Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila?

Det blir allt tydligare att den stora drabbningen på arbetsmarknaden de närmaste åren inte kommer vara avtalsrörelser mellan parterna. Avtalsrörelserna kontrolleras i nuläget ganska statiskt och effektivt av några dominerande aktörer.

Istället seglar en batalj på arbetsmarknaden upp mellan traditionalister och utvecklare – på båda sidor om partsgränsen. En batalj om hur framtidens avtal ska utformas. Den ena sidan tar en tydlig utgångspunkt i att ”skydda de utsatta anställda”, i företrädarskapet och att bära medlemmarnas bördor åt dem. Utvecklarna bejakar just utvecklingen och kraften i den ökande individuella självständigheten i det moderna samhället.

När SACO-S tecknar avtal som ger individen ett större inflytande över sin situation på det sätt som Edel Karlsson Håål beskriver på SvD brännpunkt idag, så är det att bejaka utvecklingen.

Att vilja skydda utsatta anställda är både hedervärt och tilltalande, men vad händer när de utsatta inte vill se sig som utsatta och inte tycker att de bär några bördor? Åtminstone inte några som de vill lämna över till någon annan att lösa? Utan anser att de har kapacitet att ta hand om sig själva?

Då urholkas det traditionella systemet. Om man inte tänker nytt. Innan systemet urholkas, och vi lever i en vilda-västern/Dog-eat-dog arbetsmarknad, behöver vi bejaka utvecklingen, erkänna att människor vill ha ett större inflytande över sin egen situation och hitta nya lösningar för en ny tid. Men det kommer att bli ett hårt arbete med tuffa angrepp från de som fortfarande tror att ”skyddsperspektivet” och det faderliga företrädarskapet är möjligt.

Tomas Oskarsson