Same, same but different
Ser inte diskrimineringen lika ut oavsett diskrimineringsgrund? Den frågan har jag grubblat över inför vårt kommande seminarium här i Almedalen under temat chefen och fördomarna. Spontant vill jag svara ja, på frågan men inser snabbt att svaret inte ger en rättvis bild av verkligheten. För visst, det handlar det om att individer som avviker från någon slags outtalat norm inte blir bemötta eller bedömda utifrån deras faktiska kunnande eller personligheter. Istället blir man bemött och bedömd utifrån grova generaliseringar, fördomar och lösa antaganden. Här har chefer naturligtvis ett stort ansvar att undvika dessa fallgropar. Men här tar också likheterna mellan diskrimineringsgrunderna slut.
För medan missgynnandet av kvinnor ofta kan vara ett resultat av antagandet att kvinnor inte klarar av vissa arbetsuppgifter, så kan
diskrimineringen av icke svenskar bero på en rädsla för att samarbetssvårigheter kan uppstå på jobbet. Det ligger i frågans känsliga natur att det är svårt att få mera handfasta belägg för mina påståenden. Men jag har samlat på mig tillräckligt många ”förtroliga” samtal med både fackliga företrädare, chefer och rekryteringsansvariga i den riktningen att jag med gott samvete kan
kostar på mig mina slutsatser.
Andra exempel är att diskrimineringen av homosexuella ofta kan ske av hänsyn tagen till den homosexuelle själv. Resonemanget går ut på att ”grabbarna” på golvet kommer att ha svårt med en homosexuell kollega och därför är det bäst för honom att inte anställa honom.
Jämföra också gärna med funktionsnedsattas villkor som alltför ofta blir omsprungna i rekryteringen med outtalade hänvisningar till ekonomiska argument. Så visst skiljer sig situationen markant åt
beroeende vilken diskrimineringsgrund det är frågan om. Därför känns morgondagens debatt om chefen och fördomarna extremt viktig och aktuell.
Jaime
Glöm inte den diskriminering som sker på grund av bostadsort.
Många gånger så går en sökande inte vidare i en sökandeprocess eftersom de som tittar på ansökningarna inte tycker det är rimligt att den sökande ska flytta. Många gånger är det nog på grund av att de själva inte skulle vara villiga att flytta eftersom de bott på samma ort hela livet.
Vad som också är diskriminerande är de nya reglerna för sökanderesor som gäller på arbetsförmedlingen, max 2500 kr är helt ok för en sökande från Stockholm som tar sig var som helst i Sverige och stora delar av Europa. Däremot för någon från till exempel Skellefteå så räcker dessa 2500 kr bara för att ta sig till Mälardalen, hur många arbetgivare är då villiga att ta in en sökande på intervju on de måste betala resan åt denna person?
Det finns många märkligheter i arbetslivet som inte upplevs som rättvisa eller sakliga men det behöver inte vara en fråga om diskriminering för det. det du beskriver är en sådan sak.
Tack för att du följer min blogg