Staten – en arbetsgivare i framkant?
Är det möjligt? Kommer ljuset faktiskt från staten? Har det dammiga gamla Arbetsgivarverket omvandlats till en arbetsgivare i framkant , med värderingar och förhållningssätt som stämmer med nya generationers synsätt?
I våras bloggade jag om det framgångsrika jämställdhetsarbetet i statliga verksamheter där antalet kvinnliga chefer på ganska kort tid ökat från 20 till 40 procent.
Och idag har GP en artikel om den pågående avtalsrörelsen på statens område som gör mig varm om hjärtat. ”Lönerna ska bli en fråga enbart för den anställde och chefen” säger Arbetsgivarverket och hävdar envist att sifferlösa avtal med lokal, individuell lönebildning är framtidens lönemodell.
Bland motparterna finns en hel skala av invändningar, från det fundamentalistiska SEKO som kräver fastslagna procentsatser och individgarantier till mer försiktiktigt positiva SACO-s, som tycker att modellen är bra men inte är beredda att släppa makten helt utan vill ha en möjlighet till veto för det lokala facket.
Ledarna har lång erfarenhet av den modell för lönebildning som Arbetsgivarverket nu hävdar. Av erfarenhet vet vi att det är en svår process att etablera men med bara vinster för alla när den är på plats. Individen får en tydlig koppling mellan lön och egen prestation. Cheferna kan använda sig av det kraftfulla verktyg för verksamhetsutveckling som lönen utgör. Och arbetsgivaren får en modern arbetsplats som attraherar unga kompetenta medarbetare.
Men vi vet också att en faktor är viktigare än alla andra för att få modellen att fungera och det är en övertygad ledning ända uppifrån toppen, som vågar driva frågan och ge tydligt mandat i alla led.
Därför är Arbetsgivarverkets tydliga ställningstagande glädjande för alla oss som kämpar för att svensk arbetsmarknad ska ha en lönebildningsmodell som utvecklar verksamhet och individ och stärker Sveriges konkurrenskraft!
Här har också Sveriges Kommuner och Landsting drivit en bra linje i ett antal år.
Den stora frågan för många arbetstagarorganisationer är väl vad den nya rollen ska vara.
Om man inte företräder ett kollektiv utan blir mer individens stöd vad är men då?
Ja, faktiskt så tror jag att Arbetsgivarverket kan göra skillnad. Den linje de förespråkar i pågående avtalsrörelse på statens sida är glädjande för många anställda inom staten. Tyvärr finns dock några mossiga, gammelmodiga fackliga parter som i sin självbild ser sig som ”försvarare” av det gamla och väl beprövade.
Även om jag hoppas att löneavtalen kommer ta ett stort kliv framåt är jag osäker om Arbetsgivarverket når ända fram. Fast ett litet kliv räcker dock…. all förändring börjar med ett steg framåt.
Ja, bloggen uttrycker en viss förvåning över att de mest progressiva arbetsgivarna vad gäller lönebildning just nu verkar finnas inom offentlig sektor. Att det sedan inte alltid fungerar klockrent på lokal nivå får man ta som en utmaning.
Den nya rollen för fackliga organisationer är något som vi jobbar intensivt med på Ledarna varje dag. Det handlar om att backa upp den enskilde medlemmen och ge råd och stöd på individnivå, istället för att förhandla fram generella lösningar över huvudet på alla medlemmar. Det handlar också väldigt mycket om ett förändrat synsätt på medlemmen som en självständig kapabel person istället för någon som måste tas om hand!
Emmy flyttar runt maleln sina rum, hon har ju tre stycken att ve4lja maleln men fick mej en chock ne4r hon valde att bose4tta sej i hallen ( det ska egentligen vara datarum de4r men har alltid datorn nere i kf6ket ), sje4lv har jag inte mf6blerat om i mitt sovrum sen vi flyttade hit