Nej, jag är inte chef. Jag är ju invandrare.
Där jag bor har det precis öppnat en ny Coop-butik. När jag gick dit för första gången igår så började jag prata med personalen. En kvinna i 50-årsåldern var mycket hjälpsam och engagerad. Efter en stund frågade jag:
– Är det du som är butikschef här?
Hon log och svarade snabbt:
– Nej, jag är invandrare.
Jag var i USA för några veckor sedan. Man slås av ett land med oerhörda segregationsproblem. Och nu med de senaste händelserna i Ferguson lyser ett samhälle igenom som bara knappt håller samman.
Men det finns också en annan bild. En bild av ett land som är byggt av immigranter på mångfald och olikhet. Där hittar USA mycket av sin styrka.
Ett land som i många fall består av flera olika minoritetsfolkgrupper utan någon dominerande majoritet. I New York City är vita amerikaner t ex en minoritet bland andra.
Ett land där butikschefen faktiskt kan komma från vilket hörn av världen som helst.
Hur kommer det sig att vi i Sverige som i många fall är världens modernaste land i andra situationer är så konservativa och trångsynta att en person som skulle passa jättebra som butikschef naturligt och självklart svarar:
– Nej, jag är invandrare.
Det nya samhällskontraktet måste bygga på att alla är välkomna och tvugna att bidra.
Det ersätter det gamla där invandrare inte är välkomna och tvingas ta bidrag.