Lägg ner pjäsen och börja prata lön
Läser i Dagens Industri att Teknikföretagen vill ge företagen möjlighet att sänka löner på företagen och något som självklart får IF Metall att se rött! Känns scenariot igen? Är det någon som är förvånad? Snark…
Vart tredje år (för det mesta) spelas samma scen upp inför en förmodligen ganska uttråkad publik. Problemet är att parterna har fastnat i en gammal pjäs som inte längre tilltalar publiken. Det är som att sätta på en ny säsong av Mad Men och inse att den handlar om exakt samma sak som förra säsongen.
Vi behöver ny energi i lönedebatten! Vi behöver fundera på vad som behövs i de nya avtalen för att samhället och tillväxten ska gå åt rätt håll.
Ledarna förespråkar en lönemodell som är för löneökning men som anpassas till företagets förutsättningar. I den globala värld som vi redan är inne i har våra företag helt olika förutsättningar i grannföretaget eller grannbranschen. Vi ska självklart värna om schyssta villkor och se till att våra medarbetare får de bästa förutsättningarna att leverera tillväxt till verksamhet och samhälle. Lönesättningen är inget annat än ledarskap – en bra chef kan sätta lön på ett bra sätt. Se sina medarbetare som individer och sätta differentierad lön efter det. En chef som varken får utbildning eller stöd från HR eller ledning har dåliga förutsättningar att sätta lön på rätt sätt. Därför måste de centrala parterna sluta agera motparter i varsitt hörn och istället börja diskutera hur lönesättningen ska se ut i framtiden för att vi ska kunna klara tillväxt och internationell konkurrens.
Kan bara hålla med. Mycket bra skrivet!
Vi får en allt effektivare produktionsapparat som kräver mindre arbetskraft. 42% av jobben förväntas automatiseras enligt studien: “The future of employment” utförd av Oxford Martin school. Förutom “arbetarjobb” förväntas även behovet av tjänstemannajobb minska inom t ex försäljning, administration, service etc. Ökad arbetslöshet ger minskad köpkraft, vilket innebär att efterfrågan på företagens varor och tjänster minskar. Detta ger sjunkande företagslönsamhet, vilket innebär att än fler blir friställda (=negativ spiral). Företagens lönsamhetsproblem beror följaktligen på dålig efterfrågan, vilket hänger samman med att all fler saknar inkomst för konsumtion.
Ekonomers tro på Milton Friedmans teori om jämviktsarbetslöshet späder på hopplösheten. Denna teori innebär för Sverige att riksbankens inflationsmål på 2 % kräver c:a 7% i arbetslöshet. Varför pratar då inte våra politiker om detta? Svaret är enkelt, man vinner inga röster på 7% arbetslöshet.
Ett annat stort problem är att det finns ett utanförskap i Sverige. Människor som av olika anledningar inte kommer in på arbetsmarknaden eller som inte klarar av att arbete. Exempel på grupper som har det svårt är människor med olika typer av funktionsnedsättning, invandrare, missbrukare, psykiskt sjuka m fl. Denna grupp har fått det allt svårare ekonomiskt, då klassklyftorna har ökat rejält i Sverige under många år. Att deras köpkraft har minskat bidrar till att efterfrågan minskar hos företagen.
Den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen minskar också efterfrågan hos företagen. Idag äger 1% av befolkningen hälften av alla tillgångar. En jämlikare fördelning skulle öka köpkraften hos mänskligheten och företagen skulle blomstra.
Hur vill då våra politiker minska utanförskapet och arbetslösheten? Alliansen tror att låga löner, osäkrare arbetsvillkor, subventioner till företag och sänkta skatter skapar jobb. Men vem vill ha ett sådant samhälle? Vänstern tror att bidrag och ökad beskattning skapar fler jobb. Finns det då ingen ny stig att vandra för att vi skall få välmående företag och minskat utanförskap? Jo faktiskt, det kräver att man man vågar tänka nytt och inte genast avfärdar idén som presenteras nedan:
Svaret är att höger och vänster måste samarbeta kring att alla i Sverige skall få det bättre. Tar man det bästa från båda sidor så kan Sverige utveckla en samhällsmodell som kan vara en förebild för hela världen. Målet skall vara att alla i Sverige skall känna att de får det bättre. Vi måste acceptera att inte alla kan/vill arbeta och dessa måste ändå få ett bra liv. Får dessa människor en inkomst så kan de konsumera, vilket ger lönsamma företag. Det gäller att skapa en “win-win” situation för både rika och fattiga. Ett sätt som man kan lösa detta på är att “damma” av det gamla förslaget medborgarlön. Merparten av befintliga bidrag skall tas bort och ersättas med en grundlön till alla medborgare i Sverige. Denna grundlön skall man erhålla oavsett om man jobbar eller inte. Idag kostar byråkratin kring våra bidrag ofantligt mycket. Dessutom förekommer godtyckliga beslut beroende på vem som handlägger ärenden och vilken kommun man bor i. En medborgarlön skulle vara mer rättssäker än dagens system och ge ökad trygghet och mindre skadlig stress åt alla i Sverige. Medborgarlön ger en förbättrad integrationspolitik, då invandrare ges bättre förutsättningar att skapa sig ett bra liv. De kan leva på medborgarlönen de först åren tills de känner sig mogna att söka arbete. Kommer då inte medborgarlön att leda till brist på arbetskraft? Nej är svaret, de flesta vill få en högre standard och kommer att söka arbete när de känner sig mogna. De som söker arbete frivilligt är motiverad och kommer att vara en stor tillgång hos företagen, vilket inte alltid är fallet då arbetsförmedlingen har hänvisat den arbetssökande.