Kommunchef-ett osäkert uppdrag?
Något håller på att hända med chefers villkor inom kommun och landsting, och jag är inte säker på att jag gillar det. Runt årsskiftet har tre kommuner i Västsverige plötsligt gjort sig av med sina högsta chefer på grund av oenighet med den nya politiska ledningen.
Inte så märkvärdigt kanske, på högsta toppen har man alltid fått finna sig i att det kan blåsa snålt. Men samtidigt har jag hört flera historier om hur chefer på något lägre nivåer fått lämna sina uppdrag på studs utan en trovärdig förklaring .
Det är en hantering som jag inte känner igen, vare sig från mitt eget långa chefsliv i offentlig sektor eller från Ledarnas medlemmar.
Att man kan behöva flytta på en chef är inget uppseendeväckande. Men normalt sett brukar det i offentlig sektor föregås av ett seriöst försök att rädda situationen, att reda upp det som gått fel och kanske hitta en annan lösning. Resultatet av ett sådant arbetssätt är att alla inblandade kan avsluta med en chans till förståelse och en möjlighet att gå vidare i yrkeslivet.
I näringslivet har tonen vid uppsägning traditionellt alltid varit tuffare för chefer på högre nivå. Men då har å andra sidan deras anställningskontrakt matchat det faktum att man kan få gå på dagen. Högre löner, bonusprogram och avgångsvederlag har kompenserat osäkerheten i anställningen.
Vad man nu ser i kommuner och landsting är att man vill äta kakan och ha den kvar. Om näringslivets principer för uppsägning ska börja gälla för högre chefer i kommunen så måste anställningsvillkoren också anpassas därefter!
Ligger sannolikt en del i det. Men är det inte så att anställningsvillkoren förändrats, eller är de avgångsvederlag vi läser om mer en tillämpning av LAS 39?
Hej kommunchef,
ja när det gäller högsta tjänsteman i kommunen är det inget konstigt och väl reglerat i avtalet.
Men det som oroar mig är att ny praxis verkar tillämpas även på lägre chefer i vissa fall.
Det är två saker jag bekymrar mig för. Dels att inte man verkar vara beredd att betala för ”otryggheten” på den nivån.
Men också, och viktigare, att en del arbetsgivare inte längre anstränger sig för att ta reda på vad som gått snett och om det går att räta upp. Kommunerna har ofta fått kritik för att vara alltför softa i anställningsfrågor och i stort sett aldrig säga upp någon annat än vid faktisk arbetsbrist. Här ser jag tecken på att pendeln slår åt andra hållet och man släpper det som också var bra, nämligen att ge medarbetare och chefer en chans att komma vidare, tillsammans eller på skilda platser.
Okej, då förstår jag. Det är förstås viktigt att försöka lösa problemen. När de blivit arbetsrättsliga så är dock min erfarenhet att det är svårt att hitta tillbaka.