Kan vi bygga ett samhälle som vi inte kan föreställa oss?

”Vi kan inte bygga det samhälle som vi inte kan föreställa oss”. Orden i rubriken hörde jag på konferensen Hållbart Näringsliv härom veckan. Och det är ju helt sant. Vi kan inte ta ut riktning och gå mot ett mål som vi inte kan se, tänka eller formulera.

Jag har skrivit tidigare här på chefsbloggen om att det under lång tid har varit otrendigt att formulera politiska visioner. Istället har mycket handlat om att ha örat mot marken och att ta människors oro på allvar. Sett ur ett demokratiskt perspektiv är det ju inte alls fel att lyssna in den allmänna opinionen och vara inkännande. Men för att omvandla människors oro och rädsla till konstruktiva lösningar, framåtrörelse och handling som föder hopp krävs ett ledarskap som också kan förmedla hur vägen ser ut framåt.

Det blev tydligt under konferensen att det finns en stark vilja och ambition i näringslivet för att ställa om verksamheter för att bli mer hållbara. Det har vi kunnat se i några år nu. Innovationstakten är hög och alltfler företag har insett att det är en existentiell överlevnadsfråga att lyckas med omställningen. Företagen förmedlar inspirerande bilder av vilka de vill vara om 5, 10 eller 15 år. Men vem presenterar den politiska visionen om Sverige? Det blev så tydligt att politiken i Sverige är på efterkälken. I förlängningen riskerar vi som land att halka efter och förlora i konkurrenskraft.

Enligt en undersökning som EU-kommissionen publicerade i somras är befolkningen i Sverige ett av de mest pessimistiska i Europa. Hela 71 procent – den fjärde högsta andelen i EU – anser att landet i allmänhet utvecklas i fel riktning. I våra grannländer Danmark och Finland är andelen pessimister bara runt 40 procent.

Pessimismen är inget man skojar bort med klatschiga slogans eller visionära luftslott. Men den både leder till, och göds av, en defensiv politik som nästan uteslutande handlar om åtgärder och förslag ska lösa akuta problem, av ett konstant problemfokus här och nu. Långsiktiga visioner, strukturreformer och bilder av vad Sverige kan vara om 5, 10 eller 15 år saknas både till vänster och höger i politiken.

Einstein lär ha sagt att fantasi är viktigare än kunskap, att den kan ge en försmak av det liv som kommer. Nu när samtidens alla problem och utmaningar lagt sig som en våt och tung filt över samhällsdebatten så skulle det behövas lite mer politisk fantasi för att ge en försmak av det Sverige kan komma att bli, det samhälle som vi gemensamt vill bygga.