällsbärare – 4 juli, kl 11:45-13:00.

Ledarnas program i Almedalen 2017

Almedalen och den demokratiska dialogen

/0 Kommentarer/i , , /av

Statsminister Stefan Löfven kommer inte till Almedalsveckan i sommar. I stället planerar han att ”träffa folk som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka, men lik väl borde få sina röster hörda i politiken”. Men det beskedet kan ge effekter Löfven kanske inte tänkt på. Läs mer

Givande Almedalsvecka – nu fortsätter arbetet

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Almedalsveckan är över för i år och för Ledarnas representanter på plats har det varit några intensiva dagar som förhoppningsvis kommer att få betydelse framöver. Läs mer

Ses vi i Almedalen?

/1 Kommentar/i , , , , , /av

Det drar ihop sig inför Almedalsveckan igen och självklart finns Ledarna på plats för att argumentera för hur Sverige kan få världens bästa chefer. För mig blir det, om jag räknat rätt, mitt femtonde år i Almedalen – men första gången jag är där för Ledarna. Läs mer

Utveckling skapar lön – inte märket i sig!

/2 Kommentarer/i , /av

earLäser en intervju med John Lapidus i Transportarbetaren, i vilken han sågar lönepolitik som bygger på individuell lönesättning och i synnerhet Kommunal som hoppar på tåget. Det är inte första gången jag läser detta och antagligen inte heller den sista. Men jag slutar aldrig att förvånas över bristen på framtidstro när det gäller lönebildning.

Lapidus pratar om ”arbetarrörelsens idé om lika lön för lika arbete” och han romantiserar om att ”arbetskamraterna säkert vill ställa upp för den som inte presterar av olika skäl” samt att en del faktiskt förlorar på individuell lönesättning. Det låter som en svunnen tid. Det låter på Lapidus som att ingen utveckling har skett med våra arbeten sedan vi stod vid det löpande bandet.

Sveriges företag och organisationer har genomgått stora förändringar de senaste åren. Konkurrensen har ökat både nationellt och internationellt, yrkena har blivit mer avancerade och kunskapskraven har höjts. Därmed borde löneprocessen också behöva förändras för att bidra till utveckling av både verksamhet och individ. Jag tror att det är det som Kommunal faktiskt försökt göra. Deras medlemmar har fått ökade krav på kvalitet och eget ansvar som är svårt att bedöma med kollektiv lönesättning.

Tyvärr känns det ibland som vi är få som vill diskutera en framtida utveckling av lönemodellen i Sverige. Vill man inte diskutera ”märket” (industrin bestämmer lönenivå för alla på arbetsmarknaden) gör man sig icke besvär. ”Märket har tjänat oss väl, sifferlösa avtal är ett hot mot den svenska modellen” basuneras ut till alla som behagar teckna sifferlösa avtal. Men det finns många exempel på fantastiska produkter som ändå har gått sitt öde till mötes eftersom omvärlden faktiskt har förändrats.

Tankarna går osökt till Facit AB, ett av Sveriges större företag (14 000 anställda 1970) som tillverkade mekaniska räknemaskiner som användes över hela världen, men när den japanska miniräknaren kom gick företaget från industrins guldkalv till hot om konkurs på bara två år. Det berodde på att man inte kunde anpassa sig för den nya situationen på marknaden.

Vi vet att omvärlden förändras, vi vet att förutsättningarna för våra verksamheter och arbeten förändras – nu är det dags att i alla fall påbörja diskussionen om vad som kommer efter ”märket”. Ingen modell är evigt bestående.

Ledarnas anser att en lokal lönebildning skapar förutsättningar för ökad produktivitet, lönsamhet och konkurrenskraft. Då skapas också utrymme för en positiv löneutveckling. Vi vet att det finns många verksamheter där lönen sätts i dialog mellan chef och medarbetare, där kontinuerliga samtal leder till utveckling hos både individen och därmed organisationen.

Det bygger ofta på att alla, inklusive ledningsgrupp, sanktionerar processen och inkluderar den i verksamhetsplaneringen. Att chefer och medarbetare får utbildning och stöd i löneprocessen och där man öppet pratar om förväntningar. I dessa verksamheter fungerar den lokala lönebildningen som ett styrmedel och inte en ytterligare kostnadspost. Det är företag som är mogna nog att förstå att om lönen investeras rätt så är både individ och verksamhet vinnare.

Kom och berika diskussionen om sifferlösa avtal i Almedalen – vare sig du är för eller emot förändring!

Tid: Onsdag den 1 juli 2015 , kl 14:30-15:30
Plats: Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby, Strandgatan 6

Sverige har Europas äldsta chefer

/1 Kommentar/i /av

Om Sverige ska kunna ligga i framkant och vara spjutspetsiga i det komplexa globala idé- och kunskapssamhället behöver vi innovera ledarskapet. Vi behöver vända upp och ned på bilden av chefen som en vit medelålders heterosexuell man som kan peka med hela handen och en gång för alla göra upp med det gamla brukspatronskomplexet, ett ledarskapsideal som skapades under industriåldern och är helt oanvändbart idag.

Det här har jag pratat om i många år och det här sa jag också på Scouternas och Ledarnas panelseminarium i Almedalen idag. Lite siffror på det:

  • Endast 33 % av Sveriges chefer är kvinnor
  • Genomsnittsåldern för chefen är 45 år
  • 7 % av cheferna är utlandsfödda
  • 9 av 10 chefer har en chef som är man
  • Var tredje ung kvinna och hälften av de yngre männen kan tänka sig att bli chefer i dag
  • 69 % av cheferna avvisar eller är tveksamma till att avancera till högre befattning
  • 5 % av cheferna vill helst sluta som chef

Det är den här chefsnormen som unga tackar nej till. But who can blame them? Sverige har Europas äldsta chefskår. Endast var fjärde chef är yngre än 40 år. Till stor del beror detta på att Sverige har en offentlig sektor där man i princip inte kan bli chef innan man är medelålders. Istället pratar man om att unga gott kan ”växa till sig tills de blir 42 innan de blir chefer”. Detta är något vi på Ledarna märker av tydligt varje år i samband med nomineringarna till Framtidens kvinnliga ledare. Det verkar stört omöjligt för offentlig sektor att hitta unga kvinnliga chefer att nominera till vår lista. Här har de för en gångs skull något att lära av det privata.

”I have a mission. Not a jobtitle, not a career.”

Hur ska man göra då för att sätta unga chefer på banan? På Scouternas seminarium idag berättade Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson om sina år på ICA och hur de där använt de unga talangerna i organisationen för att ”opponera” på ledningsgruppens arbete. Det är ett bra exempel på hur man kan jobba, vi behöver fler organisationer som går pratet och faktiskt skapar de där mötena mellan generationer. Men jag tror att vi måste ta tre steg till.

Nästa generation må tacka nej till en dysfunktionell chefsroll men de vill i allra högsta grad vara med och påverka. De vill vara med och sätta agendan, något som också lyftes idag av KTH-forskaren Cecilia Åkerblom. Unga kommer till en organisation för att de vill någonting. Den unga chefen Jeanette Mikkelsen från Åtvidaberg berättade att hennes intresse för ledarskap vaknade när hon hade haft en anhörig som vanvårdades i äldrevården. För henne handlade det om att ta en chefsroll för att hon ville ha makt att påverka och förändra. Hade hon inte fått det mandatet i sin roll hade hon inte velat vara chef. Det var viljestyrka som drev henne.

Men vems vilja är det som sedan får styra när man väl kommer in i organisationen? Hur tar vi hand om de unga med lust och kraft att göra skillnad? En annan av de unga cheferna på seminariet, Karl Schultz från TeliaSonera sa det så klokt: ”Vi kan inte målstyra våra talanger till 110 procent. Hur ska vi någonsin kunna vara innovativa då? Vi bygger maktstrukturer utan mellanrum och manöverutrymme. Vi låser in förändringskraften när vi gör så.”

Det går inte att fortsätta prata om att ”lyfta in” och ”öppna upp” för unga chefer. Vi behöver skapa ett ledarskap 3.0 som handlar om att släppa bilden av chefen som den som kan och vet allt. Svaren ska inte finnas hos chefen, de ska finnas i organisationen. Vi måste på samma sätt släppa tanken om mentorn som den äldre vise som ska öppna dörrar åt den unge hungrige och istället jobba med utveckling peer to peer och hitta gemensamma nämnare på tvärs av branscher, ålder och position.

Men framförallt behöver vi lära av de unga för att bli förändringskompetenta. De vet hur man gör. Det tror jag alla kände som lyssnade på de fem unga chefer som stod på scenen på Scouternas seminarium idag och pratade med självinsikt, auktoritet och kompetens. Tusen tack till er!

Hjälp till med samtalet som alla bävar inför

/0 Kommentarer/i /av

Modern lönebildning handlar i praktiken om att strukturera upp och hjälpa medarbetare och chefer i en situation som så många bävar inför: lönesamtalet. På Ledarnas seminarium i Almedalen igår debatterades hur detta ska gå till.

Pontus Schultz från  Veckans Affärer berättade om deras undersökning som visar att de bolag som funkar dåligt jämställdhetsmässigt är sådana som ger självmordsuppdrag till kvinnliga chefer och inte stöttar dem när det går åt pipan. De som fungerar bra däremot är sådana som har tydligt definierade och mätbara mål, där man får återkoppling och kan mätas på sina prestationer.

Jag har under året hållit i ett ledarskapsprogram för kvinnliga chefer och alla reflektioner som deltagarna gjort under programmets gång kokade ner till en slutsats: Vikten av en tydlig roll. Utan den tydliga rollen, det definierade uppdraget med väl avstämda förväntningar både uppåt och nedåt, är det nämligen omöjligt att göra sitt jobb som chef menade deltagarna på Kvinnor Leder. Det är dessutom helt omöjligt att veta om man gör det väl och ännu mer omöjligt att kräva den lön man ska ha för jobbet. Detta bekräftas också i en rapport från Saco  som visar att kvinnor tjänar på att ha strukturerade lönesamtal med sin chef. Mer än män faktiskt.

Visst verkar det enkelt och självklart?

Genom att skapa tydliga transparenta processer lokalt som är kopplade till verksamhetens mål och resultat kan facket kanske fortsätta vara relevanta även i kunskapssamhället.

Att det här även verkar vara avgörande för att skapa jämställdhet i näringslivet gör det bara ännu mer självklart. Men inte så enkelt, tydligen.

Klara Adolphson

”Where there is mastery there is no mystery”

/0 Kommentarer/i /av

Det finns en tesort som jag gillar som heter Yogi Tea. På varje tepåse finns en liten lapp med kloka citat. Det är lite Kinderegg över det hela, man får gott för både hjärta, hjärna och kropp i en enda rykande kopp. Ett sådant där citat har jag sparat för att jag tycker det är så grymt. Det lyder:

”Where there is mastery there is no mystery”

Jag kom att tänka på det här citatet i torsdags när Greatness höll ett seminarium med opinionsanalytikern Arne Modig under rubriken ”Makt och Mystik i politiken”. Precis som under många andra seminarier under veckan gled samtalet snabbt in på politiskt ledarskap.

Lars Stjernkvist berättade bland annat hur Göran Persson kunde avsluta långa diskussioner med ”Kan vi låta den här diskussionen vara vägledande?” Ett ledarskap som kanske inte direkt skapade tydlighet och riktning. För vad var det man egentligen hade sagt? Hade alla samma bild av det? Vilka beslut hade tagits? Vem skulle genomföra? Listan på förtydligande frågor blir lång efter en sådan avslutning.

I en organisation med otydligt ledarskap skapas osäkerhet och irrationella processer. Man tolkar skeenden som mer mystiska än vad de kanske är. Fantasier skapas till exempel om att ledningen har en dold agenda vilket kanske inte alls är fallet. Ledningen kan å andra sidan, om de har dolda agendor, skapa rörighet och mystik för att behålla makt. Men alltid på bekostnad av transparens och effektivitet.

En gränslös och mystisk organisation kan vara bra för den som är bra på att ta sig fram, men organisationens kapacitet försvagas enormt eftersom det inte går att utnyttja de effekter det ger när alla arbetar mot samma mål.

Jag hoppas innerligt att våra partiorganisationer tänker på detta och jobbar för att vara så omystiska som det bara är möjligt nu och i framtiden.

Mer om seminariet kan du läsa här:

http://www.makthavare.se/2011/07/07/mediernas-mani-pa-mystisk-makt

http://ulfbjereld.blogspot.com/2011/07/makt-och-mystik-i-politiken.html

Klara Adolphson